Dyster natt låg alltid på mitt hufvud
Som en frostnatt ligger på en blomma.
Men utur det moln, som lik en svepning
Mina ungdomsfröjders lik betäckte,
Bröt sitt sken en salig älskogs-stjerna.
Det var samma stjerna, hvilken fordom
Lyst till Betlehem de vise männen:
Och hon nedgår ej i tidens bölja
Evighetens klara morgonstjerna.
Vitalis
Erika Malm, en i alla afseenden rikt begåfvad natur, stod så fullkomligt ensam i verlden, att hon egde hvarken vänner, gods, skydd eller hem. En så öfvergifven belägenhet erfordrades kanske ock för att med ståndaktighet och försakelse uthärda på den plats, hon nu var kallad att fylla.
Omkring tjugu år före den tid, vi gjort Erikas bekantskap, uppehöll sig i Stockholm en rik barnlös enkefru från landsorten. Hon medförde från hufvudstaden en tre års flicka, som hon utlöst från barnhuset. Om Erikas föräldrar egde man ej den ringaste kunskap. Ingen hade någonsin frågat efter henne; men den ädla fostermodern ersatte henne allt hvad hon icke känt och ej heller saknade. Under den sorgfälligaste omvårdnad uppnådde Erika sitt fjortonde år. En god och stadig grund var då lagd både för den verldsliga och moraliska bildningen; men olyckligtvis dog fru Malm vid denna tid helt hastigt under en resa, utan att, såsom hon ofta ärnat, hafva förordnat något om sin skyddslings framtid. Den värnlösa Erika, hvars utmärkta naturgåfvor hittills blifvit odlade på ett sätt, som kunde kallas mindre lyckligt valdt, då hennes framtida ställning icke blifvit tryggad på samma gång, måste nu hastigt afsluta den påbörjade banan och i stället med tålamod och undergifvenhet finna sig i den helt nya befattningen att roa och sköta sjelfsvåldiga barn.
Fru Malms arftagare, en aflägsen slägting, hade såsom en särdeles välgerning tagit Erika med det öfriga; och konsul N-s hus i Göteborg lärde den arma, ur familjelifvet och kärlekens hem utstötta flickan att se och uppfatta lifvets skuggsidor.
Fru Malm, sjelf ett gudfruktigt och mildt fruntimmer, hade tidigt hos Erika inplantat det härliga frö, hvilket, uppskjutet och mognadt i en qvinnas rena hjerta, ensamt förmår skydda mot sjelfförvillelsens farliga retelser. Vand att pröfva de onda och goda känslor och böjelser, som uppstodo i hennes inre, fortfor Erika nu att utbilda sig sjelf. Hon motarbetade sina fel och undvek att visa de små talanger och företräden, som kunde väcka andras afund. Utan jemnårigt sällskap och utan att någonsin hafva känt någon friskare och gladare sida af lifvet än sin fostermors tysta boning, der allt, jemte den huldaste ömhet, andades den strängaste ordning, hade Erikas lynne redan vid denna tid antagit ett allvar och en djupsinnighet, som ofta gjorde henne till föremål för skämt och framkallade binamnet "den lill-gamla". Men tiden upphäfde motsägelsen mellan de fjorton åren och det lugna, afmätta väsendet. Barnet uppnådde jungfruålderns blomma; och den nittonåriga Erika, i sin beroende, tryckande ställning, klädde det modesta allvaret, ty det gaf henne, den fattiga, förbisedda, ett värde, som ingen kunde bestrida eller förtaga.
Erika hade fortfarit att lefva i konsul N-s hus, emedan det icke fallit henne in, att hon kunde ega rättighet att undandraga sig den andliga och fysiska skärseld, hon der genomgick. Från barnflicka hade hon stigit till den dubbla befattningen af husmamsell och lärarinna för barnen. Dessa poster voro från alla sidor behäftade med ledsamheter af de små, men aggande slag, hvilka icke kunna fullt begripas af andra än dem, som sjelfva kastat ett deltagande öga på en fattig flicka i samma läge.
Fru N- var en i sällskapslifvets former och behag väl erfaren dam. Hon ville vara och var verkligen intagande utomhus samt äfven hemma, då hon hade främmande. Men ensam, osedd af andra än dem, som utgjorde hennes hvardagliga omgifning, var hon en tyrann i smått och pinade de varelser, hvilka berodde af hennes godtycke, lika uppfinningsrikt som ett elakt barn plågar den insekt, det fått mellan fingrarne.
