Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstå inte oss och vi förstå inte dem, det
finns nog ingenting att göra åt den saken»,
sade hon och nickade begrundande åt sin
egen spegelbild. Men det slog henne med ens,
att hennes ansikte såg så barnsligt och
oerfaret ut med det hängande håret, som hon
stramade åt i nattflätan, och att hennes egna
mörka ögon gåfvo henne tillbaka en fråga,
som hon ej förmådde besvara.
»Jag känner ju inte lifvet», tänkte hon.
»Jag vet ju ingenting om människorna.» Och
för att komma ifrån sina egna tankar släckte
hon hastigt ljuset under den skära
sidenskärmen, klädde fort af sig och kröp ner i sängen,
där hon somnade med kinden mot kuddens
spetsar, medan den entoniga och melankoliska
melodien från våningen inunder fortfor att
ljuda till långt in i den sena natten.
(Mitt Hem.)
Aprilblomster.
Hvad hade du fram att göra
och tala om sol och vår?
Hvem hör på din bleka saga,
när vintern omkring dig rår?
Medlidsamt nästan jag bryter
din skälfvande stängel af
och tar dig som ett kuriosum,
som våren i brådskan gaf.
Så mången annan ju brytes,
som kommit för brådstört till
och tages för ett kuriosum
i mänsklighetens april!
Karl A. Tavaststjerna.
Långa naglar.
På senare åren har det blifvit alltmera
modernt att icke som förr bära naglarna
korta utan låta dem växa långa. Som
bekant har det också uppkommit en alldeles
ny sorts näringsidkare, som sysselsätta sig
med vården af folks naglar. Detta bruk
gifver emellertid äfven en vackert formad
och väl vårdad damhand ett utseende, som
säkert icke är afsiktligt. Många komma
nämligen säkert vid åsynen af sådana långa
naglar ovillkorligen att tänka på ett
rofdjurs klor. Men alldeles bortsedt från
den estetiska synpunkten, så har den
hygieniska här ett ord med i laget, och den
fördömer obetingadt detta bruk. Till och
med den största snygghet är icke i stånd
att hålla de långa naglarna så rena, att
de verkligen motsvara den hygieniska
renlighetens fordringar, emedan det under
de långa naglarna sätter sig många af de
osynliga sjukdomsfrön, hvilka det ju
öfverallt finns godt om. Då nu en lång och
spetsig nagel ofta kan gifva icke blott
ägaren själf utan äfven andra små sår,
så kan det i de små såren uppstå en
infektion, som kan gifva upphof till större
eller mindre inflammationer, ja, till och
med bölder, och allvarliga inflammationer
i örongången och i näsan kunna mycket
lätt bli följden, i synnerhet emedan det
just är dessa ställen, som äro utsatta för
små rifsår af naglarna. Därför borde först
och främst de kvinnor, som äro mödrar,
icke tillåta sig detta oskick för att inte
därigenom komma att tillfoga sina barn
skada, och likaledes måste det också på
det strängaste fördömas af alla dem, som
komma i beröring med sjuka. Sådana
personer ha nämligen större möjlighet att
öfverföra sjukdomar på andra, och det
icke blott genom att trycka vänners och
bekantas händer, utan öfverförandet af
sjukdomar kan ske genom beröring af
hvilket föremål som helst, som andra
komma att vidröra. Direkt obehagliga äro
de långa naglarna i synnerhet, när
vederbörande icke en gång gör sig omaket att
hålla dem riktigt rena, och därför är det
i alla händelser bäst att klippa naglarna
strax utanför fingerrundningen, för att de
skola vara i öfverensstämmelse med sin
naturliga uppgift, nämligen att skydda
fingerspetsarna, och icke blifva en fara för
andra människor. M. L.
Ett godt råd.
Krigsministern Stanton i Washington var
en dag i hög grad uppbragt på en högre
officer, som hade missförstått hans
anordningar. Han talade med sin vän, president
Lincoln, om händelsen och sade till sist:
»Jag har god lust att i ett bref riktigt
sjunga ut min mening för karlen. Hvad
tycker du?»
»Gör det», sade president, »skrif hvad
du har på sinnet, gör det i så skarpa
ordalag, du kan, och skona honom inte!»
Stanton lät ej säga sig detta två gånger.
Han satte sig ögonblickligen ned och skref,
och när brefvet var färdigt, läste han upp
det för presidenten.
»Det var riktigt bra», utbrast Lincoln,
»det var ord och inga visor!»
