Aldrig den i striden dukat under,
Som i Gud sin fasta sköldborg haft.
Bed och älska, och i profvets stunder
Skall du röna nådens segerkraft!
C. W. Böttiger
I det nya huset på Tistelön fans ett litet hörnrum, der fönstren voro knappt en aln från berget, vid hvars fot bygningen låg. Denna kammare var Erikas älsklingsplats. Der satt hon mången timme ensam och såg mot bergväggen, hvilken föreföll henne som en mur mellan henne och den öfriga verlden. Hafvet älskade hon icke - det uppkallade mörka minnen - men klipporna voro hennes förtrogna: till dem hade hon många gånger hviskat om de smärtor, som hon ej förmådde bekämpa.
Erikas mörka, svala kammare hade blott en enda prydnad. Det var en tafla af sällsynt skönhet, föreställande Kristi korsfästelse, och sålunda liknade det lilla rummet snarare ett bönkapell än ett boningsrum. Det utgjorde också den plats dit Erika flydde, då hon kände behofvet att uttrycka sitt hjerta i bön eller genom välgörande tårar uppfriska sitt sinne och gifva det ny spänstighet. Men det var ännu en annan njutning, som drog henne till det mörka hörnrummet. Birger hade, på samma gång han från sin första resa hemförde den tröstrika taflan, äfven gifvit henne en liten skrifpulpet; och i denna förvarade hon de papperslappar, hvarpå hon, år efter år, allt bättre lärde sig utrycka sina tankar och känslor. Dessa blad voro liksom stycken ur hennes egen själ: det var på dem hon sökte redogöra för sig sjelf, det egna och smärtfulla i medvetandet att vara alldeles ensam.
Kanhända skall det ega något värde att kasta en blick på dessa enkla betraktelser af en qvinna, hvilken i hela vida verlden ej egde någon, åt hvilken hon kunde meddela det, som lefde och bodde inom henne. Den tidiga bildning hon erhållit, hade, oaktadt de smärtsamma öden hon genomgått, mognat genom förståndets ljus. Men Erika hade ej blott förstånd, hon hade äfven känsla, hon hade medvetande af sin utstötta belägenhet. Och det var dessa känslor, detta medvetande, som ville hafva luft.
På ett blad hade Erika, i någon ensam stund, utstuckit med en knappnål ordet Längtan och derunder skrifvit:
"Så långt tillbaka jag kan minnas, har en stor tomhet bott i min själ - det är längtan. Jag har längtat, jag längtar och skall beständigt längta efter det mål, jag aldrig hinner: en moders famn. Hvarföre stöttes jag ut i verlden, att kämpa der utan hopp att få återvända till hemmet? Jag har ej egt något hem: ingen moder har vyssjat mig på sitt knä, ingen fader välsignat mig. Ensam har jag gått genom lifvet, ensam har jag sökt ljusets väg, ensam går jag också bort. Ingen känner, ingen bryr sig om hvad den moderlösa, den af hela verlden utstötta lidit: hennes längtan är blott hennes. Ofta förekommer jag mig sjelf som en döfstum menniska, i hvars bröst bor någonting rikt och djupt, men hvilket hon saknar förmåga att meddela åt andra. jag kan också känna underbart ljuft, ja så skönt, att tårarna ofta komma mig i ögonen, men jag kan ej sammanbinda mina känslor: de ljuda liksom en klocka, då man på afstånd hör den ringa stilla och högtidligt. Det är längtan, längtan till hemmet, som jag icke fick känna här nere - men jag återfinner det der uppe."
