...Skall i jordisk mark ett himlafrö slå rot
Och drifva och ge frukt och trotsa stormars hot,
Skall i vår tunga luft den ädla gnistan trifvas
Och tändas till ett ljus och till en låga lifvas.
Må fröet skjuta fritt, men tryggt i odlarns gård,
Må gnistan vecklas fritt, men närd med trogen vård,
Att marken ej blir stel och atmosferen tjocknar -
Och fröet evigt dör och gnistan evigt slocknar.
J. O. Wallin
Birger hade redan tillbragt fjorton dagar på Tistelön, utan att hvarken han eller Erika sökt tillfälle att fortsätta det vigtiga samtalet. Han var nästan oafbrutet hos Anton, men under första veckan fick Erika icke komma in och bevittna deras sammanvaro. Hon saknade således alla underrättelser om det intryck, som Birgers återseende gjort på den sjuke.
Hon måste likväl tillstå, då Antons kammare åter stod henne öppen, att detta intryck till sina följder varit högst välgörande.
Anton var nu tyst och stilla. Hans tankeföljd egde ofta redighet, och han visade ingen räddsla att se Birger hos sig. Men så var ock Birgers bemödande att roa och förströ sin sjuke bror beundransvärdt. Alla tankar på det förflutna förstod han skickligt att aflägsna eller vända så, att de ej fingo sin gamla magt öfver den stackars gossens lättretliga fantasi. Erika förstod icke huru det var möjligt, att Birger, för hvilken alla sådana fredliga och stilla sysselsättningar alltid varit främmande, kunde ega en sådan magt öfver sig, att han med outtröttlig uppmärksamhet och försakelse helt och hållet egnade sig åt vården af den sjuke. Dessutom varseblef hon ett slags sympatiserande mjeltsjuka i brödernas blickar; och hon kunde ej undgå att märka, det Birgers för hvarje dag allt mera insjunkna kind, sänkta hufvud och stirrande ögon fingo en talande likhet med Antons utseende, hvaremot gossens krafter började småningom återkomma, tills han slutligen efter ett par veckor, stödd på Birgers arm, kunde vandra omkring i kammaren. Den bleke Anton, som under sin sjukdom skjutit upp, log vänligt åt dem, som nalkades eller talade till honom; men sjelf talade han nästan aldrig. Ett stilla svårmod var tecknadt i hans drag och i alla hans släpande rörelser.
En afton, då Gabriella, som nu åter tordes vara ensam inne hos sin så länge saknade lekkamrat, satt på en pall vid hans fötter och uppmärksamt afhörde den vackra berättelsen om de begge englarne, gick Erika fram och tillbaka i sin kammare. Hennes tankar voro hos dem, som genom tulljaktens undergång blifvit faderlösa; och den qväljande oro, hvilken alltid var förenad med detta ämne, höll henne i en så stark spänning, att hon ej märkte den sakta knackningen på dörren, förrän den åter förnyades.
Det var blott en enda person inom hushållet på den ensliga ön, som så kunde anmäla sig, det kände Erika, och derföre öppnade hon hellre dörren, än hon genom det vanliga "kom in!" förrådde den rörelse, hvaruti de tre små slagen försatt henne, en rörelse, hvilken ofelbart skulle ha återklingat i rösten.
Det var verkligen Birger, som ännu en gång besökte gafvelkammaren.
Erika stod tyst, till det yttre fullkomligt lugn och kall, men inom hennes bröst var det annorlunda: der bodde ångesten, smärtan, aningen om den stundande förklaringen, följderna deraf, kanske omstörtningen af hela hennes lif. Hon fattades af ett outsägligt qval redan innan Birger talat; men hvad behöfde han ord - hans utseende förtäljde det värsta, som hennes egen inbillning redan uppfunnit. Utmattad af den stora inre kampen, satte sig Erika... hennes ögon uppmuntrade Birger att tala.
"Ni har då beslutit att höra mig, mamsell Erika?"
Hon böjde hufvudet.
"Säg mig då först upprigtigt, på det vi må bespara oss så mycket som möjligt af det bedröfliga ämnet, hvad ni har misstänkt och hvilka slutsatser ni dragit af Antons orediga tal?"
"Dessa slutsatser ha varit rysliga. Jag fruktar att uttala i ord hvad jag beständigt sökt undertrycka som en elak villfarelse."
"Mamsell Erika", sade Birger med en röst, som talade djupt allvar, "det är ju meningen att öppet framlägga våra tankar? Undanflykter eller smyghål för orden tycker jag vi kunna utesluta: de taga bort tiden. Vill ni säga er mening rätt fram?"
"Tulljakten..." frampressade Erika; hon förmådde ej mera än det enda ordet.
Men det var nog. På Birgers ansigte låg redan förut ett uttryck, hvilket genom sin hemskhet skrämt henne. Nu företedde det ett så fasansfullt spel, att Erika med våld qväfde ett utrop af förskräckelse. Några minuter förgingo. Birger mätte kammaren med stora steg. Hans egen rörelse tycktes kosta honom största ansträngningen att besegra. Slutligen stannade han helt nära Erika och sade med sakta, men genomträngande, klar röst:
"Det är så - jaktlöjtnanten och hans två följeslagare ha omkommit genom mig och min far. Jakten ha vi borrat och sänkt."
