Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
roligare är det, då man själf får vara med»,
sade Margreta, »men det är ju inte värre,
än att det kan återstå till nästa år». —
»Du är lycklig, du, som äger ett sådant
hem», var det enda jag kunde gifva till
svar. Och min innersta tanke var en
önskan, att det skulle bjudas mig tillfälle,
att en gång riktigt få njuta af lifvet på
landet ...
Vi hade nu gått upp på vårt rum, för
att göra oss i ordning till
skridskoutfärden. — »Ejvor, kom nu, Herbert står
därnere och väntar på oss.» — Jag
slängde skridskorna på axeln och kastade en
sista blick i spegeln, för att öfvertyga mig
om sportdräkten satt som den borde.
En kvarts timmes promenad och vi voro
framme vid bestämmelseorten. Vår artiga
kavaljer spände på oss skridskorna och
så bar det af med vindens hastighet öfver
den frusna sjön. Margreta var sötare än
vanligt i sin gråa vadmalsdräkt. Hon såg
ut som hälsan själf, med sin klara hy,
sina strålande ögon och det välformade
ansiktet omslutet af små ljusa lockar,
hvilka nyfiket tittade fram under hennes
rödstickade toppmössa. Vi roade oss med
att åka figurer, dansa och leka »ta fatt»,
och nu — såsom alltid då man har
trefligt sällskap — hade tiden gått så hastigt
att vi måste begifva oss hemåt igen.
Det skulle komma främmande till
middagen. Ett sorl af röster i stora hallen,
blandadt med hästtramp och bjällerklang
utifrån, trängde då och då upp till vårt
rum, där vi ännu voro sysselsatta med att
ordna våra toiletter. En mörkröd ros på
min klädning — och jag var redo att i
Margretas sällskap gå ned och hälsa på
gästerna. Alla hade anländt. Bland dem
funnos flera vänninor till Margreta, och
ungherrar jämnåriga med hennes bror.
Middagen var dukad i »hästskobord».
Jag fördes till bordet af min aldrig
tröttnande kavaljer, och när vi drucko den
första skålen — julens skål — föreslog
Margreta att Herbert och jag skulle lägga
bort titlarne. Han var ju så sympatisk och
tillika min bästa väninnas bror, hvarför jag
gärna gick in på hennes förslag, och innan
vi själfva visste af det, voro vi riktigt
goda vänner. Efter middagen samlade
sig de äldre i förmaket, och ungdomen
regerade i salen. Vi dansade nästan hela
kvällen, men gjorde emellanåt små pauser,
då någon af gästerna underhöll oss med ett
litet sång- eller musiknummer. Någon
spelade upp en vals. Herbert kom och
bjöd mig sin arm. »Hvem har gifvit
dig den där rosen, Ejvor? — »Ja, säg
det om du kan! Försök inte att
gå några slingervägar, jag såg alltför
tydligt att julbocken kastade den i min
säng i morse, och jag tog hand om den,
för att kunna pryda mig med den vid
lämpligt tillfälle; som du kan förstå, satte
jag värde på den vackra blomman».
Herberts kinder öfvergöts af en varm rodnad.
Vi hade tvärstannat. »Akta dig, Ejvor!
Är du inte rädd för att stå under misteln,
när du har mig så nära? frågade han.
Jag ryckte till liksom jag blifvit väckt ur
en dröm. Leende drog jag mig litet åt
sidan; äfven Herbert log, men det var
något i hans blick som kom mitt hjärta
att klappa våldsamt.
Vi dansade ännu ett par hvarf
tillsammans, och sedan gingo vi ut på
glasverandan. Där var luften svalare. Vi slogo
oss ned på en soffa. Återigen såg jag
detta snölandskap, samma stjärnströdda
himmel, samma månsken, och jag tänkte
på den första kvällen, då jag satt vid hans
sida i släden. Tänk, huru mycket hade
inte händt under dessa dagar?
— »Ejvor, hvad tänker du på?
frågade Herbert med låg stämma. Jag kunde
ej svara, men vände bort hufvudet.
»Ejvor, hvad är det, har jag gjort dig
ledsen?» Han lutade sig fram emot mig
och — — jag vet ej själf hur det gick
till, men innan jag hann besinna hade han
fattat mitt hufvud mellan sina händer och
kysst mig.
Nästan i samma ögonblick hördes
Margretas röst alldeles bakom oss, undrande
hvar vi höllo hus. Vi reste oss hastigt
och jag gick fram till fönstret för att ej
mina brännande kinder skulle förråda mig.
