Se hur jägarn står på hällen
Hög och smärt som unga tallen!
H. Sätherberg
"Nu gäller det att ni håller er tysta!" sade Haraldsson till Erika och Gabriella, hvilka gjorde sig färdiga att följa med upp. "Kom hit, du min pulla, så skall jag hålla dig i hand... det är slipprigt här på klippan efter nattdaggen."
"Åh, pappa, jag bergar mig nog: jag klättrar så raskt som en get. Gå pappa bara förut!"
"Nå, så håll er sakta bakom mig, mycket sakta... Pjattra icke och ge icke till något skrik om du skulle halka!" Efter dessa föreskrifter tog Haraldsson sin lodbössa i hand och anförde truppen.
"Gud, hvad detta är roligt!" hviskade Gabriella och nöp Anton i armen. "Ack, om vi finge skjuta många sälar!"
En blick af Erika erinrade den lifliga flickan om faderns förmaning. Men fick hon ej tala, så hoppade hon åtminstone likväl så lätt, att fötterna knappt vidrörde stenarne.
Snart stod det tysta sällskapet så högt på klipptopparne, att man kunde skåda ned på andra sidan. Och endast med plågsam ansträngning afhöll sig Gabriella från ett glädjeskri, då hon jemte de andra varseblef på en bergshäll tätt vid hafvet en ofantlig sälhund, hvilken makligt vältrade sig fram och tillbaka och rigtigt tycktes njuta af de första solstrålarne.
"God fångst!" hviskade Haraldsson med förnöjdt utseende och vinkade åt Gabriella att hålla sig fullkomligt stilla. Derefter höjde han utan tidspillan långsamt, men stadigt geväret och ärnade just lägga till ögat, då, till hans obeskrifliga harm och förvåning, ett skott lossades från en sten nedanom klippan.
"Gud fördöme - skottet träffade!" utbrast Haraldsson i den vanliga råa tonen. "Det har jag för ert galna prat i natt... sade jag ej, att det medför olycka att tala om sådana ting? Nu är ej värdt att tänka på någon fångst i dag."
Medan Haraldsson utgöt sin harm, rusade en lång smärt yngling fram från sitt dolda gömställe för att hinna ned till djuret, ur hvars ena sida en ström af blod frambröt. Men sälhunden, som i dödsångesten såg sin fiende nalkas, vältrade sig hastigt utför hällen i hafvet. Den unge främlingen hann emellertid fram innan bytet försvann under vattenytan, och slungade med kraft en liten harpun i dess sida. Derefter lät han sälen dyka, men den korta linan, som var fästad vid harpunen, var snart utlupen, och nu började en väldig strid. Den raske jägaren tycktes icke hågad att släppa tågändan. Han hakade sig med ena handen fast i en remna på klippan, och på det sättet fortgick leken en stund. Slutligen måste likväl jägaren släppa fingrarne från klippan, då han häftigt rusade upp, kastade sig i hafvet och försvann inom några ögonblick från sina förvånade åskådares ögon.
"Jag menar det var sjelfvaste Necken?" sade Gabriella, som det lifliga deltagandet hittills så fängslat, att hon varit stum. "Men hvad menar du, pappa, var det en sälskytt, så drunknar han visst - och det vore rysligt."
Haraldsson var för mycket upptagen för att kunna svara, men Erika erinrade Gabriella att, då Necken troddes uppehålla sig endast i floder och strömmar, han ej kunde finnas i hafvet. Följaktligen måste den unge jägaren vara någon rask strandbo från trakten deromkring.
"Ack om han bara komme upp igen!" sade Gabriella otåligt. "Pappa, kan du ej hjelpa den snälle skytten? Vi kunde ju taga båten och fara ut och hemta upp honom."
"Gif dig till freds, min pulla... Det var ej värre än så", sade Haraldsson och visade med handen utåt hafvet, "se, om icke den sakramenskade pojken åter är uppe på vattenytan."
Sådant var äfven förhållandet. Men den raske sälskytten försvann snart åter och kom på samma sätt upp flera gånger efter hvarandra. Ändtligen sågo de honom långsamt och med mycken ansträngning simma mot stranden. Då han lyckligt uppnått den, svingade han sig upp på klippan och halade försigtigt till sig sin numera döde fiende.
