Hvi skulle jag ej möta lugn min plåga,
Hon är en engel, sänd ifrån min gud.
Hvi skulle jag den gode fadern fråga,
Hvarför han valde henne till sitt bud?
Vitalis
Åter stod fru Katrina Arnman vid de blommande balsaminerna och blickade öfver deras rika kronor utåt stranden. Dagen var så lugn och klar som hösten i sitt allra bästa lynne förmår skänka den; men fru Katrinas sinne var tungt och vemodigt, ty det var tredje dagen efter hennes mans afresa - och ännu hördes han icke af.
Löjtnant Per hade gått ut för att hos de nyligen från en långresa hemkomna fiskrarne efterfråga om de ej varsnat tulljakten, hvilken efter all förmodan kryssat åt samma håll hvarifrån de kommit; men till fru Arnmans stora förtrytelse dröjde gubben Askenberg alltför länge, och hon var just på väg att sjelf begifva sig åstad för att erhålla underrättelse om saken, då Arve kom inrusande med en häftighet och en bestörtning, hvilken tydligen målade den starkaste oro, den förskräckligaste ångest.
"Hvad står på, gosse, är jakten kommen... kanske far är sjuk?"
"Jakten är icke kommen, mor!" svarade Arve, och ett par stora tårar rullade långsamt utför de friska, fylliga kinderna.
"Nå, hvarför gråter du då, barn?" Fru Katrina höll sig med ena handen fast i bordskanten. Hela hennes kropp darrade; hon hade likväl styrka att, då Arve icke svarade, ännu en gång fråga: "Hvarför gråter du? Säg det, att jag må gråta med eller trösta dig!"
"Nej, nej, mor, det fins ingen tröst!" utropade Arve och snyftade högt. "De sade der inne hos Nils Asmundssons, att tulljakten aldrig mer kommer igen, att den förgåtts i den starka stormen i förgårs natt, ty ingen af alla, som sedan rest samma väg, har sport till den."
Fru Katrinas svigtande knän ville ej längre bära henne; med sammanknäppta händer nedsjönk hon på stolen; men hennes blick, i hvilken den stumma, djupa smärtan talade, dröjde ännu med ett sönderslitande uttryck vid hafvet.
"Hvar är farbror Per?" frågade hon slutligen med en svag skymt af det vanliga, lugna och bestämda allvaret, "kommer han ej hem?"
"Han är der inne i Nils Asmundssons stuga, mor, och står och talar med karlarne. Jag stod utanför fönstret och hörde hvad de sade; och jag tänkte också något, jag, när far reste. Han såg så vackert på mig, och sedan gaf han mig klockan och bad mig, att jag skulle förvara henne troget som han gjort. Ja, jag skall förvara henne, och hvar dag vill jag be till Gud, att jag blir en sådan karl som far." Arve upptog det sorgfälligt i fickan undangömda uret, kysste det och sköljde det med varma tårar.
Då fru Arnman såg klockan, denna skatt, som hennes gubbe så högt aktat och så sorgfälligt i alla skiften bevarat, såg den i sonens hand, brast den starka beklämning, som hvilat öfver hennes bröst. Tårar, heta, bittra, men ensamma, rullade en och en öfver den krithvita kinden. "Gaf han dig klockan, barn?" frågade hon med stapplande röst. "Hvarföre har du förtegat det?"
"Jag tänkte att, om jag visade fram den, mor skulle vilja gömma den åt mig."
"Låt mig hålla den!" Fru Katrina utsträckte handen, fattade uret och betraktade det med ögon, i hvilka ett bäfvande hjerteqval starkare talade än i ord. Men hennes själ var för stark att duka under för den första smärtan. Hon reste sig med återvändande kraft och förklarade för Arve i få, men stadiga ord, att det vore syndigt att sörja öfver en olycka, som man ej sett i ögonen. "Det kan ingen veta, hvar far funnit bäst lämpligt att ligga och speja efter de gemena lurendrejarne. Gå efter löjtnanten, Arve - han skall väl ha något att säga!"
Gubben Askenbergs inträde gjorde det erhållna uppdraget öfverflödigt.
"Hvad är det för historier de omtala hos Asmundssons?" sade fru Katrina och bemödade sig att visa sig så oförskräckt som möjligt. "Fins några bevis för deras slutsatser? Kan ej gubben ligga undangömd der ingen anar det?"
"Jo, det är just hvad jag fruktar!" svarade med upprörd darrande ton den gamle sjöbussen. "Jag tror, fru syster, att han ligger der ingen söker honom."
"På utkik menar jag!" rättade fru Katrina.
Askenberg skakade på hufvudet. "Ingen har sett till jakten sedan på eftermiddagen, då hon gick ut härifrån. Och här är just nu en skeppare från Känsö, som i går förmiddag gick åt samma håll förbi Lyholmarne. Han borde hafva sett eller åtminstone sport till henne, om hon funnits ofvan vatten."
"Ofvan vatten! Herre himmelske gud, om min gubbe, det den allsmägtige i sin nåd förbjude, verkligen skulle hafva förlist, så måtte väl vraket ändå finnas!"
"Nej, det är icke att lita på, om hon stött på någorstädes. I sådant mörker och tjocka kan hon hafva sjunkit. Vi hade ju en storm den natten, att vi ej fingo en blund i våra ögon. Och Arnman var alltid för nitisk i tjensten: han gick ofta längre än pligt och nödvändighet bjödo."
"Herren är nådig - jag öfvergifver ej hoppet!" sade fru Katrina med fast tillit. "Jag sjelf vill ut - vi skola låna Asmundssons båt och söka igenom hvarje vinkel häremellan och Tistelön."
