Döm sjelf hvad dig är sundt, följ det och jäfva alla.
G. G. Adlerbeth
"'Är vinden knapp får man lovera', plägade salig far säga - kom i håg det, min son! I främmande mans hus få främmande mans barn icke anse sig hemma. Tullförvaltarn är visst en öfvermåttan hederlig och präktig man, men du är icke hos de dina: staden är icke det lilla fiskläget. Du får lära dig att fördraga mycket och minnas, att andra också måste ha fördrag med dig. Och, som sagdt: "är vinden knapp, får du lovera!'"
"Ja, det är ett godt ordspråk!" svarade Arve och tryckte vänligt den hand, som omslöt hans. "Jag tänker också taga det till rättesnöre och icke tappa modet vid första stöten. Det värsta blir skilsmessan från hemmet. Jag är just icke blödig af mig, men jag tror icke att mången pojke, som ger sig ut i verlden, skiljes från en så öm mor som min."
I Arves röst låg en rörelse, som rikt belönade alla gumman Arnmans omsorger och bekymmer för sin enfödde. "Herren är mägtig i de svaga!" sade hon andäktigt. "Om jag kan bära skilsmessan, Arve, så kan du det lättare. Du är en man och har utomdess godt att påbrås."
"Det är sant, och med Guds hjelp skall jag ej vanslägtas. Men alltsammans är ännu så nytt, att jag icke rigtigt hunnit samla mig. Då jag kom hem, tänkte jag icke på någon annan resa än att endera dagen göra ett viftande till Tistelön, ty den rosen, som växer der, är präktigare än alla mors balsaminer. Aldrig tänkte jag, att en så vacker liten flicka fans som den söta Gabriella."
"Är du nu der igen!" svarade fru Katrina med icke så otydligt missnöje. "Jag vet icke huru du kan tänka på en sådan lapprihändelse, när så stora ting förestå som en resa ut i vida verlden."
"I vida verlden?" upprepade Arve leende. "Icke är det så vigtigt heller att sitta på en tullkammare och skrifva rent."
"Åh, du vet ingenting: det blir väl annat i längden än att sitta och skrifva. Men Rom bygdes icke på en dag. Jag har redan sagt dig, att på ingen väg är en ärlig man så blottstäld för att skaffa sig ovänner som då han har någon befattning vid tullen, det må nu vara till lands eller sjös. I begge fallen blir det tillfälle för honom att göra andra otjenst. Vänta bara - om vår Herre låter dig upplefva den tiden, får du väl sanna mina ord."
"Men om den der otjensten är min pligt, som jag icke kan gå ifrån utan att fela i tjensten, så bryr jag mig föga om vän eller ovän. Jag går min väg rakt fram och viker hvarken till höger eller venster. Ingenting förmår mig att blunda, då meningen är, att jag skall hålla ögonen öppna."
"Så tänkte också din far, den saliga själen, men jag vet ändå ett tillfälle..." Fru Katrina stannade midt i meningen. Hon var en betänksam qvinna och öfverlade ett ögonblick om hon för sonen borde blotta en svaghet hos fadern; men om det vore till nytta, om det visade Arve, att skrytsamhet i opröfvadt mål ej är någon dygd, då skulle salig gubben visst icke misstycka det - och dermed återtog fru Katrina med ett slags högtidligt allvar: "Ja, mitt barn, jag vet ett tillfälle, då din far blundade och ej lät den venstra handen veta hvad den högra gjorde. Derföre är också bäst att låta stora ord fara och ej trotsa på egen styrka. Det fins gud ske lof en känsla, som, då den verkar, förvandlar ett felsteg till välsignelse."
"Hvilken då?" frågade Arve förundrad.
"Mensklighetens, min käre son! Du bör väl tro, att om någonting förmådde din far att blunda för sin pligt, var det endast den."
Arve syntes icke fullt belåten, men han hade alltid varit van att betrakta sin fars handlingar med den djupaste vördnad. Han vågade således icke komma fram med sina tankar. Fru Katrina var likväl tillräckligt skarpsinnig att märka huru det stod till. "Ungdomens öfvermod qväses af erfarenheten, lita du på det, min gosse!" sade hon allvarligt och höjde straffande sitt finger mot den tviflande.
