Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5-6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina sjumilsstöflar och susade iväg med
honom öfver landet....
— Aha, ropade lille Knut, de åkte i
automobil!
Farmor tittade upp helt förvånad, sådan
fortsatte hon:
— Men den elaka häxan Abrakadabra, som
i sin håla fått höra om prinsens resa och
ville göra honom illa, for i väg efter genom
luften....
— Farmor, frågade Anna, var det en riktig,
styrbar luftballong hon hade?
Allvarsamt skakade gamla farmor på
hufvudet och berättade vidare:
Men jätten hade en spegel, med den kunde
han se allting, ända in i hjärtat på hvem
som helst....
— Aha! jublade Max, Röntgensstrålar!
— När han nu såg häxan i en spegel,
lånade han sig i en smedja i trollskogen en
märkvärdig vagn, som kunde utan hästar
eller ånga fara iväg snabbt som en pil.
— Hm, hm, nickade Knut, elektrisk
spårvagn!
Farmor teg en stund, suckade och
fortsatte :
— De kommo välbehållna till underlandet
och trädde in i det obebodda palatset. Djupt
mörker omgaf dem. Men jätten vred på en
stjärna i väggen och strax strålade salen i
det klaraste ljus....
— Båglampor! förmodade Max.
Förargad tittade farmor på honom men
lugnade sig och berättade:
— Nu sade jätten-prinsen farväl. Jag
lämnar dig, sade han, men därför skall du
icke förlora mig. Så ofta du uttalar en
önskan skall jag veta den äfven om jag vore
många mil borta....
— Hurra! skreko barnen, tänk, de kunde
telegrafera utan tråd.
Då suckade farmor vemodigt oeh sade:
— Nu slutar jag! För er kan man då
inte berätta någon saga.
 |
| |
Ur verkligheten.
| Stockholmsbild |
| för Tjänarinnebladet. |
| af Walborg Ulrich. |
(Forts. fr. n:r 3, 1906.)
»Ja, det där förstår jag nu inte riktigt,
men nog håller jag med Anna om, att
brännvinet är en riktig förbannelse för
oss. Hvarför kan inte lagen förbjuda, att
brännvin får säljas, men för resten är ölet
inte en smul bättre det heller. Kan ni
gissa, hur mycket Erik har supit upp de
sista två månaderna? Jag har skrifvit upp
i en bok, huru mycket pengar som fattats
i aflöningen. Här skall ni få höra. Hela
juni och början af juli var han hygglig,
då var det bara några kronor hvarje
lördag, så det brydde jag mig icke om att
hålla reda på, men se’n började han supa
i medio af juli, och sedan har det varit
som förgjordt. Se här: 14 kr. — 17 kr.
— 12.50 — 22 kr. — 7 kr. — 10 kr.
— och nu i dag! Tänk, hvad pengar
det blir. Och inte begriper jag, hur han
bär sig åt. Han kan ju inte ensam supa
upp allt detta, utan han bjuder väl öfver
lag, kan jag tro. Och så är han nog
skyldig en hel hop för allt öl, de dricka
under veckans lopp. Vi ha inte fått
matpengar af honom ens, utan det har varit
mammas veckolön, och så har jag varit
borta och gjort rent ett par dar i veckan,
skurat ett par butiker om nätterna och fått
ihop några kronor på det viset. Då är
han förstås arg, för att jag är borta, men
det bryr jag mig inte om. Hade jag inte
mamma, så kunde jag inte komma ifrån
alls, och då fick vi väl svälta allihop. Ja,
det är ett elände?» Med en resignerad
suck stoppade hon täcket om sina småttingar
och började ställa i ordning till natten.
Anna och Hilda togo afsked och gingo
därifrån.
Något samtal ville ej komma i gång.
Till och med den glada, tanklösa Hilda
var beklämd efter Lottens sista ord.
II
En söndagsafton tre månader senare
satt Anna i köket och funderade.
Herrskapet var på teatern, de båda äldsta
barnen på bjudning och Elin och Sven,
resp. 10 och 7 år höllo på med sin
kvällsmat. Hon hade gjort i ordning till natten
i sängkammaren, för att ha så mycket som
möjligt undanstökadt, ifall Birger skulle
titta upp en stund, men hon visste
knappast, om hon önskade, att han skulle
komma. Nog vore det kärt att få träffa
honom, isynnerhet nu, då hon kände sig
så ensam hela dagarna, men det var något
i hennes matmors sätt i eftermiddag, som
plågade Anna, och nästan kom henne att
önska, att aldrig någon af hennes vänner
måtte komma till henne, så länge hon var
här. Under förevändning att se efter,
huruvida det fanns öl hemma åt
grosshandlaren till kvällen, hade frun gått in i
skafferiet, och räknat ölbuteljerna, lyft på
assietterna, som lågo öfver smörgåsmaten
och tagit sockerpåsen och kaffeburken med
sig, samt låst in dem i skänken. Alla
nycklar till skåp, garderob, byråer och
bord voro borttagna. Förgäfves sade Anna
till sig själf, att hon ej behöfde bry sig
om det, det var inte alls underligt, frun
kände henne ej tillräckligt efter en månads
sammanvaro för att våga lita på henne.