"Bra gjordt, pojke!" ropade Haraldsson, hvilken, oaktadt sin harm att ej sjelf ha erhållit bytet, likväl var för gammal skytt att ej känna sig lifvad af uppträdet. "Men, vid salig far mins knäbyxor", tillade han med en viss öfverlägsenhet, "antingen är du icke säker på hand eller har du ett struntgevär, för en kan aldrig lita på att få besten, om en icke sårar honom i hufvu't."
"När han ligger för era ögon, så tycker jag ni saknar grund för det påståendet, att jag ej var säker om honom!" sade ynglingen leende och slog armarne om lifvet, så att vattnet stänkte högt omkring. "Hade jag velat, så kunde jag gerna hafva skjutit honom död på stället, men då hade jag gått miste om bästa delen af nöjet, att låta honom draga mig omkring i vattnet. Och om han blifvit min öfverman och dragit mig djupare ner än jag ville komma, hade jag alltid haft den utvägen att släppa linan. Men sådant har aldrig händt mig. Dessutom kan jag också lära er något, som ni kanske icke vet, att tranen aldrig blir så klar och ren, som när djuret sjelft får arbeta blodet ur kroppen."
Den hurtige frispråkande skytten såg sig nu litet omkring i det nya sällskapet; och hans ögon fästades med ett fritt, gladt uttryck på den täcka Gabriella, som med stor förvåning afhört alla de kunskaper jägaren utvecklade.
"Du är en slug gosse!" sade Haraldsson. "Hvem har lärt dig skytteriet?"
"Det har jag i det mesta gjort sjelf, men så har jag icke heller försmått den undervisning jag fått af farbror Per, vår gamle löjtnant, hvilken skjutit många tjog sälar i sin dar. Och far var också en snäll skytt - det skulle roat honom att se hur jag tagit upp mig i yrket."
Erika, i hvars anande sinne den förmodan redan uppstått, att hon här såg sonen efter den olycklige kustbevakaren, kände sig vid omnämnandet af den gamle löjtnanten fullt öfvertygad derom. På Haraldsson tordes hon icke se, utan vände sig bort af en fruktan, som hvarje ögonblick stegrades. Slutligen lyfte hon sin blick på Anton, men dennes uppmärksamhet hade ännu icke blifvit väckt, och Erika tänkte på möjligheten att undgå faran häraf, då Gabriella hastigt frågade: "Är då din far död, efter han ej mer kan se hvilken duktig skytt du är?"
"Ja", svarade Arve nedstämd, "far är borta, men Gud vet blott hvar hans ben hvila. Det blir i höst fem år sedan han försvann med både tulljakten och karlarne."
Ett doft oartikuleradt läte från Antons läppar drog allas uppmärksamhet på honom.
"Det är så hans vana, stackare - hans sinnen äro icke rigtigt i lag!" yttrade Haraldsson till sin nya bekantskap med ett så isande lugn, att blodet nästan stelnade hos Erika.
"Huru är det med dig, gosse?" Den barske fadern vände sig till den bleke, vanstälde sonen och drog honom med sig nedför klipporna till båten. Anton spjernade emot. Den vilde demonen hade åter vaknat inom honom. "Släpp mig, släpp mig, jag är ju tyst som Paternosterskären!" mumlade han mellan tänderna. "Släpp mig, dra ej så hårdt... Mitt hufvud... aj, aj, det blir mörkt igen!" En välgörande svindel slöt för ögonblicket den svage ynglingens lidande.
På sina ännu muskelstarka armar bar Haraldsson honom till det lilla segeltältet, men hade ännu icke hunnit vidtaga något för hans vederfående, då Erika anlände och med en genomborrande blick uppmanade honom att biträda sig.
Den gamle skälmen på Tistelön fruktade sin sonhustru, ty han befarade, att Birger förtrott henne deras gemensamma brott, och tanken härpå försatte honom stundom i en känbar fross-skakning; men då tröstade han sig med hoppet, att, om så rasande än skett, likväl ingen hustru vore i stånd att förråda sin egen man, hurudant brottet ock måtte vara.