Många gånger sedan under kvällens
lopp, då någon hänsyftade på misteln och
de rättigheter den gaf, möttes Herberts
och mina blickar, och mitt hjärta slog
våldsamt därvid.
Några af sällskapet hade börjat leka
pantlekar och vi öfriga sällade oss nu till
dem. Snart öfvergick man till att berätta
historier och en af gästerna omtalade en
hel del norrländska bruk, såsom
»drömgröt», »spå i vedträ», m. m. »Ska vi
försöka med vedträn?» frågade en liten
pigg 16-årig tös. Utan ett ord vidare
rusade vi alla upp och ut till vedboden i
mörker och köld, nappade åt oss första
bästa vedträ vi kunde få tag i och så in
igen, hållande våra spåmän på ryggen.
»Ett, tu, tre!» kommenderade Margreta
och hvar och en räckte fram vedträet till
allmänt beskådande. Jag hade fått tag i
en lång, smal sticka, som mycket väl
kunde gälla som symbol för Herbert. Jag
såg upp och mötte hans blick, men när
jag såg huru hans blifvande fru tog sig ut,
brast jag i gapskratt. Han hade ett
knöligt, kort vedträ, som just var raka
motsatsen till min figur. Margreta hade äfven
fått syn på det kap hennes bror gjort,
och instämde genast i min munterhet.
»Jojo, kära bror», skämtade hon, »så går
det när man väljer för länge bland
klöfvern, då stannar man slutligen i starr’n.
Du kommer naturligtvis som 50 à 60 års
ungkarl att gifta dig med din gamla
hushållerska, hvars fagra gestalt vi nu kunna
tänka oss». Herbert rodnade som en ung
flicka och slängde förargad sitt vedträ i
den öppna spiseln. Det skämtades både
med den ene och den andre, men som jag
var främling, kunde jag ju ej förstå de
små anspelningarne hvartill vedträden gåfvo
anledning.
Blott alltför snart tog denna glada dag
slut och när gästerna blifvit instufvade i
pälsar och fällar och med fackelbloss och
bjällerklang kört hemåt, tänkte jag på,
att nästa släda som körde ut från gården
förde äfven mig bort och vid denna tanke
trängde tårarna upp i mina ögon. »Hur
är det fatt, Ejvor?» frågade mor Sigrid
oroligt. Jag torkade hastigt bort tårarne,
log mot henne och i det jag fattade
hennes hand och kysste den, svarade jag
dämpadt: »Nästa gång är det jag som
reser — åh, jag har varit så lycklig här».
Hon tog mig i famn och sade: »Men du
kommer snart igen, inte sannt? Vi ha
gjort upp att du skall vara här under hela
din semester i sommar. Du skall få se,
hur vackert här är då, och det blir så
roligt för oss alla om du kommer,
isynnerhet för Margreta». »Ja, söta rara
Ejvor, lofva att du kommer», bad Margreta
så smeksamt som en liten kissunge. Ack,
hon behöfde minsann ej be förgäfves.
Jag lofvade glädjestrålande, och — var
det månne inbillning att jag tyckte
Herbert såg så glad ut. Han gick hastigt
fram till kronan och sträckte ut handen
efter misteln. »Skall den stanna här,
Ejvor, tills du kommer igen?» frågade han,
och jag trodde mig förstå den mening,
som låg under hans fråga. »Du kan ju
dela den, så att jag får en liten kvist med
mig som minne. Annars tror jag kanske,
att denna tid endast varit en dröm.»
Ja, som en dröm, så hastigt hade dessa
dagar flugit hän, och så ljufva hade de
varit, i synnerhet den sista. Sedan
Margreta somnat, låg jag ännu länge vaken
och återkallade i mitt minne allt som
händt. Alltsammans hade gått så snabbt
att jag nästan blef skrämd däraf. Var
det väl möjligt, att jag på denna korta
tid så fäst mitt hjärta vid Herbert att det
alltid skulle tillhöra honom? Och han —
hade jag äfven vunnit hans kärlek eller —
— — nej, den tanken att han endast roat
sig med mig, ville jag ej hysa en sekund
ens. Men huruvida hans känsla för mig
var något mera än ett öfvergående tycke,
ja, det skulle framtiden utvisa. Måhända
var den skilsmässa som nu förestod en
nyttig pröfvotid för oss båda, och hur står
det i visan: »Intet är som väntans tider».
 |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
