Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämt folk bodde, hon tyckte att detta
påminde allt för mycket om gamla,
fallfärdiga stugor i ociviliserade trakter af
landet. Många liknande frågor
framställdes och föllo på sin egen orimlighet,
hvarefter damen tyckte att vid
festtillställningar gifves det så många tillfällen till
— kurtis, och det ville hon för sin del
förebygga, »eländet är så stort och
ansvarskänslan så liten nu för tiden, så det
kan behöfvas litet försiktighet», fortsatte
hon. Är då detta endast fallet hvad det
beträffar med tjänsteflickorna och
arbetarklassens kvinnor i allmänhet? Det
ekonomiska eländet är, som nogsamt är känt,
störst bland arbetarklassens kvinnor.
Fastän dessa äro i mer eller mindre strängt
arbete mellan 10 och 18 timmar om
dygnet erhålla de härför en betalning, som
för många bringar dem långt under
existensminimum. Hvad ansvarskänsla angår,
har jag funnit, att just arbetarklassens
kvinnor äro de som äro mest medvetna
om ansvaret för sina handlingar. Om en
af arbetarklassens ogifta kvinnor skall föda
ett barn, är hon inte, såsom den unga
damen inom öfverklassen, i tillfälle att
vid lämplig tid resa utomlands under en
eller annan förevändning, såsom att hon
skall ha musiklektioner o. d., utan hon
får, ifall hennes bekanta och anhöriga
anse det som en »skam», tåligt lida den
och för resten arbeta och försöka att
draga försorg om sitt barn, hvilket
hennes jämlikar inom öfverklassen slippa
undan, då de ju lämna sina barn till
främmande personer eller offentliga
inrättningar och därmed är »skammen» och
bekymren för dem slut.
Detta samtal var ju enskildt, och det
anses kanske af många ogrannlaga att
framdraga det för allmänheten, men damen
var okänd och samma ord ha fällts så
många gånger mot oss offentligt, utan att
ha blifvit besvarade, så att jag endast i
korthet ville här bemöta dem.
Under dagens lopp kom det till vår
kännedom att husmoderföreningen som
svar på tjänstflickornas agitation ansågo
sig nödsakade sammankalla de flickor,
som af en eller annan anledning äro
medlemmar af deras förening till ett enskildt
möte. Troligen ville de se huru många
som gått öfver till sina verkliga kamrater.
Folk, som värfvas på sådant sätt och som
inte behöfva känna ansvaret för sina
handlingar tyngre, kände de sig otvifvelaktigt
oroliga öfver. Mötet var som sagt
enskildt, flickorna voro inbjudna med kort
(för kontrollens skull) och som en biljett
af någon besynnerlig ödets skickelse blef
bjuden mig, kunde jag omöjligt neka mig
nöjet att få någon kännedom om
denna förenings verksamhet, som man inte
kunnat få någon klarhet i, och hvars
medlemmar i samtal med
tjänarinneföreningens medlemmar utmärka sig som söta,
lismande fiender, hvilka i frågor angående
föreningens ändamål motsäga hvarandra.
Jag gaf mig i väg upp till
Hushållsskolan vid — — —gatan där
husmoderföreningen brukar hålla sina enskilda
möten. Vid ingången till lokalen finner jag
två tjänstflickor tillhörande hushållsskolan
sittande hopkrupna, trötta och slöa på hvar
sin stol. Jag hälsar och får ett ögonkast
tillbaka och på min fråga om mötet jag
sökte hölls här, svarades ja. Nere i salen
sitta flickorna. Det har sagts i tidningarne,
för något öfver ett år sedan, att
sällskapet räknade hos sig närmare tvåhundra
tjänarinnor, men här syntes inte till mer
än på sin höjd ett femtiotal, kanske voro
en del förhindrade, men tillåt mig tvifla;
vid detta tillfälle hade nog husmödrarne
sändt sina tjänare dit. På
ordförandeplatsen och däromkring sutto några
kvinnor, som utgöra sällskapets styrelse, alla
välbekanta sedan mötena i
tjänarinnefrågan för ett par år sedan.
