Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5-6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hör du, Anna, det där låter inte bra.
Hur är det, har du också råkat illa ut?
Gör som jag, gå din väg».
»Åh, den som kunde få gå ifrån
alltsammans», snyftade Anna, »det är så
förfärligt här. Ingen bryr sig om mig, ingen
svarar, när jag hälsar god morgon, jag är
bara en maskin, som skall göra en hop
sysslor och det värsta är, att frun inte tror,
jag är ärlig».
Sven kom och afbröt vidare
förklaringar.
»Nu ha vi ätit, Anna. Om vi nu lägger
oss själfva, få vi ett par sockerbitar då?
»Jag har inga sockerbitar, Sven, dem
har Svens mamma låst in» svarade Anna,
i det hon blef blossande röd.
»Det gör ingenting. Hilma som var
här förut, brukade alltid öppna skänken
med den där nyckeln», han pekade på ett
högt skåp i köket, »och så fick vi ett par
sockerbitar hvar, om vi va snälla». Gossen
drog ifrigt fram en stol och försökte stiga
upp på den för att nå nyckeln.
»Nej, så får inte Sven göra», sade Anna
bestämdt. »Om mamma har låst in sockret,
så är det för att inte vi skall röra vid
det, och då måste vi rätta oss efter det.
Om vi nu ändå tar af det, då stjäl vi,
och inte vill väl Sven stjäla?
Gossen såg häpen ut, men tycktes dock
ej vilja afstå från den omtalade
skåpnyckeln.
Hilda kom till hjälp med ett par äpplen,
som barnen fingo i stället för sockerbitar.
»Ja, det är väl, att vi inte ha några
äpplen hemma», sade Anna, se’n Sven
gått in igen »annars skulle frun nog tro,
att det var hennes äpplen.»
»Egentligen skulle de inte fått något
alls, men då hade han väl stått kvar här
och kältat, så jag inte fått tala med
dig ett enda ord. Hör du, Anna, tänker
du stanna här länge? Jag tycker, du kunde
gärna gå när som helst, åtminstone när
månaden är ute. Jag skall försöka komma
in på fabriken, och det skulle du göra
också. Vi kunde väl hyra oss ett billigt
rum tillsammans, och tänk så trefligt vi
skulle ha om söndagarna. Då skulle vi
laga mat hemma och så kunde Birger äta
middag hos oss. Och om kvällarna skulle
vi gå ut ett slag, och se’n när vi kom
hem skulle vi sy och läsa en treflig bok,
och vet du, Anna, jag lofvar dig, att jag
skall bli så ordentlig, och duktig bara jag
får rå mig själf någon stund hvar dag».
»Kära lilla toka, så du kan måla ut det
för en! Man kan ju riktigt bli frestad
att säga ja. — Men lyckligtvis har jag
sett, huru långt man kommer med 10 à
12 kronor i veckan, så jag låter inte locka
mig. Och ändå förstår jag dig nu mycket
bättre än förr. Medan jag var hos
Berggrens, kände jag det aldrig som något
tryck, att jag inte blef ledig vid en
bestämd tid. När jag slutat mina sysslor
där, kunde jag arbeta åt mig själf, eller
läsa. Ville jag gå ut något ärende,
behöfde jag ju bara säga till. En sådan
plats får jag nog aldrig mera».
Nu knackade det igen på köksdörren.
Det var Birger.
»God afton. Hur har du det? Kan
du komma med ut, eller får jag stanna
en stund? Nej, se Hilda, hur lefver
världen med dig?»
Han hälsade hjärtligt på dem båda,
men blef så med ens uppmärksam på
Annas nedstämda utseende.
»Hvad har händt, Anna? Du har ju
gråtit. Är det Hilda, som ställt till något
spektakel, eller har det händt din svåger
något. Jag såg honom i går kväll, han
var så full, att han knappast kunde stå
på sina ben. Kanske polisen har tagit
honom?
»Nej bevars, det är ingen fara. Jag
reder mig nog och Erik också», svarade
Hilda. »Men det är skön Anna själf,
som tycks ha råkat illa ut nu.
Jojo, nu får du känna på, hvad en annan
stackare har dragits med i så många år.
Men i alla fall, tänk på mitt förslag en
gång till. Du kan ju resonera med Birger
därom. Nu måste jag kila, så jag inte
kommer för sent till Lotten, för här var
väl inte värdt att tänka sig att få stanna
i natt. Adjö med dig, Anna, adjö Birger,
försök om du kan få henne litet gladare».
Sedan de blifvit ensamma, lättade Anna
sitt hjärta för Birger. Utom sina egna
bekymmer hade hon nu fått sådana för
Hilda också. Den här gången blef det
nog allvar med fabriken, och Anna kände
sin syster alltför väl, för att ej ha klart
för sig huru det skulle bli. Hilda skulle
ej på tisdagen ha ett öre kvar af sin
veckolön, och se’n skulle det gå på kredit
och halfsvält till lördagen. Det behöfdes
åtminstone att någon förståndig människa
tog hand om henne, men att vara hos
Bergs, som hon väl troligen kom, det var
allt utom bra för Hilda. Birger föreslog,
att de skulle söka förmå henne att tjäna
till nästa höst. Han trodde nog, att han
och Anna skulle kunna gifta sig till dess,
och då kunde ju Hilda få bo hos dem,
och Anna själf hjälpa henne. (Forts.)
| —————————————————————— |
För pengar kan man köpa:
Mat men icke aptit.
Medicin men icke hälsa.
Sängkläder men icke sömn.
Lärdom men icke snille.
Grannlåt men icke fägring.
Prakt men icke trefnad.
Nöje men icke glädje.
Kamrater men icke vänner.
Tjänare men icke trohet.
Grå hår men icke ära.
Lugna dagar men icke frid.
| —————————————————————— |
| —————————————————————— |
| —————————————————————— |
 |
|
Lifförsäkrings-Aktiebolaget”De Förenade”Stiftadt af bolagen Skandia, Svea, Thule, Victoria och Skåne, hvilka jämte ”De Förenade” ansvara för försäkringsaftalens fullgörande. Premierna kunna erläggas årligen, halfårligen, kvartals- eller månadsvis eller pr vecka. Minsta månadspremien är: vid barnförsäkring, Afd. B. 50 öre, vid öfriga försäkringssätt 1 kr. Minsta veckopremie är 25 öre. Närmare meddelas af Elin M. Janson, hvilken träffas alla fredagar mellan 7—9 e. m., Drottninggatan 70, IV. A. T. Brunkeb. 1097 och lämnas då beredvilligt alla önskade upplysningar, utan att försäkring därför behöfver tecknas. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