»Huru skall jag skicka honom det?»
frågade ministern. »Med posten eller med
en adjutant?»
»Skicka det?» sade Lincoln. »Skicka
det? Nej! Brefvet har fyllt sitt ändamål
nu, i det du har fått gifva din vrede luft.
Rif nu sönder det. Så gör jag alltid.
Sådana där bref bör man aldrig skicka af.»
Ur verkligheten.
| Stockholmsbild |
| för Tjänarinnebladet. |
| af Walborg Ulrich. |
(Forts. fr. n:r 4, 1906).
Så småningom lyckades det honom att
få henne mera förhoppningsfull. Kanske
kunde det ändå bli bra till slut äfven för
dem! Bara Berg kom öfver sin supperiod,
men den här gången hade den varat ända
sen sommaren, och därigenom var
familjen skuldsatt uppöfver öronen. Hyran för
oktoberkvartalet var ännu ej fullt betald
och nu var man i början af december,
julen tillstundade med många helgdagar
och i följd däraf minskad förtjänst,
magasinsfrun hade en fordran på nära 50 kr.
och så på nyåret var det hyran igen.
Lifförsäkringen skulle varit förfallen sedan
flera månader om ej Anna, utan Lottens
vetskap, betalat den. Berg hade helt kort
förklarat att han inte brydde sig om den
längre; han kunde ta en ny till
sommaren, då det ej vore så dyrt att lefva.
»Bränvin och öl blir väl ej billigare till
sommaren» hade Anna svarat, »och
dessutom kan du vara död innan dess.» Då
hade han blifvit rasande och svurit på,
att han ej skulle betala ett enda öre mera
till sådant skoj som en lifförsäkring då
vore det mycket bättre att sätta in på
sparbanken eller kasta slantarna i sjön,
och som bevis på, att det var allvar, hade
han letat fram försäkringsbrefvet ur
byrålådan, rifvit det midt itu och kastat bitarna
till Anna. Hon hade oförmärkt stoppat
dem i sin ficka, när hon gick därifrån,
och sedan själf erlagt premien i
förhoppning att Berg snart nog skulle ångra sig,
men ännu hördes intet sådant af. Detta
hade händt i slutet af september och Anna
undrade nästan, om hon skulle fortfara
att betala för honom. Men hvar gång
hon tänkte så, såg hon framför sig Lottens
förtviflade blick och alla småttingarna,
som skulle slungas ut i världen, Gud vet
hvart, om olyckan kom öfver dem, och
alla möjligheter voro försummade. Men
hårdt var det ändå, när hon tänkte på, att
hon ville spara till eget bo, och nu i
stället fick hjälpa andra. Birger lyckades dock
intala henne mod, och under det de gjorde
upp planer för framtiden gick kvällen så
fort att klockan blef 10, utan att de visste,
hvart tiden tagit vägen. —
* *
*
Dagar och veckor gingo sin gilla gång
Julen med allt sitt knog, storrengöring,
kalaser och bjudningar, och nyåret med
barnbaler och julgransplundringar, supéer
och enklare danstillställningar, voro öfver,
och man hade redan hunnit till februari.
Anna var fortfarande kvar hos grosshandlar
Nygrens, och ehuru frun ej helt kunde
öfvervinna sin misstro till »jungfrun» så
snart denna blef lämnad ensam hemma,
tycktes hon dock så småningom inse, att
hennes första försiktighet varit obefogad.
Men fästmannen var henne fortfarande en
nagel i ögat. En gång hade hon till och
med frågat, om det ej vore möjligt för
dem att träffas någon annanstans. »Hvar
skulle vi då träffas? En tjänare har ju
intet annat hem än sin matmoders, och
min fästman delar rum med två af sina
kamrater. När jag är ledig och det är
hyggligt väder gå vi ju gärna en lång
promenad tillsammans, men sitta och hänga
i timtal på något kafé för att få träffas,
det vill jag ej. Jag tror ej, att jag har
försummat mitt arbete de söndagsaftnar
han varit här, och aldrig har jag bjudit
honom på något, som ej varit mitt.» Det
låg något litet utmanande i den sista
meningen, emedan Anna trott sig förstå, att
det var där som skon klämde. Fru Nygren
låtsade dock ej därom, utan frågade blott
med ett sötsurt leende, om det då var
alldeles nödvändigt att träffas hvarje
söndag? Det fanns ju fästfolk, som inte kunde
få träffas på flera månader ibland, t. ex.
om han vore sjöman, och man måste väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:44 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1907/0007.html
