Hvad gnistrande smärta
Upp i min hjerna,
Ner i mitt hjerta!
Nej i min hjerna
Är det de spjerna,
Är det det brusar,
Är det det susar,
Är det det gnyr.
Håll styr... håll styr!
H. Palmær
Det var vinter. På Tistelöns klippiga stränder bäddade sig allt högre drifvor. Storbåten låg overksam och fastfrusen vid stranden, småbåtarna uppdragna i sina värnande skjul, och tacklaget i sina skräpiga förvaringsrum drömde om höstens öfverståndna besvärligheter. Inne i stugan, der de isiga fönsterrutorna knappt tilläto en stråle af dagen att framtränga, satt Haraldsson vid den ensliga brasan och rökte sin knaster. Han syntes mörk och tankfull, och de moln, som sväfvade på hans rynkade panna, blefvo allt mera dystra, ju längre han stirrade på den vid ändan af rummet belägna dörren. Denna dörr förde till en smal, svart förstuga, dit aldrig någon af tjenstfolket gick, emedan det endast var igenom den stora dörren på husets framsida som all känd och naturlig gemenskap egde rum. Den förra begagnades således blott af Haraldsson sjelf och Birger, hvilken haft sitt rum i ändan af nämde förstuga.
Birger hade ej som vanligt hållit vinterhvila på Tistelön. Sedan den förfärliga blodnatten vid Paternoster-skären kände han en afsky att återse Erikas rena blick. Han återvände ej med fadern efter afslutande af deras gemensamma lurendrejeri-affär, utan företog i det stället en länge påtänkt resa och stannade på återvägen i Göteborg, der han för det närvarande sysselsatte sig med att läsa navigation. Så mycket om Birgers yttre lif - det inre få vi längre fram tillfälle att betrakta på närmare håll. Emellertid skola vi besöka den kammare, som under hans frånvaro innehades af en varelse, åt hvilken den snarare syntes bestämd till fängelse än boningsrum.
Detta rum, lågt, mörkt och trångt, hade ett vida obehagligare och ödsligare utseende än sjelfva stugan. Vid ena väggen var en lafve eller säng uppslagen, hvars dubbla botten beqvämt var inredd till hemliga förvaringsrum. För öfrigt bestod hela möbleringen af några grofva stolar, en gammaldags skepps-pulpet och en bordskifva, inkilad mellan fönstret och muren.
En tillfällig förökning i möblemanget, en illa arbetad fällsäng stod, troligen att skyddas för köld och drag, midt på golfvet. På den rena, hvita hufvudkudden hvilade ett gulblekt ansigte, och öfver täcket låg en hand utsträckt, som med sina utmärglade fingrar tycktes önska att komma i beröring med mannen af lien.
Vid den sjukes säng satt Erika lyssnande med sänkt hufvud och bleka kinder. Oro, nattvak, sorg och bekymmer talade tydligt ur de dunkla ögonen och de matta rörelserna. Det var icke samma lifsfulla kraft i hållning och väsende, som man var van att finna hos den starka, förståndiga qvinnan: någonting tärande gnagde synbart på de friska bladen af hennes lifsblomma, men något, hvars orsak ej borde sökas i ett sjukt hjerta, ty Erikas var oangripet, och ögats blick antydde ej på det halftrånande lidande, som uppstår af dylika sorger. Snarare var det förståndets än hjertats strid, ett grubbel öfver ämnen, som ej hade att skaffa med ljufvare rörelser.
"Låt mig behålla tåget, låt mig behålla tåget!" ropade på en gång med skärande röst den arme sjuklingen, den beklagansvärde Anton, hvars sinnen, ännu alltid orediga, icke tilläto honom att komma till klart medvetande om hvad han upplefvat den rysliga natten vid lurendrejeri-affären. Han hade af fadern blifvit hemförd i ett tillstånd af sanslöshet, hvarpå följde en lång, tärande sjukdom, den Haraldsson hoppades skulle sluta sonens unga plågsamma lif och på samma gång begrafva den sista möjligheten till brottets upptäckande. Men den egennyttiga bönen hördes ej. Lågan flämtade matt, utan att lefva, utan att slockna; de kroppsliga krafterna ville svagt återkomma, men själens töcken snarare till- än aftog.
"Min stackars Anton", sade Erika med sin vänliga, lugnande röst, "hvad skall du göra med tåget?"
"Jag skall hala mig ned... Släpp det, släpp det, så att jag får gömma mig!" och han kröp tillsammans med en rörelse af bäfvan, i det han drog täcket högt upp öfver öronen.
"Hvarföre skall du gömma dig, Anton? Vill någon göra dig ondt?"
"Tyst, tyst, tala icke så högt! Då hör han oss, och han säger alltid, att jag skall tiga, för det var bara nödtvång. Men gå undan, så att jag får hala mig ned i plikten... der ser han mig icke!"
"Hvem ser dig icke der nere, Anton? Hvem fruktar du?"
Gossen skrattade hemskt. "Var icke enfaldig, Erika, och tänk att du får veta sådant!" sade han med ett hos honom ovanligt uttryck af list. "Ser du icke att han står bakom dörren och hotar mig? Åh, jag kan nog tiga, jag kan nog tiga!" ropade han högt liksom till försvar. "Frukta icke... slå mig bara ej - icke så mycket, icke så mycket... Aj, aj, jag skall tiga!" Och nu krökte sig den vansinnige gossen fram och åter liksom under täta slag. De jemmerrop, han uppgaf, voro förfärliga: de söndersleto Erikas hjerta och ljödo ända ut i stugan, der Haraldsson satt.
"Håll dig stilla, gosse, - det är ju ingen som gör dig något ondt!" sade fadern och trädde fram till den lidandes säng.
Vid den välkända rösten tystnade Anton ovilkorligt, men hvarje muskel i hans ansigte uttryckte en dödlig, återhållen ångest; och ju längre Haraldssons genomträngande blick fixerade honom, desto mattare tycktes han blifva, och slutligen återföll han i det tillstånd af slapphet, hvarunder det endast i den inre verlden var de rysliga bilderna tillåtet att uppträda till lif och verksamhet.
"Jag vet icke hur ni så kan se på honom!" sade Erika och vände sig till Haraldsson med ett uttryck af harm och afsky. "Det är ju klart, att er blotta blick skrämmer honom från förståndet, så snart en enda gnista deraf vill bemöda sig att framtränga."
"Hvad är det för prat?" svarade Haraldsson sträft. "Skall hela huset oroas af hans galna skrik!"
"Husfolkets känslor äro väl icke så ömtåliga, att de behöfva skyddas på den sjukes bekostnad. Dessutom får ju ingen komma hit... Men på detta sätt kan det ej gå i längden. Jag förmår ej, hur gerna jag än ville, att beständigt vaka; och att lemna honom åt er är min förskräckelse, emedan hvar gång, då jag återkommer, gossen är så uppskrämd, att flera timmar icke förmå lugna honom."
"Jag är van att göra hvad jag tycker och tar inga föreläsningar!" yttrade Haraldsson, som under Birgers frånvaro utöfvade sin råa vilja otyglad. "Vill mamsell gå hit, må det så vara; vill hon deremot vara härifrån, är jag mera tjent med det, ty flickungen saknar henne, och pojken sköter jag bäst sjelf."
"Nej, Haraldsson, mitt samvete tillåter icke, att jag lemnar den arme gossen i era händer, och än mer: pligten, som er döende hustru öfverlät på mig, uppfordrar mig att fråga om ni på samvete kan säga, att ni icke känner orsaken till gossens kropps- och sinnessjukdom. Han var frisk, då han om aftonen tvingades af er att följa med på er hemliga resa. Hvad har derunder förefallit? Något - derom är jag fullkomligt öfvertygad."
"Men jag säger, att ingenting föreföll, utom det, att pojken, som är bortskämd och van att sitta i spisen och röra i askan, ej tålt vid att vara ute i sådant herrans väder. Han blef kall och våt, och det kan vara orsak nog för en sådan stackare att få sig en sjukdom på halsen."
"Det är sant, nog kunde han bli sjuk af en stark förkylning, men hans sinnesförvirring skiljer sig tydligen från sjukdomen, ehuru den senare kan inverka derpå. Och besynnerligt är det, att samma ämne alltid förekommer. Hvad fruktar han, och hvarför vill han alltid gömma sig i plikten?"
Haraldssons öga ljungade en nästan mördande blick på Erika, men hon mötte den oförskräckt, i det hon med fast röst tillade: "Haraldsson, sök icke att bedraga mig! Något har bestämdt förefallit, som ni vill dölja."
"Akta er att säga om detta!" svarade Haraldsson i en ton, som darrade af illa kufvadt raseri. "Era galna tankar får ni ha för er sjelf, men räkna på det värsta, om ni öppnar munnen!"
"Hvad - vågar ni hota mig!" yttrade Erika, som kände att hennes sinnesnärvaro var det enda, som kunde trygga hennes egen säkerhet. "Vet ni icke, att jag lemnar ert hus hvilket ögonblick jag vill, och att om ni sökte qvarhålla mig, skulle jag ropa till ert tjenstefolk, att ni fruktade det mina läppar kunde förråda de ord, jag här hört. Tag er till vara,... ni vet att jag icke låter skrämma mig!"
Det är osäkert om Erikas ord eller den nyhet, Haraldsson samma dag erhållit, bidrog att återföra honom till sansning, nog af: hans drag återtogo sitt vanliga illistiga och isande lugn, och med ett slags förtrolighet började han på nytt: "Nå, efter mamsell Erika så dugtigt står på sig, ehuru jag intet ondt hade i sinnet, vill jag säga rena sanningen. Pojken sprang mig i vägen, under det jag hade fullt upp med att sköta segellapparne i stormen, och då tog jag honom i armen och kastade honom något ovarsamt ned i plikten. Han fick dervid ett slag i hufvudet, hvaraf jag fruktar den här oredan i hjernan uppkommit. Men då det nu är lätt begripet, att detta icke skett af ondska att skada barnet, utan i hettan, så förstår nog mamsell Erika, som är så klok och belefvad i verlden, att jag kan vara rädd det något ondt rykte kunde bli utspridt. Folket har alltid velat åt mig. Jag behöfver just icke sjelf ge dem något att hacka på."
Erika fann förklaringen temligen sannolik. Likväl var det ett och annat, som ännu syntes henne ganska mörkt, och hon tvekade ej att derom uttala sin mening.
"Om förhållandet är som ni säger, Haraldsson, hvarföre fortfar ni då att skrämma gossen till tystnad, då ingen fara finnes, utom för honom sjelf? Och har Anton icke annat att förråda, än att ni under stormen och i sinnesuppbrusning kastade honom ned i plikten, hvad är det då nödigt att aflägsna alla menniskor härifrån?"
"Jag sade ju nyss: jag fruktar, att hans tal kan falla så, att det läte som om jag med uppsåt vållat olyckan."
"Detta är ett fullkomligt misstag: ingen skall tänka så ogudaktigt. Gör bara icke någon hemlighet af saken! Och ehuru sent det är, så kalla en läkare, hvilken kan undersöka förhållandet, och låt någon af tjenstfolket ligga här inne att hjelpa oss med vakandet!"
"Ingen doktor botar den sjukdomen. Vår herre står för lif och död, och han gör som han behagar. Att låta någon ligga här inne, det låter jag bli, ty, som sagdt, jag sköter honom bäst sjelf. Dessutom för jag snart hjelp: jag har i dag fått veta, att Birger kommer hem i nästa vecka."
Nu hade Erika intet mer att tillägga. Birgers blotta namn bringade henne till tystnad. Efter ett långt, plågsamt afbrott, hvars orsak lyckligtvis var Haraldsson obekant, steg hon upp och yttrade, det de nu kunde lemna Anton, emedan hans sömn tycktes vara naturlig. I dörren vände hon sig likväl ännu en gång tillbaka, för att öfvertyga sig, det äfven Haraldsson gick; och sedan hastade den omsorgsfulla Erika från den stackars sjuklingen till den friska rosen, den lilla Gabriella.
Hos vår unga hjeltinna uppenbarade sig den stora modern naturens underbara förmåga att låta den ljufvaste blomma växa ur den giftigaste rot. Denna späda telning af en grof och vild stam visade redan frön till de mildaste och bästa egenskaper, egenskaper, hvilka icke ens det betänkliga klemandet och det lätta uppfyllandet af hvarje önskan, till och med hvarje nyck, förmådde utplåna eller störa. Men så kan det också med skäl tilläggas, att Gabriella till största delen hade sin trogna, kärleksfulla lärarinna att tacka för att det goda som fans hos henne, lyckligt utvecklades och bar frukt. Det var icke första beviset på hvad uppfostran förmår, en förnuftig uppfostran, som eger magt att motarbeta både medfödda och förvärfvade fel.
Den lilla "rosen på Tistelön", en benämning, som hon erhållit både för sin ovanliga fägring och sitt barnsligt intagande och friska väsende, var en skön knopp, som lofvade att en gång göra rättvisa åt det namn, hvarmed hon redan helsades af alla sjöfarande, som lade till vid ön. I hvarje rörelse hos det lifliga naturbarnet låg ett behag; och hennes gång var så luftig, att man tänkte sig en liten sylf, då hon klättrade bland klipporna på sin ensliga ö.
Om någon annan verld egde Gabriella ännu ett mycket otydligt begrepp, ty blott ett par gånger hade hon varit med Erika i närmaste kyrka på fasta landet och endast en gång (men deraf hade hon knappt något minne) med far och mor till Marstrand. Ej under således, om den nakna och ödsliga Tistelön inneslöt allt hvad hon tänkte sig präktigt och skönt. I de djupa remnorna i bergen, der vattnet samlade sig, lät Anton sina båtar segla, och Gabriella satt förtjust bredvid och uppmuntrade farten. I de stora jettegrytorna eller klipphålorna hade hon sina lekhus, och dit bar Anton hvarje dag de grannaste snäckor, den finaste sand och allt märkvärdigt, som han uppgräfde omkring stränderna.
Med tacksam kärlek slöt sig Gabriella till sin yngre bror, och en dag utan honom föreföll henne som en vecka. Hon njöt icke, hade ej den ringaste glädje, då den ej delades med Anton; och så högt hon än älskade Erika, kunde denna ändå icke skingra den ledsnad, som längtan efter hennes vanlige lekkamrat medförde.
Under ett så hjertligt förhållande mellan de båda syskonen är det naturligt, att vintern, hvilken alltid afbröt de egentliga nöjena, denna gång måste förekomma Gabriella dubbelt så lång som vanligt.
"Blir ej Anton snart frisk, kommer han icke upp i dag, eller får jag ej gå ner till honom?" voro alltid de frågor, hvarmed hon mottog Erika. Och de voro de första, som äfven i dag sväfvade öfver hennes läppar, då hon, i full verksamhet med att kläda en liten fiskarflicka till brud, såg Erika inkomma.
"Nå, söta Rika, hvad sade Anton - kommer han upp i dag? Du berättade honom väl hur mycket jag väntat på honom?"
"Anton längtar också efter dig, Ella, men han är i dag sämre än vanligt. Han orkar icke lemna sängen, ännu mindre gå uppför trapporna."
"Då kan ju jag gå ner. Snälla Rika, får jag icke det?"
"I morgon, om han blir bättre!"
"I morgon, det säger du alltid, Rika! Men det är nu visst en månad sedan jag såg Anton. Jag ville nu visa honom de här präktiga snäckorna, alldeles som små hus. Jag har fått dem af fiskare-Kajsas Lena. Äro de icke bra vackra?"
"Jo, för söta... men i dag kan Anton ej ha nöje af att se dem."
"Kära Rika, var icke stygg!" Och den lilla sirenen, som naturen redan lärt att begagna sina fördelar, klef behändigt upp på Erikas knä, lade sin kind intill hennes och såg henne med en så innerlig och förtröstande blick i ögonen, att Erika så till vida gaf efter, att hon lofvade på aftonen före henne till Anton.
Gabriella, som icke tordes begära mera, började åter sin lek med fiskare-Kajsas Lena, en liten rask flicka, den Haraldsson af sällsynt barmhertighet upptagit emedan Lenas mor, en fattig enka, som i många år sålt fisk på Tistelön, helt nyligen genom vådlig händelse omkommit. Men leken ville icke mera komma i gång, ty Gabriellas otålighet förstörde i ena ögonblicket allt det nöje hon haft möda att framkalla i det föregående...
Ändtligen kom den så ifrigt efterlängtade aftonen. Vid Erikas hand inträdde Gabriella i sjukrummet. Anton satt till hälften upprätt i sängen och roade sig att medvetslöst uppdraga bomullen ur täcket.
"Ella!" utropade han gladt och sträckte armarne mot den älskade systern. "Gud ske lof att du är hemkommen... Nu skall du icke mera resa ifrån mig och lemna mig ensam nere i den stygga svarta plikten, der jag om natten, då vi foro genom... jag törs icke säga det, för det var bara nödtvång, sa' far... Men hu, så kallt det är; sjön slår upp ända hit... Se, jag har dragit seglet så långt upp öfver mig, och ändå är det snart vått... Akta dig, Ella, du förkyler dig, om du så vadar i vattnet!"
Gabriella utbrast i tårar och kastade sig med ett uttryck af fruktan i Erikas armar. "Söta Rika, Anton skrämmer mig", hviskade hon, "han ser så blek och stygg ut som Birger gjorde ibland! och så talar han så underligt."