På ett annat blad hade hon ristat ordet Förhållanden och nedskrifvit sina betraktelser deröfver:
"Hon är bra besynnerlig, denna kedja, som sammanbinder menniskor och mellan dem skapar förhållanden, hvilka det sedan blir en pligt att vörda. Jag en -s hustru, beder dagligen Gud för honom, som hvar och en skulle... om han kände... Men jag är hans: mitt lif är en lång bönesuck att återföra den ångerfulle till Faderns tron. Och vinner jag detta stora mål - tröstande englar hviska ofta i mitt betryckta hjerta, att det redan är vunnet - då vill jag icke klaga, icke knota, icke sörja öfver, att jag så ensam blifvit satt hit i verlden. Ty säkert hade jag ej under andra förhållanden velat eller kunnat offra mig till försoning för en främlings skuld. Det förefaller mig ibland som om mitt kall på jorden vore stort; och en djup känsla ilar genom hjertat, då jag tänker på det ansvar, jag åtagit mig, att lefva bland dessa menniskor, att uppfostra, leda och till det goda dana den moderlösa varelse, jag mottagit. Säkerligen kan endast han, som är mägtig i de svaga, gifva mig kraft att modigt fortsätta min bana och att uträtta något för dem, bland hvilka han satt mig."...
"Sorgens hemsökelserDå lifvet kännes mörkt och tungt, har jag min tröst i vissheten, att pröfningen är nödvändig.
Väl känner jag, att det skulle göra mig lycklig, om Gud gåfve mig en varelse, hvilken nämde mig med det ljufva namnet moder, hvarefter jag förgäfves längtat. Då vore jag ej mera ensam: det starkaste och heligaste band sammanhölle mig då med ett annat väsende - men voro det också nyttigt? Jag frågar mig om jag kunde bereda detta barn den sällhet jag ville skänka det. Skulle det ej en gång, då tiden och förnuftet undanröjt barndomens lyckliga okunnighet, rodna och sörja öfver den, som det enligt naturens bud borde vörda? Och skulle det finnas något straff jemförligt med det att höra sonen afsky sin far, kanske förebrå föräldrarne lifvets bittra gåfva? Nej, hellre än detta vill jag ständigt vara ensam. För några stunder, månader, till och med år af sällhet vill jag icke äfventyra att i utbyte emottaga den djupaste och verkligaste sorg. Gud är rättvis - straffet uteblir icke. Jag vågar ej ens bedja om den lycka, som utgör qvinnans högsta tröst, bästa målet för hennes lif. Omkring Gabriella vill jag sluta all den kärlek, jag kunnat slösa på mitt eget barn. Också hon är moderlös. Icke förgäfves har Gud satt henne under min vård."
Sådana voro Erikas betraktelser. De utgjorde ett behof för hennes varma hjerta, som under hela lifvet erfor den trånande längtan hon försökt gifva klarhet i ord. Men sedan hon lemnat sin ensliga kammare och trädt ut i de dagliga rummen till sin omgifning samt återtagit sina pligter och göromål, då var hon den verksamma, förståndiga och ömma husmodern, som ej tycktes hafva något annat mål, någon annan känsla än omsorgen för de sinas trefnad.
Efter återkomsten från den misslyckade säljagten hade Erikas uppmärksamhet i synnerhet varit fästad vid den stackars Anton, hvilken efter denna tid åter erfor svaga anfall af den forna sinnesoredan. Den mjeltsjuka, som tärde honom, blef allt djupare och mörkare, och förgäfves sökte både Erika och den lifliga Gabriella att fängsla hans uppmärksamhet. "Låt mig vara - jag är bäst så här!" var hans ständiga svar, då han, sittande på en sten vid strandens grundaste sida och med fötterna helt nära vattenytan, roade sig att uppdraga sjögräs, hvaraf han flätade kransar åt Gabriella.
"Men jag vill icke låta dig vara", sade Erika en afton, då hon åter fann honom vid hans vanliga sysselsättning, "du kunde nog göra något nyttigare, Anton! Är det icke orätt, att en menniska, som borde gagna sig sjelf och andra, handlöst öfverlemnar sig åt en tungsinthet i lynnet, hvilken rätt väl kunde motarbetas? Du skulle, såsom Birger många gånger föreslagit dig, följa med honom på hans resor - det gjorde dig godt. Du har ej sett något annat än Tistelön och Marstrand."
