Hvadan kommer du, saliga lugn i stormen?
Icke skapade dig min egen styrka.
Icke är du ett barn af menniskostoftets
Svindlande tankar.
K. A. NicanderLåt mig tala! Glada tidender jag bär
P. D. A. Atterbom
"Låna mig brors - mina äro så dunkla!" sade gumman Arnman och utsträckte handen efter löjtnant Pers glasögon... "Jag kan i allt mitt lif icke begripa hvad det här är för slag?" Fru Katrina vände med försigtighet ett bref, som hon höll mellan tummen och pekfingret.
"Ja, det är anmärkningsvärdt nog!" yttrade gubben Askenberg, lika nyfiken som hans granne. "Så vidt jag kan erinra mig, har fru syster icke erhållit något bref sedan strax efter salig Arnmans försvinnande, och det blir i höst fem år sedan."
"Jag känner icke sigillet, och der står i alla fall ingenting att läsa!" menade fru Arnman och klippte det undan med sin stora sax. Nu uppvecklades brefvet och lästes högt, emedan fru Katrina ej hade några hemligheter för den gamle invaliden.
"Min ärade fru!
Jag vet icke om en gammal vän till den hederliga Arnman ännu ihågkommes af hans hustru, men..."
"Jag skall väl se på underskriften!" afbröt fru Katrina sig sjelf och stafvade ihop det något krångliga namnet: "Isak Gabriel Palmqvist... ack, du nådige gud, den välsignade mannen kan jag visst icke glömma! En ärans man var han och är det väl ännu, tullförvaltarn i H., käraste herr bror - det var icke man att glömmas, det! Bror mins väl hur Arnman alltid berömde honom? Han var, på den tiden vi hade vår station i H., min salig gubbes beskyddare, liksom Arnman, skam att sjelf ta fram det, just var tullförvaltarens högra hand. Men låt se hur var det nu igen."... 'Min ärade fru!' ... "Så artigt - ja, han var alltid artig!" Och nu läste hon halfhögt, tilldess hon uppnått det afbrutna stället.
... "jag har i friskt minne såväl er sjelf, min bästa fru, som ert förträffliga kaffe, era vackra balsaminer och er raske son."... Nu tog gumman Arnman till näsduken, och den ene droppen efter den andre nedföll på brefvet. "Gud fröjde honom, det var en menniska det! Han höll sig icke för god att sitta nere i vår lilla kammare och dricka en kopp kaffe. Men det har mången dags regn och solsken vexlat se'n den tiden. Det är ändå alltid en glädje, som gör hjertat godt, att se sig ihågkommen..."
"Min kära fru Arnman! Det tunga öde, som träffat frun, har jag af innersta hjerta beklagat, men jag vill ej tala derom, för att icke på nytt upprifva såren. Nog af: Arnman var en rättskaffens och redlig man med fast och manligt sinne. Han skötte sin tjenst som en karl och uppoffrade sig, kanske af öfverdrifvet nit. I denna mörka sak ser endast Gud, och han dömer.
Jag har underrättat mig om fru Arnmans omständigheter och hört att, hvad dagligt bröd beträffar, nöden icke stått för dörren. Gud har gifvit frun ett godt stöd i den gamle, redlige löjtnant Askenberg, och jag är säker, att han icke heller försummat sin väns son. Hvad jag således nu egentligen hade till ärende, var att tala några ord om min önskan att kunna verka något för gossens framtid. Har han lust för handeln, så vill jag skaffa honom någon fördelaktig kondition: men står hans håg åt tullväsendet, så är jag just för närvarande i behof af en skicklig skrifvare på tullkammaren. Hvad som kan brista honom i kunskaper för sin nya befattning, är jag säker han ersätter genom flit och beredvillighet. Jag skall utomdess se honom till godo såsom son af min hederlige Arnman och efter förmåga sörja för hans vidare fortkomst. Utan bekymmer kan fru Arnman med fullt förtroende lemna ynglingen i mina händer: det skall icke missbrukas. Om mitt förslag antages, vore önskligt att han kunde vara här inom loppet af ett par veckor. I alla händelser får jag ju invänta några rader till svar.
Med gammal vänskap
tecknar
Isak Gabriel Palmqvist.
"Ja, se det var något det!" utbrast gumman Arnman med tindrande blickar, i det hon tog glasögonen af näsan och återräckte dem till gubben Askenberg. "Se bara, hjertans bror, huru Herren håller sin hand öfver de faderlösa och tröstar enkor uti deras bedröfvelse! Först skickar oss den gode guden vår käre löjtnant Per, som varit oss ett troget stöd i lust och nöd; och nu, då jag i mitt hjerta dagligen suckat: 'Hvad månde det blifva af detta barnet? Han är nu gamle gossen, hela nitton år, och ännu icke från väggarne!'... se, då såg han, som all nöd kan hjelpa, till vårt bekymmer. Pris vare hans nåd!"
