Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En tjänarinna, som tituleras
jungfru, har rätt att betrakta detta som
en skymf och begära skadestånd.
Över våra fruar och deras familjer
härska tjänarinnorna.
Men över tjänarinnorna härskar
socialistiska fackföreningens styrelse.
Och över den härskar herr Lindfors.
Vilken sålunda blir allas vår herre.
Ungefär så har jag tänkt mig
tjänarinnefrågan lösas. Det går så lätt
och behändigt så.
von Lax.»
* *
*
Ovanstående lösning av
tjänarinnefrågan stod att läsa i Göteborgs
Aftonblad n:r 245, för måndagen den
21 okt. 1907.
Det är alldeles för löjligt för att
någon människa skulle stämmas till
allvar av detsamma men det är ett
så typiskt bevis för Göteborgs
Aftonbladets intelligens då det gäller
lösandet av våra samhällsfrågor och därför
ville vi låta våra läsare ta del av
aktstycket.
En sådan fräck tjänsteflicka!
(Ur »Vorwärts».)
Fru doktorinnan Weyher sitter i sitt
eleganta, komfortabelt inredda
hörnrum, genom vars fönster man har en
bekväm utsikt åt tvänne håll över
den förnäma, fridfulla gatan. Då och
då far en droska förbi eller glider en
herrskaplig automobil på sina
gummiringar ljudlöst över asfalten.
Nu inträder tjänsteflickan i rummet
och anmäler ett besök. Den unga
husmodern nickar:
— Bed henne stiga in!
Strax därpå stiger en äldre,
korpulent dam in. De båda damerna
utbyta hjärtliga hälsningar.
— God dag, kära Maud!
— God dag, tant! Så får man
äntligen se dig igen!
— Ja, ja, läspar den nykomna
hämtande djupt efter andan och sjunker
med sina 95 kilos nettovikt ned i en
svällande divan.
— Du dricker väl en kopp kaffe?
Och utan att invänta svar trycker
fru doktorinnan på en liten knapp i
väggen. Det dröjer ej länge förr än
tjänsteflickan inträder, medförande en
silverbricka med koppar och
kaffekanna, som framsättes på ett bord.
Då flickan försvunnit anmärkte den
äldre av damerna, medan hennes nièce
serverade kaffet:
— Du har ju en riktigt nätt
tjänsteflicka; hur länge har du haft henne?
— Två månader, men hon ger sig
i väg i morgon.
Den andra ser på henne förvånad.
— Det förundrar dig, tant,
utbrister doktorinnan förargad, i det hon
med sina fina, omsorgsfullt vårdade
fingrar nervöst smular sönder ett
småbröd.
— Jag försäkrar dig, att detta
tjänstefolk kan göra en vansinnig,
komplett förtyckt — och då tanten lyssnar
med spänning, fortsätter hon i full
vrede:
— Med hennes arbete är jag
visserligen belåten, men hon kommer med
anspråk, anspråk som en prinsessa.
Och med ett gällt skratt fortsatte
hon:
— Världen blir för varje dag mera
bakvänd, hon »fordrar» — du tror
mig knappt, kära tant — hon fordrar
det och det »i kraft av sin rätt.»
»Klassmedvetenhet» och
»människovärde» har hon också — kan man
inte skratta åt det? Redan då jag
anställde henne, uppräknade hon sina
villkor. Först ett enskilt rum, i vilket
hon om kvällen »kan draga sig
tillbaka och återhämta sig». I köket
sover hon i varje fall icke. Jag
förklarade naturligtvis beredvilligast att
jag ställde min salong till hennes
förfogande. Vidare önskade hon en
reglerad arbetstid, pauser, under vilka
hon kan intaga sina måltider i lugn
och ro och kl. 9 på kvällen måste
hennes arbetstid vara slut. Vidare,
minst var fjortonde dag en
eftermiddag ledig, portnyckeln, men framför
allt en människovärdig behandling.
Vad skall man säga om en sådan
egenmäktighet? Min mamma skulle
ha jagat en sådan person på dörren.
Men jag var i trängande förlägenhet
och måste stoppa pipan i säcken. Det
återstod mig heller ingenting annat
än att utrymma den lilla kammaren,
som jag väl kunde behöva. Nåja, för
övrigt ha vi ju kommit väl överens.
— Är hon ärlig, inföll nu tanten.
— Ja, och även för övrigt mycket
duktig. Men tänk dig blott,
bagarfrun gjorde mig nyligen uppmärksam
på att vår Anna besöker offentliga
möten av tjänsteflickor och själv håller
upphetsande tal mot dåliga herrskap
och mot den »medeltida»
tjänstehjonsstadgan.
— V-a-d! ropade tanten utom sig,
just som hon stod i begrepp att låta
ett väldigt stycke tårta försvinna i
gapet — befallde du henne ej att
genast lämna sin tjänst.
— Åh, jag tog henne i förhör och
förbjöd henne på det strängaste att
gå på några möten. Och vad tror
du hon svarade? Vad hon företog
sig under sin fritid, var hennes egen
sak, därom mottog hon inga
föreskrifter, och ett sådant förbud vore ett
oberättigat ingripande i hennes
människorätt.
— Och du utvisade ej genast den
fräcka varelsen ur huset.
— Hon har på grund av skrapan
själv sagt upp sig. — