Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3-4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är död, och om de döda skall man inte
säga annat än godt.»
»Nej, Hilda, det där ordspråket är inte
rätt. Om de döda skall man inte säga
annat än sant. Pappa var snäll och rar
mot oss alla, när han var nykter, men
när han var full! — Har du glömt alla
de gånger mamma låste igen köksdörren
om oss, för att vi åtminstone skulle
slippa få stryk, när pappa i fyllan slog
henne. Kommer du ihåg, hur vi kröp
ner under täcket för att inte höra det,
hur rädda vi var, om han se’n kom ut
i köket, hur vi låtsade sofva, fastän vi
låg och darrade af förskräckelse. Om
jag blef hundra år, tror jag aldrig att de
timmarna gå ur mitt minne. Och fast
jag höll af pappa, så kunde jag aldrig
öfvervinna min rädsla för honom; och när
jag sedan blef större, öfvergick rädslan
till förakt. Jag tyckte det var så uselt
af den stora, starka karlen att vara ett
sådant kräk och inte kunna säga nej,
när kamraterna narrade honom med sig
på krogen, då han visste, att han stal
dessa pängar från hemmet, från sin hustru,
som arbetade lika tungt som han, från
barnen, som han själf satt till världen.
Och hade han inte varit full, hade han
nog inte ramlat utför trappan och brutit
nacken af sig heller, och lämnat mamma
utan andra tillgångar än de 6—7 kronor
han hade kvar af 28, som han lyft på
middagen. Och sådant tycker du är att
visa, att man är karl!»
Hilda grät. Hon hade alltid varit
faderns favorit, och hon var ond på Anna,
för att denna talat på detta sätt om
honom, ehuru hon måste erkänna, att det
var sant alltsammans.
»Hvad tjänar det till att tala om det
där nu», inföll modern, »det är så
längesedan, att jag har glömt alltihop, och
det kan ni gärna göra med. Och hvad
Berg beträffar, så är han aldrig elak mot
Lotten eller slår henne. Han har godt
ölsinne, och bara man inte retar honom,
så är han riktig rolig, när han fått sig
en tår. Se där är han ju! Var
försiktiga nu, så ni inte förarga honom.»
Det hördes, att Berg var långt ifrån
nykter. Han snafvade öfver gångmattan
i tamburen och svor öfver »sådana
förbannade trasor, som skall sno sig om
bena på en». Med någon ansträngning
klarade han dörren och hamnade på en
stol vid bordet. »Tjenix, morsan, nu är
jag hemma igen. Gumman kapade mig
nere på gatan eller om det var på
kaféet. Är flickorna här? Det var fan så
trefligt. Hörru, Lotten, ta upp ett par
pilsner, du skall väl bjuda på något, när
det är helgdagsafton. Pängar? Jo vars,
här skall du få». Han plockade fram
några 25-öringar på bordet. »Jag ger
fan i lifförsäkringen, han får vänta, och
vill han inte det kan han dra åt h—e.
Jag tänker inte dö ännu på många år,
så jag kan nog hinna betala det där och
mera till.»
»Ja, men Erik, det är är ju för förra
månaden som du är skyldig, och du
måste betala om måndag, annars förlorar
du försäkringen, och när vi nu ha betalt
in öfver 100 kronor på de här två åren
— — —.»
»Håll mun! Jag kan betala in 100
kronor till, om jag vill, ser du. Det där
skall jag nog sköta om. Laga så vi få
något att dricka nu, jag är så förbannadt
törstig. Jäntorna kan få kila ner, så få
de karameller åt sig på samma gång.»
Han kastade en tioöring till Kajsa och
Greta, som genast voro redo att springa
ner på magasinet.
»Köp hellre litet godt bröd, så skall
jag sätta på kaffepannan», menade
Lotten, »förresten vet du ju, att inte
småflickorna få köpa öl.»
»Att man inte ska få ha så mycket
nytta ens af ungarna, att de kan gå ett
ärende åt en, när man kommer hem
trött från sitt arbete! Men det är det
samma, jag skall väl gå själf.»
»Bry dig inte om det, Erik», inföll
Anna, »vi vill mycket hellre ha kaffe,
det är så ruskigt väder i kväll, att det
skulle smaka riktigt godt med en liten
tår.»
Lotten satte pannan på kokgasen och
Anna malde kaffe, men Berg nöjde sig
ej därmed.
»Kaffe och kaffe», muttrade han, »ni
ä’ ena riktiga kaffekäringar allihop. Drick
ni kaffe bäst fan ni vill, men jag skall
ha mig en pilsner först. Se’n kan jag
ta en kopp med, bara jag får sätta litet
smak på den.» Han drog fram en
literflaska, som var till hälften tömd. »Hör
nu, morsan, ta fram ett par glas, så skall
ni få en ’klar’ till kaffet ni med». Han
försökte resa sig upp, men vinglade till
med detsamma. »Det var fan, hvad jag
är trött i afton! Hilda, du som är en
hygglig flicka, kila ner på magasinet i
mitt ställe. Du kan ju ta upp bröd
också, om Lotten har några pängar, för mina
är slut.»