"Nå, nå, fru syster, det var väl icke så illa med Arve heller! Han har ju icke drifvit bort sin tid till onytta. Och att han icke redan är styrman och, som ordspråket lyder, karl för sin hatt, det är åtminstone hvarken hans eller min skuld, utan helt simpelt fru systers, som alltid lagt sig emot hans håg för sjön. I öfrigt har jag, hvad gossens uppfostran beträffar, intet på samvetet: att han räknar, skrifver och har kunskaper dubbelt upp för en tullskrifvare, derför kan han tacka sin hemmavaro. Och genom sina resor med den nye kustuppsyningsmannen har han vunnit vana och skicklighet för yrket, i fall han skulle komma att en gång gå i sin fars fotspår."
"Kära hjertandes, bror, tag ej så illa vid, det var icke så menadt som bror tar det!" sade fru Katrina, helt nedstämd vid det oväntade fallet, att löjtnanten blef allvarsamt ond. Men se, gubben Askenberg hade, och det med rätta, sin egenkärlek så väl som andra menniskor, och derföre kände han en liflig förtrytelse deröfver, att fru Arnman kunde anse Arves hemmavaro såsom någon så förfaslig olycka.
Men snart afväpnades gubbens vrede af hans trogna vårdarinnas synbara förlägenhet och bedröfvelse; och i det han tog pipstumpen ur munnen sade han helt fryntligt: "Ursäkta, fru syster, om gubben förgick sig! Men med gossen har det ingen nöd. Han hade alltid blifvit karl, det var bara det jag menade."
"Ja, herre gud, icke vill jag bestrida det, käre bror! Jag ville bara i all enfaldighet säga min tanke, att bättre som bättre är. Icke kunde det i längden vara nyttigt, att han ej komme ut i verlden. Det gör de unga junkrarne godt att sjelfva pröfva på krafterna; och hvad dugligheten beträffar, hoppas jag med Guds hjelp, att verket skall prisa mästarn."
Fru Katrina nickade vid dessa ord betydelsefullt åt löjtnanten, hvilken genom denna artiga vändning kände sig fullkomligt försonad. "Jag kan undra", sade han, liksom ingenting förefallit, "när vi ha vår Arve hemma?"
"Ah, det blir väl hvarken i dag eller i morgon!" menade fru Katrina och bjöd löjtnanten en pris. "Han är liksom förhexad i sälskytteriet, men så får han också rätt vackra fyrkar för hundarne; och ståtlig ser han ut, min vackre pilt, när han kommer med sin höga sälskinsmössa på hufvudet och väskan öfver axeln. Många gånger, då jag får se honom, komma mig just tårarne i ögonen. Han påminner mig lifligt och salig Arnmans utseende, när han första gången friade till mig."
"Första gången?" inföll löjtnanten. "Gaf fru syster honom afslag?"
En skär rodnad, som icke tog sig illa ut på gumman Arnmans vänliga ansigte, förrådde minnet af forna dagars händelser. "Kära bror, hvar och en har väl haft sina svagheter i verlden. Det var en tid, då jag i lättsinnighet och oförstånd yfdes öfver den skapnad, Gud gifvit mig, och lyssnade på förföriskt prat af granna herrar. Salig Arnman, som då tagit afsked från flottan och var tullvaktmästare i H., tycktes mig allt för simpel. Men vår Herre, som har många ris, straffade min fåfänga: jag fick kopporna, ganska svåra, och se'n var det alldeles förbi med mitt fagra skinn. När jag först kom upp efter sjukdomen, gret jag ögonen så röda, att jag blef fulare än jag var. Och sedan gret jag i lång tid ej mindre bittert för det jag blef sittande ensam. Men, som jag sedan ofta sagt och gud ske lof alltid tänkt, vår Herre är de dårars förmyndare. Min pröfning var min lycka."
"Nå, det skall bli roligt att höra huru dermed förhöll sig!" sade gubben Askenberg och makade sin stol närmare fru Katrinas.