Tidigt om morgnarne skulle Erika bestyra sina husgöromål för dagen, så att hon omkring klockan 8 fick börja sin befattning hos småherrskapet. Men om detta ibland var ogörligt, vankades bitande stickord, hvilka blefvo högljudda när barnen hade något att sqvallra om, ty deras uppgifter voro trosartiklar för den svaga modern. Härtill kom att fru N-, som var ytterst fåfäng, indrog för toalettens räkning en stor del af de hushålls-penningar, hennes man bestod, och Erika fick uppbära alla förtretligheter både af herrskapet, barnen och tjenstefolket, när förknappningar i ett eller annat afseende egde rum. Två nätter i veckan stod Erika vid ugnen och gräddade hvetebröd, ty om dagen fick ingenting synas; och om hon då på morgonen lutade sig mot hufvudkudden på sin säng, kom frun bullrande och efterhörde om mamsell "ärnade hålla hvilodag midt i veckan", o. s. v.
Men allt detta var dock något, som kunde uthärdas. Vid den dagliga kryddan af gnat och erinringar om de välgerningar, hon åtnjutit, tröstade sig Erika om aftonen af medvetandet, att hon stundligen godtgjorde dessa välgerningar. Hon sökte ock en tröst i den öfvertygelsen, att vissa varelser i verlden voro födda att lida och att hon sjelf, fullkomligt skild från allt hägn, all ömhet, tillhörde dessa... Men det gafs något, mot hvilket hennes rena religiösa känsla upprördes, något, som hon ej trodde sig behöfva lida och hvarifrån hon således med fast föresats beslöt att befria sig. Detta onda var den orena låga, som egnades henne af hennes husbonde. Konsul N-, en lättsinnig, omoralisk menniska, förföljde den öfvergifna Erika med föraktliga anbud. Hennes strängt sedliga väsende gjorde motståndet mera farligt; och ju mera Erika undvek honom, desto oblygare blef han.
Ännu hade icke frun i huset den ringaste aning om sin verkligen förgudade mans otrohet; men en för Erikas öde vigtig händelse uppväckte de furielika känslorna i fru N-s bröst och släckte med detsamma sista gnistan af Erikas möjliga tacksamhetsförbindelse.
Det var en vacker eftermiddag i juni månad. Konsul N-s familj var utbjuden att dricka kaffe i en trädgård strax utom staden. Frun gick förut med den äldsta af sina döttrar, och Erika hade fått befallning att mot aftonen komma efter med "lillan", så vida den hufvudvärk, hvaröfver barnet klagat, då gått öfver. Konsuln skulle, enligt det löfte han gifvit sin fru, infinna sig, så snart han på sitt kontor afslutat en vigtig affär.
Sällskapet i trädgården var redan församladt, då genom en af dessa egna tillfälligheter, som ingen kan förklara, fru konsulinnans granne råkade med armen stöta till den nyss framburna, alldeles orörda kaffepannan. Hela innehållet kom fru N-s splitter nya sidenrock till godo; och skrikande af smärta och i harmen öfver att se sin toalett förstörd, svepte hon schalen omkring sig och skyndade tillbaka åt staden för att afhjelpa skadan, hvilken dessutom var ganska kännbar.
Brådskande uppnådde fru N- sitt lyckligtvis ej långt bort belägna hus. I förmaket fans ingen menniska, men i nästa rum stod hennes lilla älskling och snyftade vid ett fönster.
"Kors, min söta pulla, hvarför står du här så ensam och gråter till på köpet... jag vill väl icke förmoda, att Erika på något sätt varit stygg mot dig?"
Flickan bara lipade, utan att svara.
"Men säg mig, min lilla engel, säg för mamma hvarföre pullan gråter?"
"Pappa har kört ut mig."
"Det var en annan sak! Hvad skulle du göra på kontoret - har icke mamma sagt sin snälla flicka, att hon icke får gå dit? Men det blir alltid spektakel, bara jag är borta. Jag begriper icke hvad den slynan Erika gör, som icke ser efter dig!"
"Jag var icke på kontoret!" snyftade pullan.
"Har då pappa varit nere och lillan varit olydig?"
"Pappa är hos Erika, och der var jag också; men han sade, att jag skulle gå hit och leka; och när jag icke ville vara här ensam, tog pappa mig i armen och slängde mig ut."
Fru N- blef alldeles gulgrön i ansigtet. "Hvad sade Erika", frågade hon med darrande röst, "då pappa körde ut dig?"
