Mig har din blick, din låga skrämt.
Fru Nordenflycht.Mitt bröst dig ej förbanna ämnar.
Men räds - o, räds en dag
Att dig mitt eget hjerta hämnar.
J. A. Stenhammar
Erikas själ var stark, hennes kropp likaså; derföre kunde hon verkställa hvad hon ansåg, att hennes pligt både mot sig sjelf och fru N- bjöd henne. Men hvar öppnade sig väl genast en fristad för den, som på ett så oförmodadt och tvetydigt sätt lemnat det hus, der hon vistats under åratal? En känsla af blyg fruktan förbjöd Erika att söka detta skydd hon någon af de få bekanta, hon hade i staden. Det föll henne snarare in, att hon kunde få någon plats i skärgården; och utan att göra långa öfverläggningar, tog hon schal och hatt och begaf sig nedåt hamnen, för att se efter några segelfärdiga båtar. Vid ankomsten dit såg hon ett fruntimmer, hvars klädedrägt, ehuru både fin och snygg, likväl af snitten röjde sig tillhöra det förmögnare skärgårdsfolkets klädsel. Qvinnan gick af och an, liksom hon väntat på någon; och efter en stunds förlopp ankom också en karl, bärande hvarjehanda saker. Så snart han var framme, gick qvinnan förut till en af de bättre båtarne. Det var tydligt af hennes säkra rörelser, att hon der stufvade in egna förnödenheter.
Genast besluten att försöka begagna sig af denna lyckliga tillfällighet, hoppade Erika ned på landgången och stod hastigt på det renskurade däcket bredvid den främmande.
Bekantskapen var snart gjord; och mor Haraldsson från Tistelön försäkrade, att som båten tillhörde hennes man, kunde hon så mycket lättare uppfylla mamsells önskan att få medfölja.
Glad öfver den lyckliga framgången, hastade Erika hem, tog det oumbärligaste af sina saker och återvände med lättadt hjerta till båten, hvilken innan aftonringningen lyftade ankar.
Under den sköna, svala natten satt Erika, den hem- och nästan fredlösa flickan, vid den vänliga mor Haraldssons sida och berättade om sina få, men bittra öden. Deltagande sökte den hederliga qvinnan att ingjuta tröst i den nedtrycktas hjerta. Också var hennes själ lättare och hennes aldrig förklemade lynne lugnare, då hon efter en kort slummer vid dagningen väcktes af den underrättelsen, att båten låg förtöjd vid Tistelöns brygga.
Både den äldre och yngre Haraldsson gjorde på den bildade, finkänsliga Erika ett vidrigt intryck; men desto mera drogs hon till husmodern. Mor Haraldsson hade lika gerna kunnat kallas fru som mången annan rik skärgårdsbos hustru, hvars man egde båtar och tran-kokerier, men hon föraktade en sådan fåfänglighet. Ehuru född prestdotter, ville hon icke mottaga någon annan titel än den af "kära mor"; och genom denna benämning, jemte hennes vänliga ömhet, uppkom snart det förtroligaste förhållande mellan mor Haraldsson och Erika, hvilken tills vidare qvarblef der hon nu var.
Mor Haraldsson egde en skatt, som låg henne högre om hjertat än allt annat i verlden: det var den lilla treåriga Gabriella. Med grämelse såg den rättsinniga qvinnan det lif, som hennes man och stjufson förde, och anade ej något godt slut på deras djerfva äfventyr. Hon sörjde i tysthet öfver det hon ej förmådde ändra, men tackade tillika gud för den rika trösten, att, om hon fölle ifrån, den späda knoppen, hvilken redan af alla resande för sin sällsynta skönhet kallades "Tistelöns ros", icke handlöst skulle öfverlemnas åt de råa männen, utan i Erika erhålla ett vårdande hägn.
Erika, ovan vid en så uppfriskande känsla som mensklig kärlek och ren välvilja, lyssnade till de förnyade bönerna att qvarstanna och ej vidare söka något annat hem. Hon vårdade sig föga om de nakna ödsliga klipporna, den elaka lukten och hela den vilda natur, som omgaf Tistelön. Hon såg blott den själfulla tacksamheten i mor Brittas ögon, medan den lilla täcka strand-rosen, den yra Gabriella, med hvarje dag växte allt fastare i hennes hjerta.
