Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3-4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig till en oädel sinnesbeskaffenhet och
likväl är detta inte alltid fallet. Den
bästa människa kan icke alltid hindra en
känsla af belåtenhet, när det välförtjänt
går en annan illa, men man kan alltid
tiga och behärska sig.
A. K.
(Såningsmannen).
Sorgens makt.
Har du sett, huru ömt den kan le, den mun,
som har druckit ur smärtornas brunn?
Har du märkt, hur varmt det öga kan se,
som tårats af sorgens ve?
Har du hört, hur ljuft den kan klinga den röst,
som mildhet af sorgen lärt?
Har du smakat sötman invid ett bröst,
som af lidandets sot är tärdt?
Ty köld på sin läpp bär den slappa mun,
som blott druckit ur glädjens brunn;
och de ögon ha intet af djup att ge,
som aldrig tårats af ve.
Och klanglös som jord och tom är den röst,
hvars tonfall ej sorgen gjort mjukt.
Och kallt är att hvila invid ett bröst,
som aldrig af kval varit sjukt.
Jacob Tengengren.
(Finsk Tidskrift.)
Huru är det möjligt?
Då jag härom dagen var inne på ett af
våra enklare konditorier, kom jag att språka
litet med den ena af de båda flickorna
som äro anställda därstädes. Jag fick då
en del upplysningar, som ge mig
anledning till ofvanstående rubrik. Deras
arbetstid är hvardagar från kl. ½ 8 till ½ 10
och söndagar från kl. ½ 9—10 med
ledighet hvarannan söndags eftermiddag efter
kl. 4. Middagsrasten är ej längre än
medan de gå upp i våningen och äta samt
direkt gå ner i affären igen. Lönen är
20, högst 25 kr., fri bostad, mat och
tvätt. Ehuru de äro 2 biträden, ha de
jämt göra mest hela dagen, så att intet
tillfälle gifs att arbeta med sina kläder
eller dylikt.
Efter att ha funderat på detta ett par
dagar, intresserade det mig att höra efter
på flera håll, och jag hörde mig för i ett
litet finbageri, där jag rätt ofta brukar
handla. Där finns endast ett biträde. Hon
öppnar affären ½ 7 om morgnarna och
håller på till kl. 10 på kvällen.
Middagen får hon sig tillsänd och äter (ofta
med många afbrott) bakom en liten
afplankning i butiken. Hvarannan
söndagseftermiddag har hon ledigt efter kl. 6.
Lön 15 kronor, husrum, mat och tvätt.
Ett sådant biträde har ju mycket sämre
än en tjänstflicka, ty hon har då alltid
någon stund för egen räkning, och får
åtminstone frisk luft, när hon går ärenden
åt sitt herrskap. Det är visserligen ej
något egentligt tungt arbete, men om
man betänker, huru artig och påpasslig
hon ständigt skall vara, samt huru sällan
hon får sitta och hvila några ögonblick,
så kan man nog förstå, att hon, när
kvällen kommer, är fullt ut lika trött som en
tjänarinna. När man dessutom besinnar
huru kall en sådan butik är, där dörren
öppas hundrade gånger på dagen, måste
man verkligen fråga: Hur är det
möjligt att en principal begär en sådan
tjänstgöring för en dylik lön?
Huru är det möjligt, att flickor vilja ta
sådana platser?
Sigrid.
Kalfaktorn.
Narciss Diaz del Escovar, den
berömde spanske skriftställaren, berättar en
treflig historia från sina löjtnantsår: Jag
hade fått en ny kalfaktor, en malagesare.
— Jag hoppas, sade jag till honom, när
han presenterade sig, — att jag skall bli
nöjd med dig. Ni malagesare anses ju för
duktiga karlar och vakna pojkar. Det är du
väl också?
— Det är jag.
— Det är bra. Framför allt kom ihåg, att
jag icke är vän af många ord. När jag säger
något, vill jag bli förstådd. Ja, än mer, jag
vill att man skall gissa till hvad jag menar.
Om jag t. ex. vid uppstigandet på morgonen
säger: »Gif mig mina strumpor», så vill jag
icke därjämte säga: »och så skjortan, och så
byxorna, och så vapenrocken, och så sabeln,
och så mössan», utan du ger mig det
alltsammans af dig själf, just då jag behöfver
det. Har du förstått mig?
— Det har jag.