"Jo, det var en vacker aftonstund... jag mins det så grant som om det passerat i går. Vi hade just råg ute att soltorka, och jag satt på gården och nystade garn, för att på samma gång vakta säden från grannens fyrfotingar och våra egna höns. Nå, som jag säger... behagar bror ej en pris... så satt jag der och nystade och tänkte, att det hade varit mig bättre, om jag icke försmått tullvaktmästarens giftermålsanbud. Han menade ärligt med mig och skulle säkert lika mycket haft mig kär i min olyckas dagar - bror förstår, att jag då ännu ansåg som en olycka att ha förlorat min skönhet - som i mina bästa solskensdagar. Men nu voro flera år förgångna sedan dess. Arnman hade fått en tulljakt och kallades löjtnant och brydde sig visst icke om den, som ej bättre visste skatta sin lycka. Ja, just så eller omkring flögo tankarne, då någon sakta bakifrån rörde mig på axeln. Jag såg mig om och hade så när skrikit högt till i glädjen, då jag fick se salig Arnman stå der så mild i synen och buga sig för mig. Men med ens for mig i minnet kopporna och den fulhet de qvarlemnat. 'Det var ett nöje att se jaktlöjtnanten!' sade jag, steg upp och neg det djupaste jag förmådde i mitt hjertas stora förlägenhet.
'Det var mycket länge sedan jag träffade jungfru Dalstedt', sade han, 'jag hoppas att allt står väl!' Vid de orden hade jag så när brustit i gråt, men jag tog mod till mig och bad honom i stället för svar att stiga in. Far var i verkstaden, men jag skulle underrätta honom om besöket."
"Nu var då bekantskapen förnyad, och sedan kom Arnman hvar eviga vecka. men hur kär jag än redan då höll honom, emedan jag börjat inse hans stora värde, ville jag ändå ej låta honom märka det ringaste, ty ännu var der så mycket högmod qvar, att det kostade på att 'bita i försmådd kaka', och på det sättet var han länge i ovisshet om han skulle göra andra försöket. Men slutligen drog kärleken honom så starkt i armen, att han fattade beslut att fria på nytt. En förmiddag, vid den tiden min far plägade vara i verkstaden, putsade Arnman sig och begaf sig från sitt. medan han gick nedför trappan, sade han i sitt sinne: 'Om jag först möter en käring, då vänder jag om, ty det bådar otur och förtret; men möter jag en hund, det är lycka, och då går jag fram.' Och ser nu bror, att vår Herre hade sin hand med i spelet. Gubben hade knapt vändt om första hörnet, förrän borgmästarns store Karo kom springandes mot honom och viftade med svansen så vänligt och förtroligt. Med gladt hjerta gick han då öfver kyrkogården och in till vårt. Nu skall bror veta, att jag satt i sidokammarn och siktade mjöl och hade så oförhappandes kommit att knyta om hufvudet, så att det ej skulle dofta i håret, en gulrosig sidenduk, som Arnman aftonen förut qvarglömt. Han plägade alltid komma om aftonen, när jag slutat mina göromål, och derför kan bror tro, att jag blef 'kors i bröstet', då herr jaktlöjtnanten dristigt stiger in och säger: 'Håll till godo, jungfru Majsen! Duken kläder så väl, att den aldrig borde komma dän.'"
Fotnot: Ofvanstående lilla historia ur fru Arnmans minnen har, såsom någon torde finna, starkt syskontycke med en annan i första delen af mina Skuggspel. Vare härvid i förbigående sagdt, att många personligheter och händelser, som i nämde arbete förekomma i verkligheten, ha af mig blifvit begagnade på den s. k. diktens område i mina romaner.
"'Jag ber om ursäkt', sade jag och drog duken hastigt från hufvudet, 'det var bara ett misstag: jag tyckte i brådskan att det var fars.' Men jag var ej van att ljuga, och derföre steg mig också skamrodnaden upp i ansigtet."
"'Kära lille jungfru Majsen', började han igen och sökte få tag i min hand, som alldeles mjölade ner hans nya svarta kläder, 'gud gifve att jag finge skänka något mera än detta lappri! Jag vill icke tala om den snön, som föll i fjor, mitt frieri för några år sedan, men om jag nu finge bjuda jungfru Majsen min person och hon toge den till godo, skulle ingen vara lyckligare än jag'."
"Då satt hjertat mig i halsgropen. Jag tänkte på mitt svåra högmod, på straffet, de stygga kopporna, och gud vet hvad och drog mig så i all ärbarhet bakom mjöltunnan, ty jag skämdes att säga ja. Men salig gubben, som rätt väl såg hvad klockan var slagen, kom mig allt närmare och närmare, tills gud allena vet huru det gick till, han fick mig om armen och, mjölig som jag var, förde mig in i stugan. Far hemtades, och då han fick höra hvarom frågan var, tog han af sig nattmössan och sade amen - och så var allt i god ordning och jag trolofvad."
