Hästen är väck, men hästtäcket får göra tjänst fortfarande. »När vi började», säger hon skamsen, »då hade vi åtminstone sängkläder.» »Herregud», säger han, »kreaturen är ju borta, och mycket utav husgerådet, och alla sparpengarna» — när han säger »alla sparpengarna», då sväljer han i alla fall, och det går som ett styng genom hennes hjärta — »men våra ståtliga hus har vi kvar, och ängarna har vi också, och potatisen växer — och kärrfogden säger, att hästen nog ska komma till rätta. Och för övrigt lånar han oss vad vi behöver. Vi får börja om igen från början, det är alltihop.» När han säger det, då känner Erdme sig helt ung igen. Och sen krypa de tyst ner i den hårda sängen och hölja över sig så gott det går med det korta hästtäcket. De behöva inte frysa, för natten är ljum, och så värma de varandra. Erdme ligger där och tänker: »Gud vad det är härligt ändå att ligga här!» Och hennes rygg ska snart bli bra, och sen kan hon arbeta för tre igen. Och välsignelsen ska komma, som den kom första gången. Nej, den är allaredan kommen, för Jons ligger ju bredvid henne och säger halvt i sömnen: »Bara du är här, så ...» Petruschka har stuckit nosen mellan framtassarna och drömmer om en balja med ljumt såpvatten och en duktig borste. Och känner jag Erdme rätt, så kommer den drömmen att gå i uppfyllelse i morgon dag.--------- Resan till Tilsit. 19. 289