bakom honom kommer Katrike, röd i ansiktet och med det halmfärgade håret nybränt. Hon är huvudet längre än han och ser ut som om hon tänkte ta honom på sin arm. Det är unge herr Schmidt, hennes dotters blivande man. Han tilltalar Erdme på knagglig litauiska, och hon sätter sig mödosamt upp och säger på tyska: »Vad tänker ni om oss, min herre! Vi talar tyska lika så bra som ni. Och för tillfället ligger jag till sängs för att jag har fått en släng av reumatismen. I vanliga fall är jag väl så arbetsför som en ung människa.» Katrike och den unge mannen se förstulet på varandra, och därav sluter hon sig till, att dottern redan har berättat alltsammans för honom. Och ännu något annat vill hon sluta sig till härav, men den tanken skjuter hon genast ifrån sig. Han ville nog helst ta pengarna med sig med detsamma, men hon vet, att hon har dem väl gömda under sig i sängen, och förr finge man slå ihjäl henne än hon kunde förmås att lämna dem ifrån sig. »Det ska stå i kontraktet», säger hon, »att jag ska ha undantag hos er med så och så mycket spannmål och potatis och med rättighet att hålla höns och med en del andra rättigheter som jag ska uppge noggrant sedan. Annars blir det ingenting av med affären.» Katrike börjar genast att gråta och beskyller henne för att stå i vägen för hennes lycka. Men herr Schmidt säger: »Det ska också stå alltsammans i kontraktet, men det är ett helt annat kontrakt än det jag ska avsluta med ägaren till gården. För honom angår det ju inte vad vi gör för bestämmelser oss emellan.» 270