"Åh jo, Erika", sade han med ett eget uttryck, "jag har sett Paternosterskären, och det minnet har jag ännu godt af."
"Tala icke om det, som så länge slumrat i glömska!" bad Erika, utan att likväl kunna återhålla en rysning. "Låt oss i stället tala om din framtid, Anton... Hvad skall det blifva af dig?"
"Detsamma som nu - jag sitter här och flätar mina kransar och metar ibland, men icke så gerna, för jag är alltid rädd att få upp menniskoben."
"Alltid talar du så hemskt och gåtlikt! Du envisas att fasthålla din själ vid de händelser, du i din barndom upplefde... Men jag försäkrar dig, Anton, att du begår en svår synd derigenom, att du icke vill arbeta dig upp ur detta onaturliga tillstånd. Tror du väl, att Gud gifvit dig en odödlig själ, på det att du skall förfara med den liksom med ett liflöst ting, det du kan kasta bort efter behag? Du har en gång att ansvara för det du i overksamhet förspilt ditt lif."
"Det blir icke på mitt ansvar"... sade Anton med ett kraftfullare uttryck i sin röst än han någonsin brukat. "Jag är säker, Erika, att de, som bragt mitt hufvud i oordning, äfven få stå till svars på domedag för det pund, som hos mig blifvit förspildt."
"Gud hjelpe dem - de hafva skuld nog ändå!" svarade den skakade qvinnan. "Men det tror jag, Anton, att du sjelf får svara för de krafter, du kunnat begagna. Det var som barn din sinnesförvirring egde rum, och nu är det blott din inbillning och din envishet, som kommer dig att tro, det du icke är fri derifrån."
"Jag vet nog bäst sjelf hur det står till i min hjerna, fastän jag kan tala så klokt som någon annan, då den ej brinner som den ibland gör... Men säg mig hvarföre far mot min vilja släpade mig ned i båten, då han (skytten du mins) drog upp sälhunden - månne det var för ro skull det?"
"Du var ju sjuk då, Anton! Det har du glömt."
"Åh nej", svarade han med det hånfulla leende, han ofta begagnade, "jag var icke sjuk då mera än nu, fast ni sade så: det var de gamla historierna, som spökade i hufvudet på mig. Men du kan icke veta något om dem, du stackars Erika, och du är lycklig i din okunnighet. Det är just min kunskap", tillade han i lägre ton och såg sig försigtigt omkring, "som gör mig både olycklig och till en fåne, såsom du hör far ibland kalla mig."
"Kanske blefve det bättre, om du förtrodde till mig hvad som så tungt ligger på ditt hjerta?" yttrade Erika. Hon ville en gång pröfva om Antons svaghet kunde blifva farlig, men hans svar öfvertygade henne att all fruktan var onödig.
"Du vill lura ut min hemlighet", sade han straffande, "försök icke det, Erika! Det skulle göra dig mycket olyckligare än du nu är, och mig kostade det väl återstoden af den smula vett jag har qvar, om jag skulle berätta om den der natten. Nej, bry dig om ingenting, låt den stackars Anton vara! Min håg och lust är ändå förbi... Men efter vi nu så här tala i förtrolighet, så säg mig om du tror, att en menniska, som har kunskap om ett stort brott utan att upptäcka det, kan vinna förlåtelse? Har icke den medvetna lika mycket ansvar inför Gud som sjelfva brottslingarne?"
"Hvad säger du!" utbrast Erika, och hennes inre skakades af en våldsam känsla. Den svagsinte ynglingen hade uppfattat och grubblat öfver ett ämne, som hon länge sedan afgjort med sitt förnuft. Hvad hon kallat förtjenst, nämde han synd, och för första gången uppstod hos henne frågan om hvem som hade rätt eller orätt.
"Jag bara frågar dig!" sade Anton och såg skarpt på henne. Men hastigt uppgick ett ljus för honom. "Jag förstår", utropade han häftigt, "jag hade länge sedan bort begripa, att Birger icke hade någon hemlighet för dig. Kan du neka, att du känner alltsammans?"
"Nej, Anton, jag nekar det icke - men lugna dig, du vet nu, att jag bär samma börda som du. Detta är likväl ett ämne, hvarom vi aldrig böra tala; men efter som det en gång skett, vill jag säga dig mina tankar, min tröst... Du vet, att hvad som för många år sedan är begrafvet, står icke i vår förmåga att återkalla eller ändra; och om vi kunde förråda det, gagnade det i alla fall till ingenting. Gud ser och dömer. För min del är hela det tröstfulla målet för mitt lif bemödandet att försona Birger med sin frälsare. Och jag hoppas, att han redan är försonad, ty hans ånger har varit och är ännu lika djup som sann, och han har aldrig sedan vårt giftermål varit funnen på någon oloflig väg. Hans fordna vildhet har försvunnit: han är som en annan menniska. Mins du icke med hvilket tålamod och försakelse han skötte dig under din sjukdom? Vid den tiden skulle han troligen icke ha gjort det, om han ej redan då erfarit ånger och ansett sig delaktig i upphofvet till ditt lidande."
"Jo, det mins jag alltsammans, och jag tror säkert, att jag ej blifvit så pass menniska jag är, om Birger icke kommit hem. Jag har också sedan dess hållit af honom, fast jag aldrig rigtigt kan se honom i ögonen utan att rysa. Har du sett sådana ögon, Erika? Men du tänker, att de alltid äro sådana som när han fäster dem på dig. Du skulle bara sett dem den natten! Jag glömmer det aldrig - de eldade värre än fars... Men hvad var det nu jag ville säga? Jo, att far på återvägen från den der färden genom den elakaste behandling tvingade mig att tiga. Så länge Birger var med, talade han, af fruktan för honom, så smeksamt som en falsk katt och sökte på allt sätt öfvertyga mig, att det bara varit nödtvång och att hvar och en skulle gjort på samma sätt; men när Birger var borta och han märkte, att han ingen väg kom med sina listiga skäl, utan att jag både skydde och fruktade honom, då sparkade han mig en gång med en sådan häftighet ned i plikten, att jag genom ett starkt slag i hufvudet förlorade den smula sans och redighet, som fans qvar. Efter den stunden mins jag blott, att jag beständigt fruktade hans knotiga händer och hans förfärliga ögon, hvilka nästan åto upp mig vid minsta ljud jag förrådde."
"Ack, nu förstår jag det, som då var mörkt!" suckade Erika, och minnet af de smärtsamma nätter hon genomvakat vid Antons sjuksäng, stod åter för henne. "Men dina englar", tillade hon med ett svagt leende, "de tröstade dig, Anton! Kommer du ännu i håg dem?"
"Ja, mycket väl. Gud gifve de ville återkomma - jag skulle ej nu som den tiden be dig schasa bort den hvita, då han kom för nära hufvudgärden."
Erika borttorkade en tår ur sitt öga. "Min stackars Anton, du fick ej den minsta lotten af lidande på din del, men du kunde likväl kämpa mot din nedtryckta sinnesstämning, om det bara komme derhän, att du ville försöka."
"Nej, Erika, jag har hvarken mod eller kraft dertill: sjuk till kroppen och slö till själen, mattas jag af allt arbete. Jag får dessutom aldrig ro för den tanken, att jag är delaktig i brottet."
"Säg icke så, och ännu mindre tänk något så rysligt och orättvist! Du var ett oskyldigt, skuldfritt barn... hvad kunde du väl hafva gjort?"
"Detsamma som jag ännu kan göra: ange dem."
"Hvad - din egen far, din egen bror!" inföll Erika bleknande. "Kunde du det, så voro du icke menniska. En gång kämpade jag äfven samma strid, men sedan jag förbundit mig med din slägt, förföllo sådana tankar af sig sjelfva. Och utomdess fins intet vittne utom Gud."