Det var ljuft för Erika att sysselsätta sig med det hoppfulla barnet, hvilket troligen annars blifvit alldeles bortskämdt af de klemande föräldrarne.
Erikas alltid lugna och värdiga väsende inverkade äfven på de barska männen. De kände i hennes närvaro en aktning, hvilken blef allt mera märkbar, ju längre hon stannade qvar. Råheten i deras tal antog en mindre anstötlig form; och det välde, hon utöfvade, i synnerhet öfver Birger, var så stort, att det ofta förvånade henne huru hon med en blick, ett enda ord kunde leda denna vilda natur, med hvilken annars ingen fick magt.
För att behaga Erika och göra hennes vistande på ön så behagligt och långvarigt som möjligt, hade rummet i den påbygda gafveln blifvit inredt efter den beskrifning, vi redan lemnat. Tid efter annan tillkom der någon prydnad ur de hemliga förrådskamrar, hvilka endast Haraldsson och hans äldre son kände. Det förundrade Erika icke litet, att en sådan rikedom och mångfald af husgeråd och praktartiklar voro förvarade inom den murkna stugans lutande väggar, men det blef först längre fram som hon med smärta och afsky erfor huru alla dessa härligheter tillkommit, och från den tiden tillät hon ej mera, att hennes och Gabriellas rum fick någon tillökning i lösöreboet.
Ett knappt år efter Erikas ankomst till ön dog den goda, kärleksrika korsdragerskan, den tåliga Britta. Hon dog af sorg, djup, tärande sorg; och hennes sista stunder, hennes sista tankar voro för barnen.
Uti Erikas vård anförtrodde hon Gabriella och tog af den förstnämda det heliga löftet, att icke utan den mest trängande nöd lemna det hus och de varelser, som hon lade på hennes hjerta. Derefter fästades hennes uppmärksamhet vid sonen, den unge Anton, hvars veka lynne helt och hållet liknade moderns milda sinne. Gossen ryste för de vilda uppträden han redan vid tio års ålder upplefvat, och lofvade sin mors kallnade hand att aldrig utöfva någon handling, den hans samvete fördömde, och att, så fort han uppnått sitt myndighets-år, skilja sig från sin far och bror, i fall dessa icke under tiden förbättrat sitt lefnadssätt.
Mor Britta var borta, och i Haraldssons hårda bröst, der kanske ändå några gnistor af ömhet brunnit, bodde ånger och grämelse öfver det, som ej mera kunde ändras; men tiden lät det grofva ämne, hvaraf han var danad, allt mera hårdna. Han blef vild, grym och roflysten som förut och endast hans afgudalika dyrkan för den lilla Gabriella antydde någon svaghet i hans jernnatur.
Åren kommo och gingo. Tistelöns orubbliga klippmassor badades som förut af Skageraks salta böljor, och de rasande höststormarne kastade årligen nya vrak till dess stränder. Det var ett hemskt, oroligt och likväl enformigt lif som Erika förde på den kala ön, men vanan och kärleken till hennes fosterdotter, i förening med den djupt nedslående känslan, att hon icke var älskad på någon annan fläck af jorden, att intet hjerta fans, som längtade efter hennes eller ens frågade efter hvar hon vistades, bildade i hennes inre verld ett slags stillastående lugn, ett medvetslöst öfverlåtande åt ödet. Hon ville icke rubba det förhållande, hvarför hon trodde sig kallad att lefva, och kände dessutom en innerlig och upplyftande tröst i den tanken, att just der, hvarest hon nu befann sig, var hon till bästa nyttan för sina medmenniskor.
Sedan någon tid hade Erika likväl oroats af ett förhållande, som hittills varit henne omöjligt att klart reda. Hon hade funnit att de känslor, som herskade öfver den mörke Birgers själ, tillhörde en natur, hvaraf hon ej egde någon erfarenhet. De voro utan tvifvel kärlekens, men en vild, stormande kärlek, som skrämde henne, ehuru hon icke vågade visa det. Erika kände, att det endast var genom ett fullkomligt lugn, en beständig själsnärvaro, som hon tyglade sin omgifnings råhet. Under sista veckorna hade förhållandet likväl så till vida ändrat sig, att Birger lika enträget undvek hennes sällskap som han förut sökte det. Erika tyckte sig äfven finna, att den tid hon varit mera mild och vänlig mot honom, hade hans lynne och väsende antagit samma pregel. Men sedan hon börjat behandla honom med en viss, i följd af deras förhållande, naturlig köld, syntes han mörk och hotande som natten, då den utslår sina stormiga vingar för att famna det kyliga hafvet...
Men vi återvända till den afton, på hvilken vi infört läsaren hos lurendrejarne på Tistelön.
Gabriella hade somnat. Erika satt vid bordet och arbetade på den lofvade dockklädningen, men hennes hjertas ängsliga oro tillät henne ej att fästa mycken uppmärksamhet vid sitt göromål. "Hvarför skola de åter ut i natt?" tänkte Erika, då hon hörde huru de nere i stugan släpade och drogo och gjorde sig i ordning för det nattliga äfventyret. Hon bad innerligt Gud styrka henne till det bästa beslutet. Skulle hon äfventyra att framlefva sina dagar i denna förfärliga omgifning, ständigt hotad af den dystert flammande lågan i Birgers ögon? Skulle hon kämpa, segra och återföra denna halft förlorade menniska på det rättas väg? Eller skulle hon hafva nog mod och beslutsamhet att åter ge sig ut för att söka ett nytt hem i den verld, som redan förskjutit henne, innan hon ännu fattade betydelsen af en enda bokstaf i det vigtiga ord, som benämnes samfundsförhållande? Men om hon äfven tänkte sig möjligheten att finna en god plats för sig sjelf, huru kunde hon förmå sig att öfvergifva den moderlösa Gabriella, som hon så heligt lofvat att vårda?
Striden inom Erikas bröst var icke lätt. Hon hade, sedan hon beträdt Tistelön, aldrig känt sig så underligt upprörd som denna afton; och aldrig hade vågorna, kastade af den allt häftigare tilltagande oktober-stormen, förekommit henne mera våldsamma. Det väsnades och pep i det svarta djupet utanför hennes fönster, och bandhundens dofva skällande sammanflöt i hemsk samklang med orkanen, som piskade kring knutarne.
"Gud i himlen bevare alla, som äro ute under denna förfärliga afton!" bad Erika med andäktigt sammanknäppta händer och lät sitt hufvud nedsjunka mot bröstet. Då hördes ett sakta knarrande ljud i trappan. "De gå åt loftet!" tänkte den af ångest fattade flickan; men stegen närmade sig hennes kammardörr och med sammanpressad andedrägt lyssnade hon till de med en egen, djup ton uttalade orden:
"Låt upp, mamsell Erika!"
Det var Birgers röst. Erika kunde knappt resa sig från stolen. Öfver tvenne år hade förflutit, sedan den styfsinte ynglingen beträdt tröskeln till detta rum, hvilket tycktes vara alla i huset heligt. Hvad ville han nu på denna ovanliga tid?
Efter en förnyad knackning reste sig Erika och frågade med återvändande fattning, utan att likväl öppna: "Hvad önskar ni så sent, Birger - hade jag icke gjort allt i ordning?"
"Jo, visst, men efter mamsell Erika ännu är uppe, så öppna! Jag har något att säga."
"Säg det! Jag hör rätt väl."
"Är ni rädd?" var det hånande svaret, och ett tvunget skratt ljöd genom den ödsliga förstugan.
"Nej, hvarföre skulle jag vara det?" sade Erika, som vid dessa ord återfick hela sitt naturliga mod. Hastigt var regeln från dörren, och hög och allvarsam stod den unga qvinnan framför den sene gästen.
"Nå, hvad vill ni mig nu, Birger?" var hennes lugna fråga.
"Hvad jag vill, det får ni kanske tids nog veta. Var ej så sträng... låt mig se mig omkring! Jag har icke varit här på länge, mycket länge: jag vågade icke och ville ej heller störa er, så gerna jag än önskade vara der mamsell Erika är."
