PIGAN i. Det var den första juli och arbetet för dagen var redan slut, när Marinke Tamoszus kom åkande till byn. Hennes far körde själv för henne i sin egen vagn. Hon kom likväl inte direkt från sitt föräldrahem. Hon kom från herr Westphals gods, där hon först hade haft plats som kökspiga ett år och sen i två års tid hade förestått mejeriet. Där hade gamle Enskys från Ussainen kommit att lägga märke till henne. Han körde dit med mjölk, och han kom snart på det klara med att hon var en duktig hushållerska. Han gjorde först sin hustru och sedan sin son Jurris uppmärksam på henne. När sedan bägge två med glädje gåvo sitt samtycke, hade han kommit överens med hennes far, och slutet på visan var att hon sade upp sin plats hos herr Westphal och stadde sig hos gamle Enskys. Eller, rättare sagt, slutet på visan var det då egentligen inte. Det skulle snarare vara en lycklig början. För om man ömsesidigt föll varandra i smaken, så kunde bröllopet stå när man hade fått den sista potatisen ur jorden, någon gång i mitten av oktober. Åtminstone var det avtalat så med fadern. Och hon, Marinke, hade ingenting haft att invända. Hon kunde 293