Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3-4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den kan ha sitt stora intresse äfven för
tjänarinnorna.
Första delen af boken innehåller den
gamla visan — visserligen något
omarbetad — som vi alla såväl känna till, den,
som våra matmödrar sjungit för oss både
bitti och sent, visan om dessa ohyggligt
dyra, förskräckligt slarfviga och trilskna
tjänare, som förstöra och slå sönder allt,
hvad de komma öfver, och dessutom äro
skulden till de allra flesta tråkigheter, som
förekomma inom ett hem. Det erkännes
också, att det finnes ett litet fåtal
ordentliga tjänare, som aldrig nog kunna
värderas.
Men författarinnan stannar ej här, hon
fortsätter med att visa husmödrarna, huru
de så småningom skulle kunna skapa en
kår af utmärkta medhjälparinnor till
hemmets skötande, och med hvilka medel de
skola bekämpa »pigregementet».
Orsaken till tjänarinnornas oduglighet är,
enligt Elsa Törnes mening, en alltför stark
efterfrågan af kvinnlig arbetskraft till
hemmen. En minskad efterfrågan anser hon
vara det enda saliggörande medel, då det
gäller att reformera vår tjänarinnekår. Och
hon betonar, att det icke är på
folkupplysningens eller fackutbildningens väg det
skall ske, ej heller genom att höja
aflöningen, ty den goda aflöningen ha de
redan, den gör dem blott sorglösa, så länge
de sakna konkurrensens eggelse.
Minskad efterfrågan skulle uppstå
därigenom, att husmödrarna själfva utförde
arbetet inom hemmen. För att kunna detta
i större utsträckning än hvad nu är fallet,
reformeras hemmen i riktning mot större
enkelhet, soliditet och ändamålsenlighet.
Tjänarinnornas antal skulle reduceras till
hälften, i stället för 16,000 endast 8,000
i Stockholm. Detta skulle ha till följd,
att en liflig konkurrens uppstod på
tjänarinnearbetsmarknaden, och denna
konkurrens är det, som skulle omskapa
tjänarinnorna till intresserade, dugliga,
fackkunniga — och hvad lönen beträffar —
mycket anspråkslösa människor. Den skulle
dessutom göra tjänarinneyrket hedradt och
eftersträfvansvärdt.
Efter att sålunda ha omtalat att
tjänarinnorna äro dåliga, hvarför de äro det,
och sättet att reformera dem, öfvergår
författarinnan till att skildra huru det
blifvande solidarhemmet eller rättare sagt
solidarsamhället skulle se ut.
Det rekommenderas en hel del
uppfinningar och praktiska anordningar för att
göra arbetet inom hemmen så bekvämt
och lättvindigt som möjligt, men varnas
på det bestämdaste för att införa dylika
lättnader i hem, där man håller tjänare i
samma skala som hittills, ty detta skulle
blott göra dem mera makliga och
anspråksfulla, än de varit förut. I solidarsamhället
skulle också finnas tjänarinneinstitut, från
hvilka husmödrarna kunde erhålla tillfällig
hjälp vid sjukdom, då de ha främmande,
till rengöring, diskning o. s. v.
Till en tidning, som önskade veta min
åsikt om Solidar, har jag sagt, att Elsa
Törne själf visar en tämligen utpräglad
ringaktning för den tjänande klassen,
hvilken framlyser här och där i hennes bok
i ett stickord eller en förarglig vändning.
I andra upplagans efterskrift beklagar
författarinnan detta mitt uttalande, och anser
hon det vara alldeles orättvist, ty säger
hon: »Mot de par tre stickord, som med
god vilja kunna framletas, stå många,
många erkännanden och sympatiska ord,
fulla af medkänsla och varma
förhoppningar för våra tjänande systrar och deras
framtid».
Sedan jag läste detta, har jag sökt så
långt det varit mig möjligt få reda på, hvad
tjänarinnorna i allmänhet tycka om boken.
Detta har ej heller varit så svårt, då vi
haft den till utlåning på vår byrå, och jag
har, hvarje gång den återlämnats, varit i
tillfälle att fråga. Dessutom sammanträffar
jag dagligen med flickor, som söka plats
genom byrån, och en stor del af dessa ha
läst boken. Alla de svar jag fått kunna
utan något undantag sammanfattas i hvad
en svarade: »Boken andas pighat från
början till slut, men icke förty har hon
rätt i en hel del». Det är ej klandret
mot tjänarinnorna — de mera tänkande
erkänna, att detta är till stor del berättigadt
— utan fastmer den ton, i hvilket det
uttalas, som gör, att boken ej fått några
vidare sympatier från det hållet.