"Gif mig vinflaskan!" sade Erika. "Den stackars gossens sinnesskakning har varit för stor mot hans få krafter, men han måste väl åtminstone icke behöfva sakna hjelp för kroppens helsa."
"Jag tycker han gör minsta orådet, när han håller tuggan igen!" svarade den råe mannen, men lydde likväl.
Emellertid samtalade Arve med Gabriella. Han var förtjust öfver att ha funnit en sådan liten vacker, välklädd flicka och undrade ej längre på det granna tillnamnet hon hade i orten. Han visste nemligen, genom sitt meddelande sällskap, att det var Tistelöns bebyggare med hvilka han råkat i bekantskap.
"Då jag härnäst far ut på säljagt, vill jag besöka er ö!" sade han. "Ni har ett vackert hus... det syns långt omkring."
"Åh ja, det är mycket vackert", inföll Gabriella, "men det är ändå så ensligt, ty resande lägga sällan till der. Jag plär ibland stå uppe på den högsta klippan och nicka åt alla de förbiflytande fartygen och båtarne. Det är alltid liksom jag väntade på någon."
"Det har visst varit på mig!" menade Arve skämtsamt. "Men du skall icke få vänta länge."
"Det är bra.. Jag skall då visa dig min kammare, som är i den lilla utbyggnaden. Har du sett mina gröna gardiner när du rest förbi? Så rara gardiner ha de icke i Marstrand en gång. Jag har fått dem af pappa... det är rena sidentyget, så tjockt som huden der på sälhunden."
"Jo jo, din far har nog plockat ihop hvarjehanda!" sade Arve med en litet försmädlig ton, hvarpå Gabriella icke gaf akt. Arve hade mycket hört talas om den gamle vrakplundraren på Tistelön, men han sade likväl ingenting vidare, ty hans medfödda fina känsla och goda hjerta förbjöd honom att såra den oskyldiga.
"Ja, vi ha en hel hop kostbara saker", återtog Gabriella förnöjd, "du får väl se... Men det blir ingen fröjd med alltsammans", tillade hon och kastade en orolig blick åt båten, "om ej Anton blir rask. Då han är bedröfvad eller sjuk, kan jag icke vara glad."
"Är han verkligen sinnessvag, den stackars gossen?"
"Ja, så säger pappa, men jag tycker, att han är så klok som någon annan och ibland mycket klokare. Det är blott när han blir retad eller får ett sådant här hastigt anfall som hans sjukdom bryter ut. Men det händer mycket sällan, och jag mins icke när det sist inträffade."
"Det gör mig hjertligen ondt om honom!" sade Arve deltagande. "Men jag tyckte, att din far talte så hårdt till den stackarn."
"Det är så pappas lag!" svarade Gabriella, rodnande öfver anmärkningen; men som något försonande tillade den unga dottern, blyg vid den knappt för henne sjelf begripliga känslan att vilja rättfärdiga sin far: "De säga likväl, att en sådan sjukdom som Antons ibland fordrar en sträng tillsyn: den kunde annars bli värre."
"Hvilken liten god och söt flicka!" tänkte Arve och betraktade henne med obeskrifligt vänliga blickar.
"Kunde du icke följa med oss nu?" frågade Gabriella, som icke särdeles tyckte om tystnad.
"Nej, så gerna jag än ville, får jag låta bli det, ty, ser du, jag reste hemifrån i förgår, och jag känner på mig att både mor och löjtnanten redan gå åt vindsgluggen och titta efter mig, och så vidt jag kan, narrar jag aldrig mor på någon glädje."
"Det är vackert tänkt och sagdt!" inföll Erika, som nu återvände med en nätt korg på armen. "Få vi bjuda litet frukost - det kan ju smaka väl efter morgonens arbete. Far nödgas blifva nere i båten hos vår stackars sjukling."
