Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att lägga dem i julklappskorgen
tillsammans med de andra.
Det var nu tid att »doppa i grytan».
Vi åto i köket, där ett långt bord stod
dukat. »Far» tog plats i högsätet. Han
skar för af julskinkan, korfven och salta
köttet. »Mor» satte sig till höger om
honom och skar brödet. Kring nedre
ändan af bordet sutto drängar och pigor
församlade. De hade i uppdrag att se till
att inte ölet tog slut i »stånkan», som
skulle gå laget rundt. »Far» sade ett ord
till mig, som jag först inte riktigt hörde,
men då han nästa gång uttalade samma
ord, nämligen »Permatsa», hade jag, tack
vare min bordsgrannes hjälp, reda på hur
jag skulle säga och nu frågade jag genast:
»Hvad vill du?» och han svarade: »Jag
vill dricka», på hvilket jag gaf honom
mitt medgifvande genom att säga: »Drick
då!» Återigen ljöd: »Permatsa» och jag
frågade: »Hvad vill du?» »Jag har
druckit» svarades det från högsätet, och nu
sufflerade åter min hjälpsamme granne:
»Hur smakar det?» »Känn på!»
Trästånkan aftorkades med en liten
serviett. Jag förde den till mina läppar, för
att dricka, men häjdades plötsligt af ett:
»Stopp, stopp!» åtföljdt af muntra
skrattsalfvor. Men hur var det jag skulle säga
nu då? »Permatsa», ja, så hette det ju
och så fortsatte man att fråga och svara
under det stånkan gick vidare. Den
stadiga måltiden afslutades med en lätt
dessert, bestående af sandbakelser och sylt;
sedan var doppmiddagen undanstökad.
Nu skyndade jag upp på vårt rum, för
att i min stilla ensamhet göra Margretas
julklapp i ordning. Jag kunde ju inte
lacka in den när hon själf var i närheten,
men nu var det ett lämpligt tillfälle för
mig, då hon var upptagen på annat håll.
När jag var som ifrigast sysselsatt därmed
knackade någon på dörren, och på mitt:
»Hvem är det?» frågade en välbekant röst
om han inte fick hålla fröken Ejvor
sällskap, eftersom syster Margreta måste hjälpa
till med att ordna litet därnere i salen.
Jag var tacksam för detta sällskap, ty just
nu behöfde jag någon, som hade anlag
för att dikta vers, och sålunda kunde
hitta på något riktigt roligt, hänsyftande
både på paketets innehåll och på
adressaten.
Om en stund kungjordes det att vi
skulle dela ut julklapparna. Par om par
gingo vi in i salen, med »far» och »mor»
i spetsen, vi ungdomar följde dem hack
i häl, och sedan kom tjänstepersonalen.
Granen stod tänd och bredvid den hade
julklappskorgen fått sin plats. »Far» satte
sig i korgstolen, som var framsatt för hans
räkning. Sedan han läst en julpsalm,
sjöng »mor» och Margrete ett par vackra
bitar, och under tiden »mojade» vi oss
med allehanda godsaker, som »mor»
delat ut i julhögarna.
Snart kommo paketen dansande. »Far»
läste upp, hvad som stod skrifvet utanpå
dem: »Om du under kronan stannar,
akta dig för närmsta grannar». Ett
paket adresserat till mig. Jag hade fått en
mistelkvist. Gifvaren gaf sig visserligen
inte till känna, men jag anade dock hvem
han var. Jag fick en massa andra
småsaker också, men ingen bland dem störde
min sinnesro så, som misteln hade gjort.
Jag förstod alltför väl att det låg allvar
under skämtet, men för att icke visa hvad
jag kände, hängde jag upp den lilla kvisten
under kronan i taket, för att därigenom
bortvända misstankar.
Julklapparna voro utdelade. Vi skulle
nu äta lutfisk och gröt. »Det skall bli
roligt att se, hvem som får bönan» menade
»far». »Ja, om vi skulle försöka gissa,
hvem som blir den lyckliga» inföll
Margreta, i det hon ifrigt började söka i sin
tallrik efter den dyrbara skatten. »Ack,
kära Margreta, bekymra dig inte öfver
den saken», sade hennes bror, »jag har
fått den». — »Har du fått den? Hvad
skall du med den att göra, du har väl
ändå kommit ifrån giftastankarna, eller
hur?» —- »Ja, inte för att jag tror »bönan»
har något med den saken att skaffa, om
jag gifter mig eller ej, men så
mossbevuxen är jag väl inte ändå, att jag
anses för gammal att tänka på sådana
saker». Då han yttrade de sista orden
fäste han blicken på mig, liksom önskade
han höra, hvad jag hade för åsikter och
jag sade då att han visst inte var för
gammal, men att han tycktes hafva
öfverlagdt med sig själf alltför länge innan
han kommit till något afgörande resultat.»
»Mor» satte sig ånyo vid taffeln.
Denna gång spelade hon en gammalpolska,
och vi följde musikens toner i mjuka,
graciösa rörelser.
Innan de sista glöden i brasen
förkolnat, slogo vi oss ned kring spisen. »Far»
tände sin långa sjöskumspipa, och med
stor andakt åhörde vi hans skräckinjagande
spökhistorier, accompagnerade af
kaffekitteln, som puttrande stod bland
glöderna på sin lilla trefot. Till sist läste »far»
den vackra dikten »Tomten», af Rydberg.
Därefter gingo vi till hvila, efter att först
kommit öfverens om att följande morgon
fara till julottan. Jag hade svårt för att
somna den kvällen. Den ena tanken jagade
den andra. Månljuset silade in genom
gardinspringan. Jag mindes den vackra dikten,
som jag nyss hört läsas därnere, och jag
började läsa den i mina tankar:
»Midvinternattens köld är hård,
Stjärnorna gnistra och glimma,
Alla sofva i enslig gård,
Djupt under midnattstimma;
Månen vandrar sin tysta ban,
Snön lyser hvit på fur och gran,
Snön lyser hvit på taken
Endast tomten är vaken ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