Då det talas till husmödrarna, kan tonen
visserligen vara sträng, men då det talas
om tjänare blir den ringaktande, detta
vågar jag ännu en gång påstå. Med
ringaktning menar jag dock ej detsamma som
Elsa Törne, ty hon anser att ringakta är
ett brott, nästan en last, jämnbördig med
lögn, större än stöld, en af de sju
dödssynderna, för hvilken knappast förlåtelse
gifves. Jag skall nämna ett ex. på
ringaktning, som ej så sällan kommer oss
tjänare till del, hur ofta hör man ej: »barn
och tjänstfolk», d. v. s. man jämnställer
en hel kår af fullvuxna människor med
barn, och däri ligger enligt min mening
icke så litet ringaktning. Men, det är nu
en gång så, man har blifvit så van vid
att ringakta den tjänande klassen, att till
och med Elsa Törne, som just vill
framhålla och protestera mot detta, själf gör
sig skyldig till detsamma utan att ens
märka det. De, som få snärten, känna
den dock bättre än den, som ger den.
Det kan ej förnekas, att ett stort antal
af vår tids tjänarinnor äro ointresserade
och föga dugliga för sin gärning, men
detta är endast en följd af husmödrarnes
bristande intresse och föga duglighet för
sin gärning, ty: »sådan herre, sådan dräng».
Det sägs i Solidar att våra dagars
genomsnittstjänarinna är mindre kompetent för
sin gärning än genomsnittslärarinnan,
kontoristen, köpmannen, ingeniören,
handtverkaren är för sin, och detta är ju helt
naturligt, dessa ha — många af dem —
i flera år studerat för fackkunniga lärare,
under det tjänarinnans enda lärare ha varit
de husmödrar hos hvilka hon tjänat, och
som ofta äro lika okunniga som hon själf.
Vilja vi reformera tjänarinnekåren, då göra
vi alldeles säkert klokt i att taga vara på
just de medel, Elsa Törne förkastar,
nämligen folkupplysning och fackutbildning.
Detta är dock ej tillräckligt för att skapa
utmärkta tjänarinnor, ty vi få ej glömma,
att om ett yrke skall vara eftersträfvadt
af intelligenta och dugliga människor,
måste det också vara eftersträfvansvärdt.
Detta hvarken är eller bli
tjänarinneyrket, så länge arbetstiden är obegränsad
och fritiderna obestämda, ju förr våra
husmödrar inse detta ju bättre för dem
själfva. Man nästan häpnar öfver, att Elsa
Törne så helt förbigått detta viktiga
spörsmål, då hon behandlar tjänarinnefrågan.
De platser hon skildrar, där tjänarinnorna
inte bara ha stora löner, ett behagligt rum,
god mat i tillräcklig mängd, m. m. m. m.,
utan dessutom riklig tid att sköta sina
personliga intressen, de förhålla sig till de
mindre goda, alldeles säkert såsom ett till
tre hundra, ja, måhända såsom ett till
fyra- eller femhundra.
Hvad så beträffar den i Solidar mycket
beprisade konkurrensen, är det sant, att
tack vare denna arbeta tusentals kvinnor
för svältlöner, men det är lika sant, att
dessa svälta, och som en följd däraf,
förbanna konkurrensen. Det är denna
konkurrens, som gjort det till en
naturnödvändighet för männen att sammansluta sig,
och vi må hoppas, att den dag
»Solidarsamhället» är genomfördt i praktiken, de
arbetande kvinnorna skola ha förstått det
förfärliga uti en allas strid mot alla, att
de då enigt sammanslutna i stället strida
med hvarandra och för hvarandra.
Trots öfverdrifter och en alltför
ensidig behandling af tjänarinnefrågan,
förtjänar Solidar att läsas icke blott af
husmödrarna utan också af tjänarinnorna.
Förslaget om att upprätta
tjänarinneinstitut finner jag för min del vara utmärkt,
och skall jag en annan gång återkomma
till detsamma.
Elisabet Anderson.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