Han gick fram till bordet, der lampan brann. En uppslagen psalmbok låg bredvid Erikas arbete. Birger böjde sig ned och läste den vers, hvarvid hon lagt märke. Först tycktes det som han endast begagnade denna förevändning att hemta mod till det han ville säga, men efter några minuter upprepade han orden högt och med en känsla, som Erika trodde vara honom främmande.:
"Herren mig försäkran gifver
Om sin godhet, endast jag
Intill döden trofast blifver,
Aktar på hans välbehag,
Gör mitt kall med fröjd och flit
Och till honom har min lit,
Viss att han mig ej förgäter,
Nöjd med hvad han mig tillmäter."
"Jag ville önska, mamsell Erika, att jag kunde läsa den här versen med samma andakt och uppbyggelse som ni!"
"Hvarför skulle ni icke kunna det, Birger? Om ni oftare hörde det heliga ordet, blefve ni förtrogen dermed. Ni skulle finna kraft till det goda och stöd mot frestelsen. Det vore välgörande för både hjerta och sinne."
"Mitt hjerta och mitt sinne äro begge onda, mamsell Erika! Genom mig sjelf, genom mig ensam förmår jag icke att göra dem bättre."
"Det är sant, Birger, och att ni erkänner det är redan vackert och kristligt; men bönen, bönen förmår mycket..."
"Nej, icke mina böner, mamsell Erika!" afbröt Birger i häftig rörelse. "Kanske kunde jag ännu bli en annan menniska, en förbättrad menniska, om - men det är väl omöjligt. Det har väl varit en galenskap, att jag kunnat tänka, det ni ville bli hustru åt en så simpel karl som jag. Jo jo, ni bleknar... det var nog förmätet tänkt. Men ni bör likväl veta, mamsell Erika, att jag, om ni kunde besluta er till en så stor uppoffring, icke skulle låta er blygas för mig. Jag har i alla fall tänkt att läsa navigation i vinter. I stället för att som nu lefva af äfventyr, ville jag bygga mig ett fartyg, det jag sedan som både redare och skeppare sjelf för på resor till Jutland; och ett hus, så präktigt ni önskade det, skulle jag uppföra på stommen af det här rucklet, som då komme bort. Och sedan blefve ni fru så god som någon här i skärgården."
Under det långa, med en viss förtröstan anförda tillägget hemtade sig Erika från den obehagliga öfverraskningen. Hon kände en innerlig afsky för äktenskapsförbindelse med en sådan menniska som Birger. Likväl låg i hans manliga, kraftfulla, alltid bestämda handlingssätt något, som anslog hennes egen starka själ. Hon tyckte sig kunna göra hvarje uppoffring för den vilde ynglingen, utom den att bli hans hustru; och i följd af denna rörelse svarade hon öppet:
"Nej, Birger, det förslaget hvarken kan eller vill jag bifalla. Icke derföre, att ni, som ni sade, skulle vara 'för simpel' åt mig. Jag vet ju icke hvem jag sjelf är, troligen ett barn af armodet, kanske af synden. Således är hvarje hederlig karl, som vill taga den fattiga Erika till hustru, äfven god nog. men det är något annat, som ni skall förstå, Birger, hvilket både nu och framdeles hindrar att tänka på detta förslag. Allt sedan jag kom hit till Tistelön har er vådliga och oftast säkerligen syndiga lefnad skrämt mig. Ni har alltid stått för mig som en menniska, hvilken omöjligt kunde vinna mitt förtroende. Och för den man ej känner detta, kan man ej heller älska. Likväl vill jag icke undandraga er min vänskap. Gör er genom godt uppförande värd både min och andra menniskors aktning, så skall jag alltid behandla er som en bror."