Ett bevis på med hvilken fart
husmödrarne genomföra reformer åt
tjänstflickorna fick jag, när jag hörde att man
diskuterade — någon diskussion var det
egentligen icke, utan man uppläste och
antog ett förslag till — stadgar för en
tjänarinnornas sjukhjälpsfond, som skulle
bildas af de årsafgifter, som tjänarne
erlägga till husmoderföreningen. Samma
fråga har varit föremål för diskussion
inom »sällskapets» sammanträden vid flera
möten förut. Ett ämne som man tror
hafva dragningskraft bland de enfaldiga
i det oändliga. Paragraferna upplästes en
och en och antogs med något enstaka ja
nere bland de församlade. Och när man
kom till paragrafen, som sade att
tjänarinnorna skulle, för att åtnjuta hjälp från
nämnda fond i fjorton dagar, ha varit
två år i den plats å hvilken hon
insjuknade, då, för att få paragrafen antagen
med åtminstone ett ja måste paragrafen
uppläsas två gånger, hvarefter den antogs
med några få jarop. Hvad säger ni om
detta, ni tusenden af Stockholms
tjänstflickor, som få arbeta i platser som äro
ända till otroligt dåliga? Hur pass
återställd blir en människa på fjorton dagars
hvila, som är fullkomligt försläpad och
utsluten? Det verkar som ett slag i
ansiktet på dessa tjänare, som låna sig som
nummer åt detta husmodersällskap,
hvilket i grund och botten inte vill dem bättre
än kväfva deras rättmätiga intressen.
För öfrigt, de tjänare som lyckas få
platser i Stockholm, där de kunna stanna två
år och däröfver, dem behöfver inte
husmoderföreningen lämna en
barmhärtighetshjälp af fjorton dagar vid
sjukdomstillfälle, ty därför och mera till sörja
deras husbondefolk. Inte detta ens var nog
för erhållande af nämnda barmhärtighet,
för öfrigt behöfves prästbetyg och
rekommendationer t. o. m. om medellöshet.
Trogna, flitiga och goda tjänarinnor få
fjorton dagars hjälp då de äro utsläpade
och medellösa! Ett älskvärdt samhälles
storslagna hjälp!
Därefter vidtog val af styrelse för
nämnda »sjukkassa», och skulle bestå af,
om jag inte missminner mig, tre af
husmoderföreningens styrelse valda husmödrar.
I den föreningen är det styrelsen som
utser och väljer medlemmar till en annan
styrelse, utan att ens fråga det församlade
mötet om valet godkännes. Vidare skulle
flickorna bländas med att två
tjänarinnor finge väljas. Då kunde jag inte
undertrycka känslan af att mötet verkade väl
mycket beställt. Det var inte möjligt att
få namn på två snälla tjänarinnor, d. v. s.
sådana, som ville sina kamraters väl på
samma roliga sätt som sällskapets
husmödrar. Och det var inte utan att det
öfver de förnäma, stela husmödraransiktena
drog en fläkt af skamkänsla när den ena
säger åt den andra: »besynnerligt att de
inte känna hvarandra». Ja, jag
instämmer. Bland sådana stackars, enfaldiga
flickor saknas fullkomligt det intresse och
den omtanke som besjälar de tjänarinnor,
hvilka arbeta med lif och lust inom
Stockholms Tjänarinneförening för hela kårens
gemensamma sociala och intellektuella
höjning. Styrelsevalet slutade emellertid
med att husmödrarne föreslogo dem som
de påstodo voro lämpliga för uppdraget
och valet blef klart.
Därefter hölls ett föredrag öfver tidens
ondska, som börjar tränga ända in i
hemmen, unionskonflikten, hur fegt svenska
folket var som inte ville krig, den myckna
gudsförnekelsen och hur bra tjänstflickorna
ha, som då de höra något ute i den
bullersamma världen, kunna tryggt gå hem
och anförtro sin husmoder detta och af
henne bli upplysta om rätta sammanhanget
af hvad de hört, och bli tröstade och
beskyddade, alldeles som husets små barn.
Något bifall följde inte på föredraget och
jag undrar inte på det.
Därefter bjödos flickorna på kaffe och
då erhöllo de nog hvar sin axelklappning,
ty de utdelades frikostigt. Jag aflägsnade
mig, ytterligare stärkt i min uppfattning
om, att ett dylikt sällskap inte har
framtiden för sig, och det framstår för mig
så som det alltid har gjort, som en fiende
till de tjänarinnor de tills vidare söka
narra med sig.
Men hur var det Adolf Hedin sade:
»Det växer i de djupa leden»!
Med hälsning:
Maria Qvist.
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
