hennes moderliga omsorger lika kraftigt och rödkindat som hennes eget. Och när barnets far ett år därefter kom seglande för att se till det, då fann han det likadant som det skulle ha varit om den döda modern ännu hade levat. Det föll nästan av sig självt, att de bägge förlovade sig med varandra. Han hade i mångt och mycket likhet med Jurris, och det tyckte Marinke allra mest om. Bröllopet firades i lugn och stillhet. Och lugnt och stilla leva de bägge ännu i dag. -----<►----