"Tack, tack, ni är för god, mamsell Erika!" svarade Birger med hånfull bitterhet. "Låt mig likväl säga er ännu något, som kanske kunde vara värdt att tänka på. Kom ihåg, att ni nu, nu i denna stund, har en menniskas framtid och troligen också dess välfärd i ett kommande lif i edra händer... Erika", tillade han med en hos honom ovanligt vek, bedjande röst, "ni är ju gudfruktig, ni önskar att omvända syndare... nu förmår ni det, ty jag svär vid min salighet, att om ni vill blifva min hustru, skall jag från denna timme aldrig vandra på sådana vägar, der jag ej kan möta ert öga. Men stöter ni mig bort, då" - hans ton blef åter skarp och bitter - "fins ej heller något, som håller mig tillbaka. Hittills har jag endast varit vild och öfverdådig; det onda, jag gjort, är ej sådant, som bestämdt skadat någon menniska: det är ej något brott mot annat än tull-lagarne. Men utan er, Erika, förtärd af de känslor ni föraktar, hatande mig sjelf, er och hela verlden, skall Birger Haraldssons namn bli en skräck för hela kusten."
För första gången stod Erika darrande inför den man hon var van att beherska genom sin röst och sitt väsende. Ett stort ansvar hvilade i denna stund på henne. Hon kände sina krafter svigta: hennes hjerta ville nästan brista af ångest. Skulle hon uppoffra sig sjelf eller honom och med honom kanhända draga djupa olyckor öfver oskyldiga varelser? Det var dock allt för rysligt att i detta ögonblick gifva ett löfte för lifstiden. Hon hade tillräckligt sansning qvar att känna, det denna handling öfversteg hennes krafter och att långa år skulle komma att gälda hvad stundens nöd aftvungit henne.
Erika upplyftade den bönfallande blicken till Birger. Resens gestalt höjde sig i det osäkra lampskenet, hans ögon brände sig in i hennes hjerta: dessa ögon, som på en gång tycktes ödmjukt tigga och likväl hota, de voro förfärliga. Erika uthärdade icke att se på dem, hennes ögonlock sänktes och sakta framsmögo orden öfver hennes läppar: "Jag kan icke, Birger, jag kan icke!"
"Ännu är det tid!" sade han med oroligt, ångestfullt uttryck. "Ni kan, ni kan, men ni vill ej... Se, Erika, jag är så eländig, så förhexad, att jag på mina knän tigger er om förbarmande!" Birger nedsjönk verkligen framför den darrande Erika, och i hans ansigte speglade sig ett qval för starkt att målas i ord. "Samtycker du att bli min hustru?"
"Tag mitt lif, om ni så vill, Birger, men jag kan ej befalla öfver mitt hjerta, som sträfvar emot!"
Då reste sig Birger. Hans läppar voro hårdt sammantryckta, och muskelspelet i hans ansigte var förfärligt. I dörren vände han sig om och sade med en röst mera sorgsen än bitter. "Farväl, Erika! Ni får inför Gud ansvara för allt det onda denna stund för med sig."
"Nej, Birger, nej, tag era grymma ord tillbaka! Gud är rättvis."
"Ja, Gud är rättvis; och om brottets väg blir min, så blir ångerns din!" Han tillslöt dörren och gick med tunga, knarrande steg tillbaka ned i stugan.
Den äldre Haraldsson hade emellertid omklädt sig och stod nu resklädd i ett par byxor af tunt beredt sälskinn och deröfver en kavaj af mörkblå fris.
"Är du färdig, Birger, så gå ned... Slå seglen under på däcksbåten och lät pojken hjelpa dig med packorna! Jag är snart efter."
Den i ett hörn af rummet halfsofvande Anton uppväcktes och befaldes att i ögonblicket vara färdig. Förskrämd sprang den arme gossen upp och lät tåligt packa på sig liksom han varit ett lastdjur. Han kunde likväl icke hindra ett par suckar att framsmyga ur det pressade bröstet, men de besvarades af fadern med ett groft: "Åh, skäms din slyngel! Är du bättre än far din? Packa dig åstad och kom ihåg, att du ej mer har mor att klaga för!"
Gossen sväljde ett par bittra tårar och gick tyst med packorna nedåt
bryggan. Den stora båten kastades, liksom den varit af papper, af och
an för stormen, under hvars pipande gny tillredelserna
gjordes. Haraldsson satte sig sjelf till rodret, prisande det gynsamma
vädret. Focken och spriseglet halades an och sedan Birger kastat ännu
en mörk blick åt fönstret, hvarifrån det matta skenet flämtade,
stöttes båten ut. Natten famnade både folk och farkost, och högt slogo
vågorna tillsammans öfver den försvinnande punkten.