Erikas hufvud nedsjönk mot bröstet. Golfvet gungade under hennes darrande fötter. Hvad hon kände var för mycket djupt, för mycket ohyggligt, att ett ord kunnat bana sig väg öfver hennes läppar; och tanken kunde ej heller reda sig, sedan den blifvit nedslungad i den anade afgrunden.
"Mamsell Erika", sade Birger och lutade sig ned till henne, "vet ni hvarför jag uppenbarat er en hemlighet, som klokheten borde rådt mig att förtiga?"
Erika bortvände sitt hufvud med en smärtsam rörelse.
"Ni har icke hört mig än!" fortfor Birger, och hans ton förrådde vidden af de grymma känslor, som stormade inom honom. "Vill ni icke höra mig - vill ni skicka mig bort med ert hat och förakt utan att höra på det öfriga?"
"Hvad jag ytterligare får höra", svarade Erika med ansträngning, "betyder föga, efter hvad jag redan hört. Mitt samvete säger mig, att jag förbunde mig med er, på sätt och vis delade ert gräsliga brott, om icke..." Hon hade ej mod att fullborda.
Då sväfvade ett bittert leende öfver Birgers läppar. "Jaså", sade han entonigt, "ni vill ange oss, mamsell Erika?"
"Mitt hjerta sönderslites vid tanken på detta steg, men huru skulle jag kunna lefva under samma tak med..."
"...med en menniska, som ni sjelf gjort till mördare?" afbröt Birger, och hans öga ljungade en förebrående blick på Erika.
"Det är för mycket... Gud i himlen, se till min ångest!" suckade den qvalda qvinnan, och hennes starka själ förmådde ej längre qväfva smärtans naturliga utbrott. Hon flöt i tårar.
Birger hade aldrig sett Erika gråta. Hennes rörelse mildrade bitterheten i hans hjerta: endast bedröfvelsen att hafva försatt henne i ett sådant tillstånd af elände qvarstod.
"Mamsell Erika, lugna er och hör mig!" bad han nästan ödmjukt. "Jag fordrar ju ej er tystnad, vill ej lägga något hinder för ert förehafvande, jag begär blott, att ni låter mig säga allt hvad som ligger mig på hjertat, och vidhåller ni derefter ert beslut, så var säker på, att jag lemnar er för att aldrig återkomma! Denna afton skall afgöra mitt öde... jag ber er, att ni ej mera leker dermed - ni har sett hurudan följden kan blifva."
"Låt oss uppskjuta till i morgon! jag uthärdar ej längre."
"Jag kan ej lida ett längre dröjsmål", återtog Birger, "allt för länge har det varat! Nu vill jag ha visshet, ty om detta overksamma, eländiga lif, jag nu för, måste fortfara, så går jag visst och gör en olycka för att bli det qvitt. Något skall beslutas!"
Och utan att invänta svar beskref Birger, att börja med, det vilda raseri, som bemägtigade sig hans själ, då han, efter att ödmjukt hafva tiggt om Erikas löfte, fick afslag för andra gången. Hans sinnesförvirring när han lemnade ön var, efter hvad han vid sin salighet bedyrade, så stor, att han derunder kunnat begå hvilken gerning som helst utan att hafva tydligt medvetande derom förrän efteråt. Han omtalade sedan hela affären med tulljakten, faderns uppmaning och det för några ögonblick återvändande förnuftet, som likväl straxt vek tillbaka för det rysliga minnet att just vara utstött i samma stund han önskat och hoppats att få vandra en bättre väg. Allt genomgick han. I hela föredraget låg dock kanske en omedveten, men i alla fall en tydlig anspelning på den skuld, Erikas handlingssätt hade i hans begångna ogerning. Emellertid häntydde ännu intet ord på hoppet eller ens på den önskan, att hon skulle dela hans ensliga, brottsliga lif. Och Erika började långsamt hemta andan, då han tillade:
"Så usel kunde jag bli... jag kunde i sinnesyra, i galenskap begå ett brott, hvars ryslighet öfvergår allt hvad jag ännu hört. Men hvad följde derpå? Jo, ångern. Ånger är ett förfärligt ord - det är ännu värre att känna den så som jag gjort och gör det. Jag har varit i ett förskräckligt tillstånd, jag har pinats, bedt och vakat, till och med gråtit tårar ända från det innersta af mitt hjerta... blodstårar! De ha likväl ej förmått utplåna min skuld eller lindra mina samvetsqval. Blott ett par gånger har jag känt liksom droppar af en välgörande balsam falla på det svidande såret, och det har varit när jag på omvägar, som också ingen menniska anat, skickat hjelp till den ene jaktkarlens begge efterlemnade söner - den andre hade hvarken hustru eller barn. För de två stackars gossarne, som också äro moderlöse, har jag dragit försorg på det sättet, att den yngre kommit i handtverkslära. Den äldre, som nödvändigt ville bli jaktkarl liksom fadern, reser nu med den nya tulljakten... och hjelp skall ingen af dem sakna, fastän jag aldrig får synas. Detta, mamsell Erika, är det enda goda, jag har att komma med mot allt det onda. Jag ser nog i edra ögon hur litet det är, men tänk på hvad jag utstått under dessa långa nätter, som ingen ända haft! Om dagarne håller jag mig upprätt, ty så usel vill jag icke bli, att alla menniskor ska' läsa det, som endast är mellan mig och min Gud."