"Är det då öfvermod att tro, det ingenting kan förmå mig att afvika från mina skyldigheter?" frågade Arve, undfallande för moderns förebrående blick.
"Ja, det är det, och syndigt öfvermod till på köpet. Salig far hade ännu ett ordspråk, som jag lagt på minnet, och det kan du också göra: 'Kasta icke små stenar åt vår Herre, ty han kastar då stora igen!' Jaha, min käre Arve, lägg det på minnet, och våga aldrig i dina tankar tvifla på att din far höll sig vid rätta vägen! Blott en gång, en enda gång under hela lifvet, gjorde han ett afsteg från sin tjenstepligt, och det hoppas jag med Guds hjelp, att vår Herre hållit honom räkning för."
"Nå, men säg hvad det var, mor! Kanske finner jag då också, att jag icke kunde ha gjort annorlunda."
"Nu talar du som du bör, barn, så skall det vara... Skryt aldrig med krafterna, innan du pröfvat huru långt de nå till! Det är klokare att handla än att tala; och för att nu visa dig, att äfven den, som är mest nitisk i tjensten, kan fela, så skall jag tala om för dig huru det var med salig far den gången han satt i klämman."
Och fru Katrina tog en pris ur sin snusdosa, satte sig i fars länstol och förtäljde:
"Jo, ser du, på den tiden vi hade vår station i H." - gumman Arnman talade vanligen om sig och sin gubbe i pluralis - "bodde der en köpman, som hette Karlmark. Han hade nyss slagit vantarne i bordet, och genom kreditorernas stränghet var stackarn försatt i sådant elände, att hustru och barn så när fått svälta i hjel. Om honom var det just ingen synd: han var en dålig karl, en suput, som ingen aktade, men hustrun och småkräken, det skär mig i hjertat ännu den dag i dag är, då jag tänker på huru den bleka, utmärglade Karlmarkskan ibland kom in till oss för att låna ett par riksdaler antingen på vigselringen eller barnens faddergåfvor. Och, gud ske lof, vi sade heller aldrig nej, fast vi ej togo någon pant, och hon var alltid ordentlig med återbetalningen, när hon fick in styfvern.
I ett par år lefde de i så djup fattigdom, att ingen menniska begrep huru de egentligen lifnärde sig. Men vid den tiden förbarmade sig någon, jag vet icke hvem, och försträckte dem ett litet kapital att börja en kammarhandel med. Karlmarken, som genom hemsökelser af många slag blifvit nykter, skaffade sig ett litet varulager, i smått förstås; men som han ville spara in tullen, hade han stält så till, att det skulle lurendrejas in.
En vacker afton fick far hum om förhållandet, och det värsta var, att det skedde från en af jaktkarlarne, så han ej hade någon utväg att komma ifrån saken; men att det skulle blifva han som tog ifrån dem det lilla de erhållit, grämde honom så, att han hela den natten gick fram och tillbaka på kammargolfvet, utan att få en blund i ögonen. Om morgonen helt tidigt kom fru Karlmark och bad att få tala med honom. Vi bådo den stackars menniskan sätta sig. Hon darrade i hvar lem, så att benen knappt ville bära henne; men som hon stod der, brast hon i tårar och snyftade: 'Jag vet, att min mans förehafvande är förrådt, men, bäste herr Arnman, var barmhertig mot mig och mina fem små! Blir det beslag, så ä' vi för alltid och ohjelpligen förstörda, ja i grund, ty hela den lilla summan, vi fått låna, ligger i varorna'.
Gud vet hvad Arnman svarade, men så pass mins jag, att han talade om sin pligt och nödvändigheten för en tjensteman i hans befattning att qväfva de känslor, som ej öfverensstämde dermed. Tröstlös, nästan halfvägs från sina sinnen, lemnade oss den olyckliga fru Karlmark. Följande natten eller i dag-gryningen troddes det, att godset skulle komma, och hon kunde icke skaffa något bud till mannen, som var borta för att hemta det. Dagen gick tungt förbi. Jag såg Arnmans oro, men jag vågade ej störa honom eller tala för fru Karlmark. Han såg nog på mig hvad jag tänkte, och kunde han hjelpa, så visste jag, att han gjorde det. Var det honom åter omöjligt, gagnade det till intet att tala om saken. Mot aftonen reste han ut och visade, efter hvad han sedan berättat mig, all ifver för sitt förehafvande. men huru det var, tog han miste om kosan och ville veta, att båten skulle komma från annat håll.
