Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En kooperativ syfabrik.
I Stockholm har på initiativ af kvinnliga organisationer bildats en
kooperativ förening, hvars namn är
”Kooperativa Syfabriken Linnéa,
förening utan personlig ansvarighet».
Föreningens ändamål är att tillverka och försälja beklädnadsartiklar
(hufvudsakligen underkläder för såväl kvinnor som män) samt bedrifva annan
därmed sammanhängande verksamhet.
Medlemskap kan vinnas af såväl enskilda personer som organisationer.
Inträdesafgiften är 50 öre. Föreningen är grundad på andelar å fem (5) kronor,
hvilka få betalas antingen kontant eller ock genom af betalning. Hvarje medlem
skall hafva minst en andel.
Af uppkommen vinst skall, sedan afsättning till fonden verkställts, utdelas
högst fem (5) % å andelskapitalet och återstoden fördelas med lika procentsats
å köpta varor och arbetspersonalens årslön.
Vi uppmana alla tidningens läsare, att kraftigt understödja detta företag
genom att som medlemmar ansluta sig till föreningen.
Andelsteckning kan ske och närmare upplysningar erhållas på
Tjänarinneföreningens expedition. |
Soaré
till förmån för Tjänarinneföreningens
verksamhet anordnas tisdagen den 8 maj
kl. 8 e. m. å Grand National,
Regeringsgatan 72.
Medverkande: fröknarna L. Gagge,
A. Ehnemark, L. Schulte, hrr Axel
Runnqvist, premieaktör Wilhelm Tunelli samt
Gyllenhammarska Trion och
manskvartetten »N. M.»
Biljetter à 1 kr. och 75 öre säljas på
Tjänarinneföreningens expedition,
Grefturegatan 20 C, (öppen 11—4) samt
öfverblifna vid ingången.
Tjänarinnor, understödjen vår
verksamhet genom att besöka soarén.
Ur verkligheten.
| Stockholmsbild |
| för Tjänarinnebladet. |
| Af Walborg Ulrich. |
(Forts. fr. n:r 1, 1906.)
»Fästman!!» »Hennes nåds» vrede
försvann, här var ingenting mer att hoppas
eller fundera på. Hon blef stel, som om
hon sväljt en eldgaffel, räckte Anna
betygen och sade öfverlägset och bestämdt:
»Jag tar aldrig i mitt hem en jungfru, som
har fästman. Utom allt obehag det för
öfrigt för med sig, anser jag det inte
passande för mina döttrars skull» — och
med en nedlåtande böjning på hufvudet
seglade hon majestätiskt in genom salen.
När Anna kom ned på gatan och
berättade alltsammans för Hilda, blef denna
alldeles utom sig. »En sådan nedrig
käring» utbrast hon »skall man inte få ha
hvarken syskon eller fästman, bara därför
att man tjänar. Det är gement! Och
hvad hade hennes döttrar med Birger
att göra? Om jag hade varit som du,
så hade jag sagt, att jag ville ha min
fästman för mig själf och anhöll, att
hvarken frun eller fröknarna tittade
på honom en gång. Passande! Hm,
det skulle allt vara lifvadt, att veta
huru hon själf var som förlofvad, eftersom
hon tycker det är något opassande i det.
Men gudbevars, det är väl passande, när
det är fråga om fint folk, för den ena af
fröknarna är ju förlofvad hon med, och
hennes fästman är där hvar eviga kväll,
och de sitter och kuttrar till kl. 11—½12
om kvällarna, och se’n skall han lysas
nerför trapporna, så att jungfrun kommer
inte i säng förrän efter 12, och på
morgonen skall frukosten vara i ordning en
kvart öfver 8, för herrn skall vara på
kontoret kl. 9».
»Hur vet du allt det där?» frågade
Anna förvånad.
»Jo, jag gick in på magasinet och köpte
några chokladcigarrer åt Lottens ungar för
att få veta lite af frun om herrskapet, och
så mycket begrep jag tvärt, att inte var
det någon plats för dig, inte. Hon lär
aldrig ha en jungfru mer än högst ett
halfår, och ibland stanna de inte ens så
länge. Det hördes ju, att hon var svår,
men att hon skulle vara en sådan markatta,
det kunde jag ändå inte föreställa mig.
