Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brydd, och sedan han gjort ett par, tre försök,
men funnit att han ej kunde föra bort den döda
fågeln, utan att låta den sårade undkomma,
besinnade han sig ett ögonblick, och gjorde då
med lugn betänksamhet slut på den sednares lif,
i det han klämde ihjäl honom, och släpade
sedan båda två bort med sig. Detta var den
enda gång man någonsin sett honom med vilja
skada någon fågel.“ „Här, säger Darwin, „ha
vi förnuft, om än icke fullt utbildadt, ty
stöfvaren kunde hemtat den sårade fågeln först och
sedan gått tillbaka efter den döde, såsom fallet
var med de begge vildänderna“. Just så; om han
verkligen handlat med förnuft, skulle han ej ha
dödat anden. Men det var tvenne
instinktmessiga impulser, som verkade inom honom — den
ena dref honom till att hemta båda fåglarne, den
andra bjöd honom ej låta någondera undkomma,
och enär han ej genom förnuftet kunde förena
båda två, hade den sednare instinkten besegrat
hans vana att aldrig skada fåglar. Det är icke
dylika exempel, som kunna kullkasta resultaterna
af en vidsträckt induktion rörande skillnaden
emellan menniskans och de oskäliga djurens
förmögenheter. Det skulle i sanning alls icke ha
förvånat oss, om M:r Darwin anfört fall, som äro
ännu långt svårare att förklara. Det är ett
allmänt kändt faktum, att de lägre förmögenheterna,
när de verka ensamt, kunna ernå en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