»Det är inte underligt, att Berg är trött
då, det har allt varit ett styft arbete att
göra af med hela aflöningen på en kväll.
Hur skall det nu bli med hyran och
lifförsäkringen. Och Lottens kängor, som
är så trasiga, att hon inte ens kan komma
till torget och handla, nu kan hon inte
få dem halfsulade denna vecka heller!
Är du inte stolt öfver din svåger, Hilda,
som är en sådan duktig karl?»
Anna var så ond, att hon ej brydde
sig om moderns varnande miner. Berg,
som höll på att hälla i bränvinsglasen,
var dock ej mer drucken, än att han
förstod, att Annas ord ej voro något
beröm. »Hvad är det fråga om?» röt han
till, »rör det dig, hvad jag gör med mina
pengar, jag kan kasta dem i Norrström,
om jag vill.»
»Det vore mycket bättre det», inföll
Anna, men han hörde det inte.
»Betalar du min hyra kanske, hvad?
Är jag skyldig dig något? Ja, det förstås,
den där fattiga tian, se’n jäntan föddes.
Ja, för all del, den skall du nog få, det
behöfver du inte vara så förbannadt
ängslig för. Fy fan, sånt kvinnfolk!» Han
slog knytnäfven i bordet och svor och
grälade i ett. Småflickorna kröpo
förskräckta i en vrå, Lotten grät, troligen
för att aflöningen var slut, och lille Sven
vaknade och började gallskrika.
»Hvad skulle du springa efter mig för,
om det var meningen, att den där skulle
få skälla ner mig i mitt eget hem. Jag
skall släpa och arbeta hela veckan, och
du sitter här hemma och gör inte guds
skapande grand, och sen skall du ha
alla pängarna, och jag skall inte få så
mycket som litet dricka, när jag är törstig.
Tag pojken, Lotten, det var väl fan också,
om du inte kan så mycket som få dina
ungar att tiga.» Han stjälpte i sig den
ena supen efter den andra medan han
talade, och till sist tog han buteljen med
sig och raglade ut i köket, där han
hamnade på soffan. Inom några minuter
snarkade han högljudt.
»Tycker du, att du har ställt till bra
nu, Anna?» bröt modern ändtligen den
tystnad, som följt, sedan Berg lämnat
rummet. »Jag sade dig ju, att du inte skulle
reta honom, när han fått litet i hufvudet,
och så hinner han inte inom dörren,
förrän du börjar bråka med honom. Nu
blir här nog trefligt i morgon. Kan du
inte komma hit, utan att det skall bli
ledsamheter därför, så är det bättre, att
du håller dig härifrån.»
»Jag trodde inte, han var så drucken,
annars hade jag naturligtvis ingenting
sagt. Att resonera med en, som inte
har sitt förstånd i behåll, det tjänar ju
ingenting till. Förlåt mig, Lotten, jag är
så ledsen, om jag är orsaken till, att du
får ännu tråkigare än du redan har. Jag
ville gärna hjälpa dig i stället, om jag
jag kunde.»
»Det gör ingenting alls», svarade
Lotten resigneradt, »nu sofver han, och i
morgon kommer han inte ihåg det här
längre. Har han något kvar i buteljen,
så super han då med förresten, tills det
är slut, och sen tar han öl i magasinet
på kredit. Han tål dig inte i alla fall,
så det blir hvarken bättre eller sämre
för det här. Men herre gud, hvad skall
det nu bli af för oss. Vi ha
kontributionen också, och ingenting kan jag låna
på. Klockan måste vi sätta om den
16:de, annars går den förlorad. Det
säger jag er flickor, gift er aldrig. Ni
vet inte, hur bra ni har det, som har
husrum och mat och lön, och bara er
själfva att sörja för. Om jag inte hade
barnen ändå, så gick det väl an. Då
skulle han få supa upp hvartenda öre,
jag redde mig nog själf. Men hur skall
jag nu kunna förtjäna något, när jag har
de båda små? Och alltid får jag höra,
att jag ingenting gör och ingenting duger
till. Det vore lagom åt honom, om jag
tog lifvet af mig, så kanske han kom
underfund med sen, att jag knogar och
arbetar jag med.»
»Säg inte så, Lotten», tröstade Anna,
»det är ju bara, när han är drucken, som
han säger så. Han förstår nog, hur
mycket du arbetar. Minns du inte, när du
var sjuk, innan mamma var hos er, och
han fick leja för allting, hur dyrt han
tyckte det var, och hur han en gång
räknade ut, att du skulle ha större inkomst
än han, om du fick timpenning för ditt
arbete. Men ’när ölet går in, går vettet
ut’, det vet du ju, därför skall du inte
lägga det på sinnet. — Hör du, Lotten»,
tillade hon sakta för att ej höras af
modern och Hilda, som nu höllo på att
lägga Greta och Kajsa, »var inte orolig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
