inte gärna vända tillbaka till sitt hem, för där grälade en elak styvmor på henne, och att gå och träla i evighet på den stora herrgården var det ingen uträkning med. Det blev bara prat om en till sist. Hon satt där i sin helgdagsklänning med ett brunt sidenförkläde och med gröna band inflätade i håret, blond och rund och förlägen bredvid sin av hårt arbete hoptorkade far, som piskade på sina krakar för att komma framkörande i skarpt trav. Han kände redan till Enskys gård, men hon däremot hade aldrig varit däråt och reste till sitt nya liv ungefär som man far ut på havet. Hon satt inte nyfiken och tittade framåt, och inte heller runt omkring sig, och av glad förväntan stod det mycket lite att läsa i hennes ansikte. Hon frågade inte heller: »Är det här? Är det där borta? » Men för var gång som vagnen rullade förbi en ny avtagsväg till en gård drog hon en lättnadens suck över att ha fått en stunds galgenfrist till. Men till slut svängde vagnen in på en inkörsväg, och hennes blivande hem låg framför henne i kvällssolen. Fyra svart- och vitbrokiga kor betade i hästhagen. Att det var präktiga mjölkkor, det visste hon redan från mejeriet. Trädgården full med blommor. Gårdsplanen stensatt. Vandringen till ett tröskverk utanför den massiva logbyggnaden. Mycket annat lade hon inte märke till i sin beklämda sinnesstämning. Det var bara de bruna näten, som hängde till torkning på staketen, som hon mönstrade med någon förvåning. Hon hade nämligen aldrig varit i ett fiskläge förr. Utanför dörren stodo de båda gamla och Jurris och väntade dem. Där stod också en dräng och en hjälp 294