"Det der var en rigtigt nöjsam historia, fru syster", sade löjtnanten och strök sig om hakan, "rigtigt nöjsam! Jag tror nog det var en lycka, att den fina jungfru Majsen fick kopporna."
"Ja men, var det så! Högmod går för fall, men Gud straffade mig i sin mildhet med den lindrigaste agan. Efteråt har jag först insett det och kommit till den slutsatsen, att någon värre olycka lätteligen kunnat hända mig, om jag ej i så behaglig tid fått de välsignade kopporna... men, herre min fader, jag har ju icke vattnat balsaminerna i dag! Det må jag ej försumma, ty skulle de dö ut, då vore min dagliga glädje och trefnad störda." Och gumman Arnman hastade med ett stort vattenglas till fönstret för att uppfriska sina älsklingar.
"Jag vill slå vad", yttrade gubben Askenberg leende, "att något kärt minne äfven fäster sig vid de der blommorna? Jag har märkt, att fru syster lemnar dem en sorgfälligare vård än deras grannar."
Gumman Arnman såg vänligt på sin gamle vän, och det låg något obeskrifligt godt, nästan tacksamt i den blick, hvilken sedan föll på de präktiga blommorna.
"Jag ser de hafva sin historia - och efter fru syster är i taget att berätta, så låt höra!"
"Ah ja, hvarföre icke! Jag behöfver ej skämmas för min kärlek till dem. Allt från den dag jag fick dem eller rättare deras föregångare - ty dessa ä' bara afläggare, förstås - ha de burit mig glädje, och mången gång har det varit min tröst att se dem knoppas och blomstra. Jag har alltid dervid tänkt på den dagen de först prydde mitt fönster... Ser bror, jag fick i dopet af mina saliga föräldrar namnet Maria Katrina. Men i min ungdom, den tid jag ännu icke haft kopporna och var fjäsad och bortskämd, kallades jag allmänt för Majsen och skön Majsen, hvilket jag väl ock råkade till att höra ibland, fast jag ej låtsade om det. Men nu hände sig så, att den första af mina namnsdagar, som inföll efter min trolofning med Arnman, var Katrina. Salig gubben kom i god tid på morgonen att önska mig lycka och hade då under armen en kruka med en hög, grann balsamin, omkring hvars stam var lindad en pappersremsa, som jag än i dag förvarar, och på remsan stod i en liten rad af grant målade förgät-mig-ej namnet Katrina. 'Jag vet icke', sade Arnman, i det han bjöd mig sin gåfva, 'om jag har så dålig smak, men Katrina ljuder bättre för mina öron än Majsen; och om du rigtigt håller af mig, så låt mig hädanefter kalla dig så!'"
"Jag förstod nog Arnmans mening, så fin hon var. Namnet Majsen tyckte han erinrade om den tiden jag var vacker och fåfäng. Katrina passade bättre efter de nya omständigheterna. Jag var nöjd med förändringen, föresatte mig i mitt hjerta att alltid göra mig värd det nya namnet och från den dagen kallades jag aldrig annat än Katrina."
"Och syster höll ord!" inföll löjtnant Per med en ton, hvilken vittnade om den rörelse, hvarmed han afhört balsaminernas enkla historia.
"Men nu är det brors tur att berätta!" sade fru Katrina och upptog den nedfälda stickstrumpan. "Jag har aldrig vetat hur det bar till, att bror kommit att lefva i ungkarlsståndet hela sitt lif igenom?"
"Åh, derom är historien kort!" yttrade den gamle invaliden med ett hjertligt leende. "I min ungdom hade jag aldrig tid att fria, ehuru jag ett par tre gånger var rätt varm om hjertgropen; och se'n jag blef gammal, var det för sent. Hade jag icke haft min vän Arnmans hus, der jag gick i vinterqvarter när jag ej längre dugde till tjensten, så hade jag kanske ändå sett mig om efter en beskedlig menniska. Men det var nu bäst som skedde. jag har i fru systers sällskap funnit mig så väl, att jag aldrig saknat någon hustru, hvilken kanske i alla fall icke gifvit mig hälften så god omvårdnad som fru syster gjort."
"Bror är allt för god, det ä' vi som stå i skuld hos bror!" sade fru
Katrina, högst belåten med den välmenta artigheten... "Men, min kära
löjtnant, klockan har slagit 12, och ännu ingen dukning! Bror kan just
vara snäll och slå upp bordskifvan, medan jag tittar ut i köket och
ser åt om Annika icke har bränt vid maten under vårt långa prat."