Han tystnade några ögonblick. Äfven Erika teg: hon hade intet ord att säga den olycklige, ångerfulle syndare.
"Mamsell Erika, står det icke i Guds ord", sade han och sökte förgäfves att möta hennes sänkta blick, "att ingen synd är så svår, ingen skuld så stor, att icke ett förbättradt lif kan utplåna det? Ensam förmår jag dock icke, såsom jag redan sagt er, att fullborda ett sådant arbete - deremot strider mitt sinnelag - men ni, mamsell Erika, som är god och mild, en ljusets engel, ni skulle, det vet jag, ännu kunna göra mig till menniska. Men jag ser nog af er rörelse, att ni tänker på annat: ni tror ert samvete uppmanar er att anklaga oss. Gör då som ni vill, men öfverväg noga följderna! Ni skall intrassla er i en långvarig ransakning, utan att ni får oss fälda, och detta kan aldrig ske, emedan inga vittnen finnas. Vi neka bestämdt till allting, och gå fria från saken. Er återstår då endast minnet att i grund ha förstört en menniska, hvilken ni kunnat rädda och dra tillbaka från afgrunden."
Den grufliga striden i Erikas hjerta begynte på nytt. "Lemna mig tre dagars ro!" suckade hon. "Jag måste ha tid att reda mina förvirrade tankar."
"Undanflykter - om tre dagar eller tre veckor är ni säkert lika villrådig. Aldrig skall ni förlika er med den rysliga tanken att bli Birger Haraldssons hustru, förrän det oåterkalleligen är afgjordt. Sedan känner jag er för väl för att icke veta, det er själ, som är så stark, också skall uppfylla det ni åtagit er."
"Gör hur ni vill, Birger!" sade Erika och upplyfte med möda sitt sänkta hufvud. "Vill ni icke vänta dessa tre dagar, till dess jag hinner sansa mig och ordna mina tankar, så lemna mig, ty, vid den allsmägtige guden, i afton tvingar ni intet ord af mig!"
Birger såg den ädla, fasta ståndaktighet, som låg på hennes ansigte. För att vinna en sådan hustru var det väl värdt att foga sig efter det vilkor hon gjorde, ehuru han tillräknade sig som en stor svaghet att ge efter för en qvinnas vilja. Men denna enda qvinna, som härtill kunde förmå honom, var Erika. Sakta gick han ur kammaren och sade blott i förbigående: "Om tre dagar kommer jag tillbaka."
Under hela denna tid var Erika icke nere. Hon tillbragte dagarne i tankar, nätterna i bön. En andaktsbok var hennes enda förtrogne. Oräkneliga voro de förslag hon uppgjorde att undkomma sitt öde. Beständigt förföljdes hon af den skräckfulla anklagelsen, att hon vore en medelbar orsak till Birgers brott och att, om hon äfven nu försköte honom, när den djupaste ånger talade ur hvarje hans ord, skulle hon äfven sjelf en gång förgäfves bönfalla om förbarmande. För Erika var och blef sakens moraliska sida den, att hon borde uppoffra sig sjelf; den andra, den rättsenliga, den att angifva brottslingarne, erkände hon gagnade till intet, då hon ej egde bevis... och den tredje, den att fly och på nytt uppkalla Birgers raseri, alla hans onda och syndiga anlag, att lemna den moderlösa Gabriella utan hägn och åt Haraldssons förfogande den sinnessvage Anton, för hvars olycka hon äfven anklagade sig - kunde hon det? Borde hon uppoffra alla dessa varelser endast af egennytta att rädda sig sjelf, och till hvilket lif?
Erikas hjerta, fritt från all egoism, ett hjerta öppet och känsligt för hvad hon ansåg som pligt, detta enkla, milda, gudfruktiga hjerta segrade öfver alla förnuftsslut. På sina knän anropade hon den högste domaren öfver handlingar och känslor att granska hennes uppsåt och att tillgifva henne, om hon orätt tydt det bud, som var inskrifvet i hennes samvete, att lemna allt jordiskt ur sigte för Guds rikes tillväxt. Ty fast och djup var Erikas öfvertygelse, att hon genom sin uppoffring förde en syndare till himlen.
Den tredje aftonen kom...
Vi skola dock ej afhölja den slöja, som bör hvila öfver stadfästelsen
af Erikas och Birgers förbund. Den djupt ångerfulle mannen, den i sin
försakelse höga qvinnan, Gud såg dem och upptecknade deras löften. Men
menniskorna förundrade sig, då såsom alltid, öfver hvad de icke kunde
begripa.
