fällning, att om någon man frågade sig för i byn efter var Kiekutis bodde, som den främmande kvinnan vistades hos, så fick ingen enda ha reda på det — inte byfogden en gång — och om han på inga villkor lät sig avspisas, att man då skulle visa honom till prästgården, där han kanske kunde få besked. Så kom det sig, att Jozup, som rasande sprang ifrån den ene till den andre och snart märkte att man narrade honom, till slut stod ansikte mot ansikte med en man, som det inte var så lätt att tas med som med en värnlös kvinna. Ja, hustrun — det kunde göra honom detsamma, hon kunde gärna få ta vägen vart hon ville för honom, men barnet — barnet måste han ha, levande eller dött. Nu var pastor Hoffheinz god vän med gamle Sette-gast — han gifte sig ju också senare, i sitt andra äktenskap, med dennes dotter— och det talade han om så där i förbigående för Jozup. Och han sade också, att det inte mer kunde bli tal om någon slags förseelse från hans hustrus sida, ifall historien med pumpgröten blev bekant på detta sätt. Då blev Jozup genast alldeles mjuk och lät alla anspråk fara. Och för tiden efter skilsmässan utfäste han ett årligt underhåll till henne, så stort som det tillkommer en bondhustru. Utan att så mycket som ha sett Marinke for han tillbaka över haffet—• tillbaka till sin mor, vargamor. Och han vågade aldrig göra om sitt angrepp. Marinke stannade hos de vänliga människorna, som voro henne nästan lika tillgivna som mor Enskys hade varit en gång, och det främmande barnet växte under 386