— Och om jag t. ex. säger: »Gif mig
papper, jag vill skrifva», så ger du mig icke
blott papper, utan bläck, penna, läskpapper,
kuvert — med ett ord allt, som hör till. Kan
du det?
— Det kan jag.
Följande morgon slår klockan åtta.
Kalfaktorn stiger in och väcker mig.
— Drag åt fanders, hvarför väcker du
mig?
— Klockan är åtta.
— Men jag stiger inte upp, jag vill inte.
— Hvarför det, herr löjtnant?
— Hvarför — Herre Gud, emedan jag är
sjuk.
— Jag förstår, säger min malagesare och
går ut.
— Efter en timmes tid kommer han
tillbaka.
— Det är klart alltsamman, herr löjtnant
Till mig behöfver man bara säga ett ord,
och jag gissar det hela. — Ni är sjuk?
Därute står läkaren, prästen, notarien,
likkistfabrikören och dödgräfvaren. Jag hoppas, att
ni är nöjd.
 |
| |
Ur verkligheten.
| Stockholmsbild |
| för Tjänarinnebladet. |
| Af Walborg Ulrich. |
(Forts. fr. n:r 2, 1906.)
Det knackade på dörren. Anna tog
lillan, medan Lotten gick ut och öppnade.
Efter några ögonblick kom hon in igen
och kastade en sjal om axlarna. »Jag
måste gå ner och försöka få tag på Erik.
Nu var de här för lifförsäkringen. Han
hade säkert lofvat att betala i dag, och
nu sa jag, att jag skulle ha det om
måndag, men om han suddar upp hela
aflöningen i kväll, så vet jag inte, hvar jag
skall ta det ifrån.» Hon skyndade ut.
Efter några minuter kom modern upp och
gaf småflickorna mjölk och smörgås.
Anna berättade, hvart Lotten gått och
frågade, om svågern ofta gjorde på detta
sätt.
»Nej bevars, han är så hygglig hela
veckan, och om han vill ha litet extra
på lördag kväll är väl inte underligt.
Han får minsan arbeta och knoga för
sina pängar.»
»Nåja, arbeta för sina pängar får man
väl göra litet hvar, kan jag tro»,
svarade Anna, »men därför har man väl
inte rätt att slarfva bort dem på en enda
kväll, när de behöfs till nödvändiga
utgifter. Lotten får nog knoga hon också,
men hon får minsan inte ge ut 25 öre,
för att ha något roligt själf. Stackars
Lotten, det är synd om henne!»
»Hvad är det för synd om henne?
Hon har en riktigt snäll man, för hvad
man må säga, så är Berg snäll både
mot henne och barnen. Hon har sina
barn och sitt hem och allt hvad hon
behöfver, det går väl ingen nöd på
henne.»
»Jag håller med mamma, jag», inföll
Hilda, »du kan väl inte begära, att alla
karlar skall vara som Birger heller. Han
har visst aldrig varit full!» Det sista
lät nästan litet ringaktande.
»Jag önskar, du sade sant», svarade
Anna, »men han har verkligen varit det
ett par gånger för många år se’n, efter
hvad han själf säger, ty jag har
lyckligtvis inte sett det.»
»Ja, tänk en så’n olycka, om du skulle
få se Birger litet kladdig en gång! Jag
tycker, det vore pin lifvadt, så kunde man
åtminstone få klart för sig, att han
verkligen var karl.»
Nu var det slut med Annas tålamod.
»Hör du, Hilda, när man hör dig tala,
kan man tro, att du är en riktig gatjänta.
Skall det vara ett bevis på duktighet, att
man kan supa sig full? Det låter nästan
så. Då är ju Gustafson här bredvid en
riktig karlakarl, ty han är stupfull nästan
hvarenda kväll; annars bruka vi
då säga att han är ett kräk. Och nog
måtte det vara roligt att vara gift med
honom! Ja vet du, jag skulle anse det
som en olycka, om jag fick se
Birjer drucken. All min tillit till honom,
alla mina förhoppningar på framtiden och
på ett lyckligt hem för oss, skulle med
detsamma få sig en sådan törn, att jag
aldrig mera skulle känna mig lugn. Jag
skulle aldrig bli fri från tviflet, och det
skulle förstöra hela min lycka. Både
du och jag, Hilda, ha en så sorglig
erfarenhet i den vägen från vår egen
barndom, att det är skam af dig att tala så
lättsinnigt som du gör.»
»Låt bli att tala illa om pappa. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:42 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1906/0014.html
