»Vet du om det? » säger hon och rätar på sig. »Ja såg ju hur de lastade på alltihop i middags», säger han. »Och du slog dem inte fördärvade?» »Det kan räcka med att jag har slagit en fördärvad», säger han och sätter sig på spisen bredvid henne. Då lyfter hon upp huvudet och lägger det i hans knä, och han lägger handen på hennes hår, och så sitta de en lång stund. Men till slut måste hon säga honom allt — först och främst det där med grannen. Hon sväljer och sväljer, men hon kan inte komma i gång. »Grannen —», säger hon, »grannen —», och sen blir det ingenting mer. »Det är alldeles detsamma med grannen», säger han, »bara du är här.» Nu förstår hon, att han har förlåtit henne allt, om det också hade varit aldrig så illa. Men hon vill inte ha den misstanken över sig längre—nej, inte en timme till. Och nu kan hon med ens stiga upp, och så sätter hon sig bredvid honom och talar om för honom om psalmboken — om hur underbar verkan den hade på henne i hennes ungdom. Men nu har hon ju för längesen blivit gammal och tänker inte på något sådant längre. Och att grannen hade gått till grannen Smailus över natten, det talar hon också om för honom. Han säger: »Bara du är här, så ...» Något mera säger han inte.--------- Nu ska de gå till sängs. Men några sängkläder finns där ju inte. »Jag brukar ligga på bara halmen», säger han, »och höljer hästtäcket över mig.» 288