Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3-4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anse det vara en skam att tillhöra en
förening. De kunna således ej inse, att
upplysning och sammanslutning är enda
medlet för deras höjande, samt enda
räddningen för att de ej skola sjunka djupare.
Att största delen af dem stå på en låg
nivå kan nog erkännas, men hur mycket
kan man väl vänta af dessa, då de flesta
af dem utgå från fattiga arbetarhem och
vid första möjliga tillfälle skickas ut att
själfva försörja sig, och jag förmodar, att
den lilla lärdom de ha kvar från
folkskolan, snart är glömd, och jag kan
försäkra, att knappt en bok eller ens en
tidning bjuds största delen under deras slit
och släp uti tjänsten. Och att
tjänarinnorna skola skaffa sig kunskap om andra
saker, än hvad de husliga göromålen kräfva,
anses ju af de flesta vara alldeles onödigt,
men just däri ligger nog felet. Ty om,
genom ordnade förhållanden med bestämda
fritider, äfven tjänarinnan sattes i tillfälle
att taga del af dagens frågor, skulle hon
således snart inse sin försoffade ställning
och vakna till medvetande om, att äfven
hon vill öka sina kunskaper och intressen
för att representera sig som värdig
medborgare och blifva tillerkänd sitt
människovärde. Då skulle med tiden
ovillkorligen ett bättre samförstånd komma att
råda mellan husbönder och tjänare än
hvad fallet är nu, och kanske mycket
rödjas undan som man nu esomoftast hör
läggas tjänarinnan till last. Och kanske
blef det ej så förnedrande att sköta denna
syssla då, som det för närvarande är, då
det slungas dem i ansiktet att »hon
förstår ingenting, hon är ju ej annat än piga»,
eller t. ex. »duger hon ej till något annat,
duger hon väl till piga». Det är lika
dumt som ointelligent att komma med
något dylikt, ty man är väl i all
rimlighets namn lika bra människa, om man
sköter den ena sysslan eller den andra,
och i all synnerhet, som man vet, att
tjänare måste finnas. Ty jag tror ej mycket
på, att husmödrarna själfva vilja sköta de
husliga göromålen, de tröttna nog fort
och dessutom kom nog mycket på det
lyxuösa området att falla bort, som då ej
kunde hinnas med att upprätthålla, äfven
tror jag, att lejd arbetskraft för dagen
blefve dyrare än den förra.
Det enda som nu vore att göra för att
få bort detta missförhållande, som råder
mellan husmödrar och tjänare, vore kanske
att genom organisation få ordnade
arbetstider och sålunda bereda tjänarinnorna
möjlighet att höja sig i såväl intellektuelt
som socialt hänseende. Ty det blir nog
ej bättre, för att man blott trakasserar och
förlöjligar en klass, som man vet ej fått
någon nämnvärd upplysning. Att odågor
alltid komma att finnas, det veta vi, och
det inom alla samhällsklasser, men därför
bör väl ej en hel kår få lida. Och till
sist, om man tar i betraktande, huru många
tusen af Sveriges kvinnor, som sålunda
äro fullkomligt okunniga om all modern
arbetarrörelse, så frågar jag, hvad kunna
arbetarne vänta af dessa kvinnor, när de
genom äktenskap komma in i deras led,
annat än ett enkannerligt motstånd, då de
äro alldeles främmande för sina mäns
idéer. Deras enda lektyr på lediga
stunder har nog varit bibeln eller dessa dåliga
dussinromaner, som af kolportörerna i
billiga häften utbjudas vid köksdörrarna.
Och man kan nästan förstå, hurudana
uppfostrarinnor dessa kvinnor skola blifva för
barnen. Därför kan jag ej annat än se
organisationen nödvändig, på samma gång
jag anser det vara hela arbetarklassens
lika stora plikt och skyldighet att
medverka och hjälpa härvidlag, i synnerhet nu,
uti denna tjänarinnornas genombrottstid.
Karin Reix.
 |
Det har i pressen skrifvits, men diskuterats mest
I tjänarinnefrågan, hur den sig ställer bäst.
Nu frågan fått sin lösning, och saken den är klar:
Det är den nya tiden och heter »Solidar».
Nu hela skaran jungfrur, som uti Stockholm är
Och endast här har varit till sorger och besvär,
En evighetssemester fru Elsa Törne ger,
Och alla Stockholmsfruar behöfva dem ej mer.
Nu skall här börja rustas med konst och mycken smak,
Och jungfrukammarkyffet skall bli förrådsgemak.
Den lilla garderoben, som förr var mörk och trång,
Skall nu bli ljus och solig samt tjugu meter lång.
Förr åt man kanske biffstek och mycket billig mat
Men nu det blir chateaubriand, kalkon på silfverfat.
Nu kan det ej bli tal om, att man på »kofvan» spar.
Den stora jungfrulönen, i kassan har man kvar.
Nu är min enda önskan: Ack, om jag vore fru
I vackra hufvudstaden, som ombygd blifver nu.
Tänk blott, att själf få rusta och göra som man vill
Och ej se någon jungfru, som går och »ställer till».
Mitt hem jag skulle sköta så prydligt och så nätt,
När jag där själf får ordna på Elsa Törnes sätt.
Som husmor kan jag konsten att rullgardin dra opp,
Som husmor aldrig nånsin jag sönderslår en kopp.
Så skaffar jag en sophink med en motor uppå,
I alla fyra trappor den smidigt då skall gå,
Om någon dag jag känner mig mindre glad och kry,
Det hjälper upp att gnola en bit ur nå’n revy.
Och bagarn själf han kommer med brödet till oss opp
I arla morgonstunden, så vi ha nybakt dopp.
Nu önska alla jungfrur nog att få stanna kvar
Och lefva nya tiden med »sol i alla dar».
När kvällen sedan nalkas, jag kryper ner i säck,
Fastän det är så många, som med den drifva gäck.
Den nya tidens anda vi känna en och hvar
Oss höfves reformering att lefva »Solidar».
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