"Hon ville följa med, men det fick hon icke, för pappa sade, att hon skulle sy fast en knapp i hans väst."
"Stanna här, min engel! Mamma skall nog taga reda på saken, och du skall få en stor tallrik smultron, för det du är mammas kloka och rara pulla."
Fru N- flög till Erikas kammare. Vid dörren stannade hon för att hemta andan och en smula ordna de orediga fantasier, som togo hennes förnuft i beslag. Stormen var väckt, och den rasade förstörande genom hennes bröst. Skulle hon öppna dörren eller icke? Der inne var allt så fullkomligt tyst, liksom ingen menniska funnits i rummet. Tre à fyra gånger försökte hon att lägga handen på låset, men det misslyckades, emedan dörren var reglad inifrån.
Hvad som nu föregick inom fru N- låter icke beskrifva sig. Förvirrad af svartsjuka och raseri, alldeles ur stånd att tänka, ropade hon Erika med de mest skymfande namn och befalde henne att i ögonblicket öppna.
Då frånsköts regeln; men icke Erika, utan konsuln sjelf visade sig i den för öfrigt tomma kammaren.
För några ögonblick stodo man och hustru tysta midt emot hvarandra.
"Hvad för dig hem så oförmodadt och i ett sådant skick, min vän?" frågade konsuln med ett visst försmädligt lugn.
"Jo, just min aning, att något ovärdigt bedrägeri här förehades. Men hvar är den nedriga, den eländiga, som på detta sätt lönar de välgerningar, jag slösat på henne?"
"Sakta, sakta! Erika är, som du väl ser, icke här. Gör derföre lagom väsen af ingenting!"
"Ingenting", upprepade fru N- i lidelsefull ton, "ingenting? Står icke fönstret öppet: det är ej mera än tre steg till trädgården. Utvägen var rätt god, men något för uppenbar, då hon hörde min röst. Men, vid gud, det aflöper icke så lätt... hon skall straffas, hon skall ur huset på stunden, på ögonblicket! Hela verlden får snart veta att jag uppfödt en orm i min egen barm."
Då konsul N- såg den verkliga fara, som hotade att förstöra en ung, oskyldig flickas enda egendom, hennes rykte, läto samvetets och hederns pligter mägtigt höra sina förenade röster. Han var en lättsinnig, kanske en dålig karl, men likväl ej så fullkomligt dålig, att han längre förmådde höra den oskyldiga Erikas goda namn lida för hans skull. Med en beslutsamhet, som kunde kallas manlig, hejdade han sin hustru, hvilken redan var på väg att lemna rummet, nedtryckte henne i en stol och reglade på nytt dörren.
"Stilla din rörelse, din stormande, obilliga häftighet", sade han till sin fru, "så skall jag med några ord säga dig hvad du vill veta och kanske ändå litet mera - men kom derjemte i håg, att om du med ett enda ord, en enda tvetydig vink förolämpar Erika, så får du att göra med mig! Hittills har jag med ett tålamod utöfver all billig väntan tålt ditt slöseri, dina nycker, din fåfänga och alla dina öfriga fel, hvilka gemensamt gjort vårt äktenskap till en börda för mig, men uppfyller du ej det vilkor, jag nyss nämde, så var förvissad, att du skall lära känna mig från en annan sida: du skapar dig då sjelf en herre, under hvars vilja du skall blifva den första att få lära lydnad!"
"Hvad vill du då, vill du taga lifvet af mig?" frågade hans hustru, halfgråtande af förargelse och skrämsel.
"Ingalunda! Jag vill blott, att du bär dig förnuftigt åt och tager saken lugnt. Du bör först veta och förstå, att Erika är en fullkomlig motsats till dig: hon är ung, vacker, blygsam, mild och behaglig. Jag har icke dagligen kunnat se henne utan att inse detta. Derjemte insmög sig en känsla, som den fattiga, med hederliga flickan var för stolt och dygdig att besvara. I eftermiddags, då du var borta, begagnade jag tillfället. Jag skickade bort flickungen och pröfvade min vältalighet på nytt. Erikas hårdnackenhet förtröt mig. Nog af: den stackars varelsen tog sin tillflykt genom fönstret; och om du äfven vill veta hvarföre jag det oaktadt qvarstannade, så vill jag säga dig, att det skedde i hopp att dufvan skulle återkomma, då hon trodde höken utflugen.