Jaktkarlarne vågade icke säga emot och kände dessutom för väl hans stränghet i tjensten, att ens misstänka minsta oråd. Emellertid lyckades hans list, ty medan tulljakten låg på orätt utkik, gick båten med smuggelgodset lyckligt igenom, och med harmset sinne och långa näsor kommo jaktkarlarne andra morgonen tillbaka. De knotade i tysthet, men de fruktade Arnman för mycket att våga säga honom, det hans envishet hindrat dem från en förtjenst. Ett nytt och vida större beslag försonade likväl snart både dem och tullkammarn; och ehuru Arnman verkligen fick en lätt skrapa, var han dock glad i sin själ och gladast derföre, att Karlmarkens icke anade, att de hade hans förseelse att tacka för sin lycka, ty du förstår, att han aldrig för någon utom mig erkände annat än att det varit ett misstag. Och hvad säger du nu, min käre Arve - kanske du skulle vilja klandra din far?"
"Nej, Gud bevare mig för det! Men jag ville önska, att jag aldrig komme i sådant läge, ty huru en än stälde sig, skulle samvetet alltid komma till korta, och tjensten går framför allt."
Fru Katrina rodnade. Hon erkände aldrig, att det var en svaghet, utan tvärtom en stor förtjenst af salig Arnman att hjelpa Karlmarkens för hustruns och de många barnens skull; och att Arve vågade hafva en annan mening, det förtröt henne, ty han borde gilla allt hvad far gjort.
Men Arve hade redan börjat tänka på egen hand, och hvad han en gång fått i hufvudet hade sig icke så lätt att åter få derifrån. "Tjensten går framför allt!" det var hans trosartikel, och dervid blef det.
"Nå, så Gud gifve, att du icke en gång nödgades gå i samma vånda som din salig far om natten före det tilltänkta beslaget på Karlmarkens gods! Men skulle så ske, påminn dig då den här stunden och din stormodighet, som inbillar sig bättre förstå rätt och orätt än dina egna föräldrar. Jag säger icke mera, men det faller mig så före som om vi en annan gång finge språkas vidare om samma sak."
"Det kan väl vara, mor! Jag har ännu icke lefvat så många år, och litet har jag sett af verlden, men det tror jag för visso, att ingenting skall förmå mig - om jag en gång blir så pass karl, att jag får sköta kronans flagg - att låta den vifta mot norr, då den skall vända sig mot söder, och tvärt om. Men blif icke ond, mor... af uppsåt eller för att skada gör jag aldrig någon mask emot, lita på det!"
"Nej, det vet jag väl", svarade hon förtroendefullt. "Nog har du heder i bröstet och hjertat på rätta stället - du är min ålderdoms glädje och krona - men just derföre fruktar jag, att du kan gå för långt i nitet."
Gubben Askenbergs inträde förde samtalet tillbaka till dess utgångspunkt, nemligen Arves resa och vistande i tullförvaltarens hus.
"Det kan bli både bra och illa!" menade löjtnanten. "Var icke för nackstyf, men låt ej heller frun lägga grimma på dig, ty sådant duger ej för en karl... Men jag mins rätt väl, att jag hört, det fru tullförvalterskan icke har något emot att föra kommandostafven inom hus och att hon brukar skicka den ene skrifvarn hit och den andre dit i enskilta ärenden. Ibland, när hon får det infallet att göra så kallade 'tillställningar', det vill säga, att huset vändes upp och ned, måste 'småherrarne' stå på tå och räcka alla händer till hjelp. Men sådant fjesk är icke min likör. Sköt du dina göromål om dagen, min gosse, och sök dig om aftonen en förnuftig förströelse. Vankas den inom hus, i hyggligt umgänge, så är det väl. Gå annars ut och rör på dig, eller förnöj dig på din kammare med läsningen af en god bok. Framför allt undvik dåligt sällskap, personer af tvetydig karakter och sky som pesten alla förtroendebefattningar inom hus, hvilka ge ditt husbondefolk och, ännu värre, främmande, anledning att betrakta dig som en tjenare!"