"Och är ej det nog - tror du ej, att han en gång kan låta det tredubbla mordet komma i dagen? Den stora grafven vid Paternosterskären är nog bäddad djup, men Guds under äro än djupare. Det anar mig, att allting en gång blir upptäckt." Vid denna hemska profetia darrade en våldsam rysning genom den sinnessjuke ynglingens lemmar.
Erika lät sitt hufvud sjunka ned mot handen. Hon led i tankarne hela den förfärliga ångsten af en sådan stund: vanärans, dödens.
Anton fattade hennes hand: "Stackars Erika, det är synd om dig! I fall icke Gud i dig skickat en af sina goda englar till denna mördarekula, hvad skulle det blifvit af oss och, framför allt, hvad skulle det blifvit af vår ögonsten Gabriella? Du har förtjent himmelriket bara för den välgerningen, att du räddat henne."
"Låt mig äfven rädda dig, Anton, låt mig få magt med din själ! Lofva mig, lofva mig, för Gabriellas skull, hvars enda stöd du kanske blir i framtiden, att motarbeta denna slöhet, hvilken förstör din kraft till sista gnistan!"
"Vi skola hoppas, Erika, att Gud skickar henne, som är alldeles oskyldigt ett bättre stöd. Hvad mig beträffar, så gagnar det ej att göra några försök. Lemna mig derföre åt mig sjelf och låt mig gå min egen väg, ty jag blir ändå aldrig något annat än en eländig sjukling, en börda för mig sjelf och med jag tillhör, i synnerhet för far, som i mig alltid ser den, som håller mästermansyxan öfver hufvudet på honom."
"Det roar dig", sade Erika nästan strängt, "att alltid nyttja de rysligaste uttryck. men efter du nämner din far, så säg mig om du någonsin talat med honom i detta ämne, sedan du blef äldre? Jag har ofta för mig sjelf undrat om fars hjerta är så förhärdadt som det synes. Har du sett honom förråda något tecken till ånger?"
"Nej, icke till ånger, men väl till ångest. Han är, Gud hjelpe så visst, ännu en syndare, som icke vill se afgrunden - och det är min djupaste sorg. Den dagen, du mins, då jag läst mig fram frö presten, gick jag in till honom när jag kom hem, och jag tyckte vår Herre sjelf ingaf mig det som jag talade för att väcka hans samvete. Men han visade mig bort, liksom jag varit en fiende, med släta ord utan mening. Sedan dess har jag ej gjort något försök. Gud omvände honom här på jorden! Jag kan blott förlåta det onda han gjort mig."
"Ja, måtte Gud vara barmhertig och böja hans styfva sinne - han har ett mångdubbelt ansvar!" sade Erika.
"Ts, ts...", hviskade Anton sakta, "jag hör Gabriella - hon är en af mina englar... Hvad hon skall tycka om den här kransen!" Och hans matta ögon tindrade af den glädjerörelse han alltid erfor då systern nalkades.
"Var bara försigtig", sade Erika sakta, "glöm icke, att Gabriellas hela lycka för alltid skulle störas genom en vink om sanningen!"
"Åh, var lugn, så länge jag har en redig tanke, styr jag min tunga, men får jag ännu ett par sådana stötar som på säljagten, blir hufvudet snart upp- och nedvändt, och då är det bara instinkten som kan rädda mig."
"Anton, Anton", ropade Gabriella, "kom och hjelp mig; Lena och jag ha skrapat upp en mängd mossa mellan stenarne. Du skall vara snäll och bära den åt hagen, ty jag vill fylla på min bänk... i fall vi få någon främmande!" tillade hon så sakta, att Anton icke hörde det. Anton tyckte ej om främmande, och Gabriella behöll sitt hopp för sig sjelf, hon väntade allt jemt den unge skytten.
"Ja, jag skall hjelpa dig - så pass orkar jag väl!" sade Anton, tog kransen och gick att möta Gabriella.
Då de voro borta, drog Erika en djup suck. Hennes ögon höjdes
bönfallande mot himmeln, medan hennes tankar oroligt sväfvade in i
framtiden.