"Ella, är du rädd för mig?" frågade den sjuke gossen, och hans röst förrådde sorg. "Var icke det! Jag blir bra, om du sitter här på sängen hos mig, ty då törs vattnet icke komma upp, utan då blir det alltsammans der nere i djupet. Om du visste, Ella, hvad som ligger der... Hu, hu, se ej dit - du skulle bli så rädd, att du icke kunde sofva på många nätter. Men jag är tvungen att beständigt se på det: antingen jag vill eller ej, gå ögonen dit."
"Men hvad ser du då?" hviskade Gabriella, redan intagen af en underbar skräck, liksom då hon hörde någon hemsk saga.
"Jag måste tiga, annars får jag stryk så att jag kryper så här"... Och nu började de vanliga slingringarne med kroppen, alldeles som om han sökt rädda sig undan slagen. Märkligt var likväl, att han nu icke skrek, ehuru ansigtet utvisade större smärta än vanligt. Och då Erika, som med trogen sorgfällighet följde hvarje sjukdomens förändring, frågade honom, om det i dag icke gjorde ondt, svarade han sakta, nästan hviskande: "Jo, grufligt, värre än vanligt - men jag törs icke skrika, ty då ser han på mig, och det gör ännu mera ondt."
Då den stackars sjuklingen blef lugnare, upplyfte Erika den darrande Gabriella och satte henne på sängen. Antons vänliga smekningar tröstade henne väl något öfver det första mottagandet, men hon bibehöll likväl en viss oro och såg med barnslig fruktan efter Erika, hvarje gång denna aflägsnade sig åt en annan sida af kammaren. Slutligen insomnade den till kropp och själ trötte gossen, under det Gabriella med sin lilla hand strök hans heta kinder och blåste svalka på den brinnande pannan...
"Mamsell Erika står icke ut med det här vakandet!" sade Haraldsson i vänligare ton än vanligt, då Erika med Gabriella återvände från sjukrummet.
"Nej, jag ser, att Haraldsson finner det öfverflödigt, efter min soffa blifvit utflyttad."
"Det kommer deraf att jag sjelf ärnar bo der inne, tills Birger återkommer. Jag skall nog ge gossen all den vård, han behöfver; och mamsell Erika kan vara öfvertygad, att fast jag är sträng och sträf - det är nu en gång min natur - vill jag ändå icke göra mitt eget barn något ondt."
"Kanske vill ni det icke, men säkert är, att ni skrämmer Anton med blotta ögonen."
"Icke, när vi äro ensamma. Då är han spak som ett lam, och jag är då aldrig sträng. Om mamsell Erika icke gick ned så ofta, skulle han bli bättre. Jag kunde då lättare sköta honom med fogligare medel."
"Visste jag, att detta vore sanning, ville jag aldrig gå ner", svarade Erika, "men, Haraldsson, endast Gud ser huru det är. Jag kan i detta fall icke strida med er, dock ber jag er innerligt: var icke hård mot gosse! Ty så mycket bättre är han likväl, att jag bestämdt tror, det endast sträng behandling förvärrar det onda."
"Hvarföre skulle pappa vara stygg mot Anton?" frågade Gabriella och såg förundrad än på sin far och än på Erika.
Litet förlägen öfver sin oförsigtighet att vidröra detta ämne i barnets närvaro, gjorde Erika i korthet sin skyddsling begripligt huru sådana sjukdomar som Antons fordrade än stränghet, än godhet, och huru svårt det var att hålla medelvägen.
Icke tillfredsstäld, förklarade Gabriella sitt misshag med dessa upplysningar. "Det är nog något annat, som du icke vill säga, Rika! Pappa slår visst Anton då ingen är der inne"... och nu började Gabriella gråta så bittert liksom hon sjelf lidit af det onda. "Hvarför är du så stygg mot alla menniskor, pappa? Det är bara mot mig du är snäll; men om du icke vill vara beskedlig mot Anton också, så skall jag aldrig hålla af dig det bittraste."
"Guds barn, gif dig till freds, jag skall icke göra Anton ondt. Så trösta dig du, min sockerdocka... När Anton vaknar, skall jag ge honom den stora taflan, som han så ofta önskat sig."
Då ljusnade Gabriellas vackra ögon. Hon nickade vänligt med sitt lilla
hufvud och sprang sedan tillbaka på sin kammare för att ännu en liten
stund, innan hon somnade, språka med fiskare-Kajsas Lena.