"Men, gud bevars", utbrast gumman Arnman otåligt, "det är ju pura högmodet bror inplantar hos pojken! Verlden och fåfängan ge frestelser dertill nog ändå utan att bror, som är en klok och erfaren man, skall utpeka vägen för honom."
"Nej, fru syster, jag uppmanar honom visst icke till något så syndigt och dåligt som högmodet. Här är endast fråga om en viss aktning, som en hvar är skyldig sig sjelf och som han bör veta ingifva andra genom sitt uppförande. Man kan vara välvillig och tjenstaktig mera än någon tjenare förmår, när man lefver bland sina likar, men nu kommer Arve i ett främmande läge, der det just blir konsten, hufvudsaken menar jag, att hvarken ödmjuka sig för mycket eller för litet. Kortligen: en yngling, hvilken är borta på sådana vilkor och derföre i det närmaste beror af andras godtycke, skall visserligen alltid ha detta i tankarne, men i sitt väsende, fru syster, får han icke visa sig som en mes, hvilken säger jaha och mjuka tjenare till hvart ord af sin förman eller, ännu värre, förmans fru. Så obetydlig hans plats än är, skall han likväl veta skicka sig på ett sätt, som öfvertygar dem han lefver med, att också han har sitt värde och att han uppfostras till statens tjenare, icke till husets."
"Gud förlåte bror, att bror talar så! Arve har af naturen en styf nacke. Nu tänker jag han icke lär veta på hvilket ben han skall stå; och i stället för att som jag uppmana honom att vara undfallande, villig och ödmjuk, blir det troligt, att han, med brors lärdomar på fickan, kör emot öfverallt och stoltserar på egen klokhet, tills dess han för sent ångrar att ej ha kommit ihåg det gamla ordspråket: 'Ingen blir god herre, som icke först varit dräng'."
"Fru syster tar också allt efter bokstafven! Jag är viss, att gossen bättre fattat meningen af mina råd. Hvem kan högre än jag önska honom lycka och guds välsignelse till sitt förehafvande, och skulle jag på samma gång vilja inplanta frön till onda frukter? Nej, kära fru syster! Nu, liksom mången gång förut, kunna vi i ordens vändningar skilja oss från hvarandra, men i grunden vilja vi dock ett och detsamma: gossens bästa, hans förkofran i dygd och visdom. Låt oss derför icke tvista sista aftonen han är hemma! Hans framtida uppförande kommer nog att visa, det han gömt både fru systers och mina lärdomar."
"Ja, så är det", inföll Arve med rörd och hjertlig ton, "jag bär dem på hvardera sidan om hjertat, liksom jag på hvardera sidan af plånboken förvarat begge sparkassorna, min goda mors och min käre farbrors... Men låt oss nu icke vara ängsliga", tillade han med gladare mod, "det går nog bra! jag vill ärligt skrifva om allt, som möter mig, och mor skall se, att vår Herre styr till det bästa. Hade jag bara än en gång fått se min vackra ros - hon följer mig öfver allt, hvar jag går och står."
"Du kommer just bort i behaglig tid!" sade fru Katrina och kastade en blick på löjtnanten. "Jag vet ej hvad jag har för en afsky för de der Haraldssons, men jag kan alls icke lida dem. Hade ej det packet - gud förlåte mig, jag skulle icke så illa säga - varit, så lefde kanske salig Arnman ännu. Det var för det tilltänkta beslaget på..." Gumman Arnmans slutmening bortdog under bemödandet att qväfva en frambrytande tår. Hon ville ej bedröfva sin käre Arve... Derföre bröt hon af och gick som vanligt, då hon behöfde lugna sig, bort till fönstret att pyssla om balsaminerna, sina gamla förtrogna.
"Vi skola slå ett slag nedåt stranden", sade löjtnant Per, "så smakar gröten bättre!"
Arve log åt gubbens finhet, men förslaget var klokt, ty när de återkommo, var åter allt godt. Ingen tvist mera den aftonen: allt var frid, enighet och kärlek.
Morgonen derpå afreste Arve.