För resten var det väl fruns rättighet att
göra hur hon ville med sina egna
tillhörigheter. Men ingenting hjälpte, och hon
hade gråten i halsen, när hon gick att
öppna köksdörren, på hvilken en svag
knackning gaf tillkänna en besökande.
Det var Hilda.
»God afton. Så bra, att du var hemma.
Har ni främmande i dag med, eller får
jag komma in?»
»Nej bevars, jag är nästan ensam hemma,
kom du.»
»Nå, det var riktigt bra. Hör du, Anna,
tror du jag kunde få ligga hos dig i natt,
jag har just ingen lust att gå bort till
mamma i kväll, då bara grälar hon på
mig igen. Ja, stirra inte så förfärad på
mig. Tror du, jag tänker stanna på en
plats, där jag är som i ett fängelse? Så
mycket ondt har jag väl ändå inte gjort
här i världen. Första söndagen gudbevars
kom käringen ut, när jag slutat
middagsdisken, och sa, att om jag nu skyndade
mig och ställde i ordning kvällsmaten på
en bricka och bäddade åt barnen, så kunde
jag få gå ut sedan. Men jag skulle vara
hemma före 10 både för portens skull
och för att göra i ordning i sängkammaren.
Nåja, jag var klar strax efter sju, så det
gick ju för sig. Andra söndagen var det
främmande, tredje söndagen skulle de gå
på teatern, fjärde söndagen var frun sjuk,
men det var väl inte så farligt, eftersom
hon gick på kafferep på måndag
förmiddag, och nu i dag, kan du tänka dig,
säger hon, att jag får gå ut en stund på
förmiddagen, för de skulle bort själfva på
kvällen. Jag hade hört af barnen, att
herrn ville, de skulle gå på cirkus; de
minsta grinade, för att de inte fick gå
med. Jag tackade så mycket, men tyckte
det var ingen idé att gå ut på
förmiddagen. Frukosten är inte på någon
bestämd tid om söndagarna, utan hvar och
en stiger upp, när den själf vill, så där
ätes frukost ända till kl. 12. Vi skulle
ha kåldolmar till middagen, och då kan
du själf räkna ut, hur länge jag skulle
fått vara borta. Jag föreslog frun, att jag
skulle få gå ut en kväll i veckan i stället,
men då blef hon rasande, och frågade,
hvem som skulle göra mina sysslor då,
och förresten tyckte hon, att jag minsann
inte gjorde annat än sprang mina egna
ärenden om hvardagarna, hvar gång jag
skulle ner efter mjölk eller bröd. Men
ser du, det skulle hon aldrig ha sagt, för
det var ingen sanning. Det sa’ jag henne
också, och att jag inte varit mer än tre
ärenden för egen räkning, en gång till
skomakaren, en gång för att hämta min
tvätt på gamla stället och så den gången
jag var häruppe en halftimme, när jag var
på vägen att hämta barnen från mormor.
Ja, det tyckte hon förstås var alldeles nog,
och så stimmade hon om, hur olycklig
hon var, som var tvungen att ha piga.
»Det behöfde inte frun ha, om frun dugde
till att sköta sitt hem själf, svarade jag,
men inte skall frun behöfva vara olycklig
för min skull längre, det lofvar jag. Vill
jag vara nöjd med en sådan här plats, så
kan jag få hundra så visst som en, sa’
jag, och i eftermiddag går jag ut, om jag
inte får gå en annan kväll i veckan, sa’
jag, och förresten kan jag gå och aldrig
komma igen, sa’ jag, för det är inte rätt
att behandla folk som frun gör, sa’ jag,
och inte är det kristligt heller, sa’ jag,
och frun som skall vara religiös skall väl
komma ihåg, att vi äro medmänniskor alla,
sa’ jag. Men då blef hon rasande riktigt,
må du tro, och gick in och slängde igen
köksdörren, så tallrikarne hoppade på
bordet. Inte ett ord vidare sa’ hvarken hon
eller jag, men när jag var nere efter öl
till middagen, bad jag frun på magasinet
att få sätta in min koffert hos dem, och
så fick portvakten komma och hämta den
med detsamma. När jag så hade gjort i
ordning efter middagen, gick jag in och
sa’ adjö. »Om Hilda går nu», sa’ frun,
»så får Hilda inte komma hit igen.» »Det
har jag inte heller tänkt», sade jag, och
därmed gick jag. Jag blef bjuden på
kaffe hos magasinsfrun, och hon skrattade,
när jag talade om alltsammans, och sa’
att de kunde aldrig ha en tjänare mer än
ett par månader. Men kan du nu låta
mig få ligga här i natt, säg?
»Nej, Hilda, det kan jag inte», svarade
Anna allvarligt, »frun skulle aldrig ge lof
till det, hon skulle tro, att du åt upp så
mycket som fanns i skafferiet. Jag är
inte hos fru Berggren nu längre», tillade
hon med en suck, i det hon fick tårar i
ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:42 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1906/0023.html