Arve antog med synbart nöje det välvilliga anbudet, och snart var den flata sidan af berghällen uppdukad med det bästa af Erikas goda förning. Tre kullerstenar, framrullade af Arve, tjenade som stolar; och så, belysta af morgonsolen, med den högblå himlen till tak, den skrofliga hällen till golf och hafvet rundt omkring sig, satt den lilla gruppen i ett rätt romantiskt läge och intog sin frukost.
I Arves och Gabriellas sinnen, der inga bittra erinringar infunno sig för att störa den rena njutningen af en skön morgon och en glad sammanvaro, var allt ljus, frid och lif. Hos Erika åter log blott ögat, och endast på ytan af hennes jemna väsende låg lugnet: i sitt inre var hon mera upprörd än hon på många år känt sig; och det qval, hon erfor vid utöfvandet af gästfrihetens vänliga omsorger mot sonen af den förrädiskt afdagatagne kustbevakaren, var så bittert tryckande, att endast nödvändigheten att visa ynglingen ett fullkomligt lugnt och höfligt bemötande kunde förmå henne att till en sådan höjd pröfva sina krafter. men hos Erika, liksom hos alla andra medvetna af ett brott, stod fruktan alltid på vakt: hon inbillade sig, att om de alla hastigt och underligt som Haraldsson och den sjuke Anton lemnat den unge skytten, kunde han draga några misstankar, som, en gång väckta, möjligen skulle leda långt nog.
När frukosten var förbi, tyckte Erika, att hon pinats tillräckligt länge och erinrade derföre Gabriella, att de snart måste återvända till båten.
Det kostade icke litet på vår unga hjeltinna att så tvärt bryta den nya bekantskapen, men Erikas blick manade till skyndsamhet; och sedan Arves beslut att medfölja till båten blifvit afstyrkt, tog det lilla sällskapet afsked. Arve kastade sin fångst på ryggen och gick till andra sidan af holmen, der han hade sin farkost. Och då Gabriella ännu en gång vände sig om att se efter honom, hade han stannat på en af de högsta klipporna, hvarifrån han till slutligt afsked svängde sin sälskinsmössa öfver hufvudet.
Då flickan åter trippat öfver landgången till sin fars båt, fann hon der en betydlig förändring. Haraldsson var vresig. Anton satt ihopkrupen i en vrå utan att se upp, och tydligen var all glädje förbi. Missnöjd såg Gabriella sig omkring. "Hvart fara vi nu?" frågade hon och drog otåligt fadern, som ej gaf akt på hennes ord, i rockärmen.
"Hem!" svarade Haraldsson med en röst, hvarvid hans klemade älskling icke var synnerligt van. Men Gabriellas mod kufvades icke så lätt: hon lät ej afspisa sig, utan frågade hvarföre man skulle resa hem, då ännu ingen sälhund var skjuten och icke mer än en holme besökt.
"Det är nog för i dag - en annan gång reser jag ensam på skytteriet. När en har qvinfolk och fånar med sig, går det på tok. Jag sade, när vi reste ut, att I skulle låta bli att sladdra om så'na saker som klokt folk tiger med."
Då Gabriella märkte, att det blef allvar af med hemresan, gret hon af smärta öfver det stora missödet att se sig bedragen på en hel dags nöje. Barnasinnet tog ut sin rätt, men hon hemtade sig likväl snart nog och sade då litet förtrytsamt: "Så skall jag nog resa, när Arve Arnman kommer med sin båt, och det blir rätt snart!"
"Hvad för slag - skall den göken komma till Tistelön?" Och Haraldsson, som trodde, att Erika bjudit honom, gaf denna ett par ögon, som skulle hafva skrämt hvarje annan qvinna. Men Erika svarade med mycken värdighet: "Om han kommer, det jag likväl icke hört omtalas, skall han bli bemött med höflighet liksom andra gäster, dem jag i min mans frånvaro mottager."
Haraldsson teg, men hans kropp darrade af vrede, emedan han icke vågade qväsa Erika såsom han önskade.
Emellertid var hans bekymmer denna gång öfverflödigt. Dagar, veckor,
månader kommo och gingo, och förgäfves stod Gabriella på öns högsta
spets och blickade efter den unge sälskytten: han kom icke - och innan
de åter träffades, hade lifvet vexlat i många former.