"Ja, ut ska' vi, ännu denna timme!" inföll gubben Askenberg. "Asmundssons båt göres redan klar. Men hvem kan ana eller begripa huru långt jakten kan hafva varit utom Lyholmarne, om han fått spaning på och förföljt Tistelöpacket."
"Lika mycket, vi skola söka - vår Herre ger väl något tecken. Tag du med dig klockan, Arve, att vi må se hvad tiden lider under vår bedröfvelse... eller låt mig ha den, barn! När vi komma hem, i sorg eller glädje, skall du återfå den."
Och Asmundssons båt, med den olyckliga familjen, samt flera andra af fisklägets farkoster, med deltagande grannar, gåfvo sig ut i olika rigtningar.
"Vänner och barn", sade fru Katrina, innan de åtskildes, "hafven tack för den kärlek I bevisen mig genom att medfölja på min sorgliga färd! Jag är nu för upprörd att bättre kunna säga hvad jag känner, men söken mig, när bedröfvelsens timme kommer för er, och jag skall vara hemma."
Den vördnadsbjudande qvinnan fattade sjelf rodret, och i det hon helsade till höger och venster skildes båtarne; och tårfylda ögon följde den sökande på hennes osäkra, vanskliga resa.
Den stilla familjen Arnman var djupt aktad och älskad. Knappt fans en själ, som ej ville ut och söka dess öfverhufvud.
Tre långa dagar varade det hemska let-ölet. Tistelöns stränder besöktes äfven; och den fräcke Haraldsson, som stod på bryggan, beklagade med lömskt deltagande, att den nitiske tjenstemannen skulle omkomma såsom offer för sin egen vaksamhet. "Det var likväl allt för djerft", tillade han, "att nattetid, i sådan storm och tjocka, våga sig ut i en sådan skärgård som vår."
"Frestade ni sjelf stormen den natten?" frågade gubben Askenberg och såg skarpt på Haraldsson.
"Det gjorde jag visst", svarade denne med djerf fattning, väl vetande att någon af hans folk lätt kunde förråda detta, "men jag måste bege't, för maken till oväder har jag ej många gånger, så van jag är, varit ute för."
"Och ni varsnade ej minsta skymt af tulljakten?"
"Hvarken den eller något annat."
Tröstlösa återvände de sökande till fiskläget. Ingen skymt af misstanke kunde falla på Haraldsson, ty brottet var för oerhördt att af någon ens anas, och ingen annan förmodan ansågs grundad än den, att jakten under natten stött på och sjunkit...
Dagar och veckor förgingo. Tulljakten med sin besättning var och blef borta. En ny kusttjensteman utnämdes, och med bristande hjerta flyttade fru Katrina balsaminerna och all sin lilla lösegendom till en annan stuga. Här stökade hon visserligen till, så godt hon förmådde, att bereda trefnad åt sin son och löjtnant Per, hvilken troget följde i lust och nöd! men för sin egen del fann hon ej mera någon plats, den hon ville anse som hem på jorden. "Jag går här", plägade hon ibland säga till gubben Askenberg, "som en främling, hvilken fortsätter resan, så länge det täckes Herran, men mitt lif är i himmelen, dit min gubbe gått förut. Dock pris vare den allsmägtige, äfven när han tuktar! Jag var så lycklig som en menniska kunde vara, hade så mycket att glädja mig åt. Medgången är likväl icke alltid nyttig för vårt stolta sinne: det vet jag bäst nu, sedan motgången lärt mig väga mina krafter."
Gubben Askenberg aktade högt fru Katrina och den enkla värdighet, den sanna gudsfruktan, hvarmed hon bar sin sorg, men sjelf förmådde han ej höja sig till samma styrka. Han knotade ofta i bittra ord öfver det underbara öde, som tillät den dygdige och rättsinnige gå under just i sina bästa och kraftfullaste bemödanden, då deremot den lismande, den lastfulle lättingen ständigt seglade med förlig vind.
"Och hvilken anser bror afundsvärdast?" frågade fru Katrina i en ton, som nödvändigt skulle sätta den gamla ärliga sjömanssjälen i vånda.
"Afundsvärdast - det var nu en sak för sig, en rätt kinkig sak, fru syster! Jag finner just ingen utaf dem särdeles afundsvärd, ty om vi besinna att..."
"Kom icke med några underhandlingar!" invände gumman Arnman allvarsamt. "Jag ville ej, att gossen der skulle höra, att hans gudfar tvekade att gifva svar på den frågan... Säg, Arve, hvilket vill du helst vara, en redlig och rättskaffens menniska, förföljd af ständiga motgångar, än vinna alla verldens förmåner mot det att du sålde ditt samvete och vandrade på syndens väg?"
"Det är säkert, mor, att jag hellre vill dras med all verldens onda, än bli en sådan usling som skulle göra dem sorg, som älskat mig", svarade Arve med fast tillit, "och frukta icke, mor, att jag glömmer de förmaningar, jag fått vid hvar aftonbön!"
Fru Katrinas läppar öppnade sig till ett stilla leende. Hon såg på löjtnant Per, och han besvarade hennes ögonkast med ett annat, som förvissade henne, att de i grunden hade samma tankar, samma tro, ehuru qvinnans tålamod att lida och fördraga ej alltid föll på mannens lott.
I sådana ögonblick af rörelse trädde alltid fru Katrina fram till
fönstret, pysslade med sina balsaminer och sökte mellan deras blomrika
grenar så oförmärkt en skymt af hafvet, hvars böljor sakta lullade sin
eviga sång i hennes lyssnande öra.
