Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Profnummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter ett år fullkomligt uttömda, men
likväl vågade vi upphyra en större lokal.
Nu hade vi 5 rum, men mycket utgifter
och osäkra inkomster. Vi lefde i hoppet
att erhålla understöd ur
utskänkningsbolagets vinstmedel, men fingo intet.[1] Då
väcktes hos oss tanken på att begynna
emottaga tvätt och strykning, för att
möjligen på detta sätt kunna samla något
till hyran. Emedan föreningen icke hade
pengar att inköpa strykjärn o. d., erhöllos
dessa såsom lån af medlemmar, hvilka
ägde sådana; den ena gaf en strykugn
och järn, en annan såar och tvättbunkar,
och på detta sätt fingo vi företaget i gång.
Arbete anskaffades af tjänarinnorna själfva
från de familjer, i hvilka de tjänade. Till
en början var det dock obetydligt, som
erhölls, men det dröjde icke länge, förrän
inrättningen fick godt namn om sig och
nu sysselsätter den ett tiotal personer. Då
tjänarinnehemmet grundades, påstodo
husmödrarna, att det blott var till för lata
tjänarinnor, hvilka där skulle underhållas,
men så snart tvätt- och strykinrättningen
i samband med hemmet upprättades,
tystnade detta prat af sig själft. »Där arbetas»,
heter det nu, »föreningen understödjer
således inte lättingar.»
Föreningens ekonomiska verksamhet har
i många afseenden varit ett stöd för dess
principiella. Hemmet,
platsförmedlingsbyrån och tvättinrättningen äro på samma
ställe och skötas af en och samma person.
Endast det har möjliggjort företagets
upprätthållande, att det omhänderhafts af
anspråkslösa personer, hvilka arbeta icke
endast för pengar, utan af kärlek till
sina medsystrar. Mycken uppoffring har
sannerligen fordrats, men den har också
gifvits.
Något senare grundades en
matservering och bageri, men dessa buro sig icke
och måste därför efter någon tid
nedläggas.
Ekonomiskt understöd har föreningen
erhållit af ett par enskilda personer och
senaste år af stadsfullmäktige[2], inalles
under dessa sju år c:a 2,500 mark. Många
gånger har visserligen nöden varit stor,
men den har blott eggat till nya
sträfvanden.
Då föreningen började, väckte den hån
och bestörtning. »Till och med pigorna!»
hette det. Man hade visserligen redan
vant sig vid att arbetareföreningar existera,
man gaf t. o. m. erkännande åt deras
verksamhet, men tjänarinnorna var man
icke van att betrakta ens som arbeterskor,
hvilka hafva rätt att sammansluta sig. De
fingo icke räkna sig till arbetarna, icke
till herrskapen, de bildade ett stånd, som
hvarken här eller där hade fotfäste.
Då tjänarinneföreningen begynte
diskutera missförhållandena i tjänarinnornas
ställning, främst frågan om den alltför långa
arbetstiden, väckte detta bland
husmödrarna en verklig storm. Hvar två möttes
blef tjänarinnefrågan den tredje i
sällskapet. Tidningarna vägrade slutligen att
emottaga artiklar i frågan, ty dessa
strömmade öfver dem likt hagel från himlen.
Jag har aldrig sett någon fråga intressera
så många människor, som tjänarinnefrågan
gjorde. Det är denna artikelflod vi hafva
att tacka för opinionens förändring. Det
finns nämligen en mängd husmödrar, hvilka
försöka ordna det så väl för tjänarinnorna
som det enligt deras synpunkt för en
arbetare kan ordnas. Dessa husmödrar kunna
icke inse hvarför det klagas, då enhvar
gör sitt bästa. Men dessa artiklar, i hvilka
husmödrarnas bitterhet urladdade sig,
öppnade de allvarligt tänkandes ögon att se,
att mycken råhet och inhumant bemötande
förekom, öfver hvilket tjänarinnorna hade
fullt skäl att klaga.
Under de sju år vi arbetat hafva vi
vunnit en hel hop små segrar. Redan
finnes ett stort antal husmödrar, hvilka
erkänna att rörelsen är berättigad och
t. o. m. nödvändig. Förhållandena i de
enskilda hemmen hafva äfven delvis
förändrats; man har åtminstone i en del
familjer tagit hänsyn till tjänarinnornas
önskemål, ehuru dessa, då de första
gången tagits till tals, synts husmödrarna
omöjliga att förverkliga.
Tjänarinnefrågan är af det slag, att den
fordrar långvarigt och outtröttligt arbete.
Man måste äga ett fullt förtroende till det
rättvisa i saken och en stark tro på dess
framgång, äfven om det stundom synes
som om de föreslagna förbättringarna i
tjänarinnornas ställning under nuvarande
förhållanden vore omöjliga att genomföra
därför att i tjänarinneyrket flera
arbetsgifvare stå emot en arbetare, medan det
i andra yrken är tvärtom.
Tjänarinnerörelsens första betingelse är
litteratur i frågan, ty bland tjänarinnorna
själfva finnes en stor mängd, hvilka icke
inse tjänarinnerörelsens syftemål. Detta
måste klargöras för dem, ty blott så skall
rörelsen vinna större understöd. Och
framför allt måste allt hvad möjligt är
göras för höjandet af deras bildning, ty
striden måste stridas med bildningens
vapen och krafter. Det tjugonde seklet
fordrar fria arbetare, hvilka känna sina
skyldigheter, men också fordra sina
rättigheter. Vi få icke mera nöja oss med nåd,
utan vi begära rättvisa. Det är detta
tjänarinneklassen fordrar och för detta den går
till strid.
Helsingfors, februari 1905.
Miina Sillanpää.
(Öfvers. från finskan af fru Hedvig Gebhard.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