Det är väl inte underligt, att flickor nu
för tiden inte längre vill tjäna utan hellre
gör något annat, när de kan riskera att
bli beroende af en sådan där». Hilda
vände sig om och kastade en hotfull blick
uppåt fönstren. »Om jag bara hade
någonstans att bo, så skulle jag minsann
försöka komma in på kartongfabriken som
Ida. Hon får 8 kronor i veckan nu, och
om ett eller två år till kan hon ha 12
eller 13, och då har hon sina kvällar och
söndagar fria, och ingen behöfver lägga
sig i om hon så har 10 fästmän».
»Du är då precis som att tända eld i
krut. Och när du blir ond, vet du aldrig
hvad du säger för dumheter, och så är
du orättvis också. Tänk på fru Berggren,
hur snäll hon alltid varit mot mig och
Birger. Hur många gånger har hon inte
sagt åt mig att bjuda honom på smörgås,
om han kommit upp någon kväll, eller att
koka kaffe, om det varit en
söndagsförmiddag. Och som hon lärde mig sy på
maskinen och klippa till underkläder —
tror du, att någon på en fabrik skulle bry
sig om, ifall du inte hade annat än trasor
att sätta på dig? Och för resten är 12
kronor i veckan inte alls så mycket, som
det låter när man skall betala bostad, mat,
tvätt, ved och lyse och så kläda sig
dessutom. Då är det allt mycket mera att ha
allt det där och få använda sin
månadslön till sina kläder och andra nyttiga
saker.
»Ja, jag kan hela den där visan
utantill, det är väl hundrade gången du
predikar det där för mig. Men jag säger
ändå att hellre ville jag fara litet illa med
mat och bostad om så skall vara, bara
jag fick vara fri, när jag har slutat mitt
arbete för dagen och inte behöfde stå på
tå för en »hennes nåd» både vaken och
sofvande!»
Hilda blef alltid häftig, när de kommo
in på detta ämne, och Anna blef
ledsen, ty hon fruktade att Hilda en
vacker dag kunde följa sin frihetslängtan,
och hon visste att systerns lifliga sinne
inte länge skulle uthärda det evigt
enahanda i en fabrik.
Tysta gingo de vidare, hvar och en
upptagen af sina tankar, tills de kommo
till S:t Eriksgatan, där modern bodde hos
deras äldsta syster Lotten.
Flickorna gingo in utan att knacka.
Köket var tomt och i rummet satt Lotten
med sin minsta flicka i knäet, medan de
båda större lekte framme vid fönstret och
lille Sven sof i sin bädd. Karin och
Greta rusade jublande mot mostrarna, så
snart de fingo syn på dem, men tystades
tämligen omildt af Lotten, som fruktade
att de skulle väcka lille bror. »Hvar är
mamma?» frågade Anna, i det hon satte
sig i soffan hos Lotten.
»Hon kommer strax, hon har bara
gått ner efter bröd. Nej, Hilda, bråka
inte med flickorna, då kan jag inte få
dem att sofva se’n, och jag vill ha dem
i säng så fort som möjligt. Du såg väl
inte Erik på vägen? frågade hon, i det
hon åter vände sig till Anna.
»Erik? Nej, är han inte
hemkommen än?»
»Jo bevars, han var hemma ett slag,
men så skulle han gå till Larssons för
att se om det var något nytt i tidningen
i kväll och på den vägen är han. Nu
kommer han väl hem full och har gjort
af med hvartenda öre. Jag fick inte mera
än matpängarne för veckan, men vi ha
snart hyran och det ville jag han skulle
lägga undan till i dag, innan han gick ut.»
»Stackars Lotten, var icke ledsen, han
kommer nog snart» tröstade Anna, fastän
hon inom sig var alldeles öfvertygad om
att Lottens fruktan skulle besannas. »Hur
är det med dig själf nu, Lotten, du ser
så trött ut?
»Åhjo, det är just inte underligt. Ellen
är så orolig, att jag inte fått sofva något
på hela veckan. Hon håller visst på att
få tänder.»
(Forts.)
——————————————————
A.-B. Arbetarnes Tryckeri. Stockholm 1906.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:42 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1906/0008.html