Detta är i korthet sammanhanget. Jag föraktar att ihopsmida några osanningar, och du kan så säkert trygga dig vid mitt ord i detta hänseende, som du gör, då jag gifver det till borgen i andra affärer. Men du finner väl tillika, att du för bådas vår skull, din egen isynnerhet, gör bäst i att låtsa som om ingenting har passerat."
"Tackar ödmjukast, det kan du tro! Jag undrar just hvad jag med tiden skulle ha att vänta, om jag behölle den der?"
"Vackert, vackert, min vän! Du har dervid ingenting att frukta. Den fara, Erika i dag för min skull varit underkastad har gjort mig ondt; och jag lofvar dig vid min salighet, att flickan skall hädanefter vara alldeles fredad för all efterhängsenhet från min sida. I samma stund du är invigd i hemligheten, inser du väl, att det förnämsta behaget är borta. Vänd derföre i all sköns lugn och beskedlighet tillbaka i trädgården. Som en artig man infinner jag mig straxt efter."
"O, gud, hvad jag nödgats höra!" suckade fru N- i qväfd ton. "Jag arma, försmådda qvinna trampas under fötterna af en man utan ära och sedlighet... men det är ej möjligt att kunna uthärda ett sådant qval - nej, jag svär det, jag vill ha luft"... och innan herr konsuln var det minsta beredd på ett så förtvifladt beslut å sin frus sida, var hon redan uppe i fönsterkarmen och med ett hopp nere i trädgården.
"Helena, Helena", ropade konsuln efter den bortilande, "erinra dig hvad jag sagt och kom ihåg, att jag håller ord!"
Men utan att vidare höra eller se eller begagna något af sina fem sinnen, sprang fru N- genom den lilla trädgården och behöfde ej länge söka, innan hon fann Erika gråtande på en torfbänk, till hälften skuggad af ett stort träd.
"Så, att jag finner mamsell här!" utbrast fru N- i skarp, andfådd ton. "Hon har vackert hedrat mig, men sig sjelf allra mest, genom sitt hyggliga uppförande! Packa genast i hop sina smulor och ge sig af; ty är hon icke ur huset innan jag återkommer i afton, så skall hela staden få veta af hvilken orsak jag kört bort henne!"
Vid detta oväntade och grofva utbrott torkades Erikas tårar af sig sjelft. Hon steg upp med ett uttryck i sitt ansigte, ingalunda egnadt att blidka den stränga domarinnan; och med fullkomligt lugn och stadig röst svarade hon: "Jag är oskyldig, Gud känner, att jag är oskyldig, men jag vill lyda och gå, ty jag eger ingen beskyddare."
"Ja, gå, gå... jag undrar just hvart hon vill taga vägen. Hon ärnar väl anlita konsulns bistånd - men för sök icke det!"
"Jag ärnar icke anlita konsuln. Jag vill gå fattigare än jag kom hit! Nu eger jag intet, ej en gång tron på någon rättvisa."
Fru N- visste icke sjelf hvad hon tänkte: men säkert var det en flyktig förmodan, att Erika skulle vara i stånd att verkställa sitt yttrade beslut. "Gå!" utbrast hon än en gång i föraktlig ton. "Då jag i afton återkommer, hoppas jag finna mamsell borta."...
Fru N- klädde om sig, lade smink på den bleka kinden och ett leende på de darrande läpparne. Derefter tog hon sin mans erbjudna arm, sin lilla dotter vid handen och återvände till sällskapet utom staden.
På vägen yttrade konsuln: "Jag hoppas du lugnat dig efter den häftiga rörelsen! Fann du Erika?"
"Ja!" svarade frun lakoniskt.
"Men min erinran glömde du väl icke, hoppas jag?" Konsuln fästade härvid ögonen med ett så nästan hårdt uttryck på sin hustru, att hon, som verkligen börjat lugna sig, å nyo kände en stark orolig hjertklappning. "Vi få väl tala om saken i afton!" sade hon undvikande. "På gatan måtte jag väl åtminstone få ha den frid, jag nödgas sakna inomhus."
Konsuln fann detta billigt; och ämnet återtogs icke förrän andra
morgonen, då man med någon bestörtning fann att Erika gjort allvar af
sitt beslut. Redan om aftonen, strax efter herrskapets bortgång, hade
hon lemnat huset, utan att gifva någon upplysning om hvart hon tagit
vägen; och först efter flera veckor, då hon genom en bekant i staden
lät uttaga sitt prestbetyg för att flytta till annan ort, blef det
bekant, att hon sökt och funnit en fristad bland skärgårdens klippor.
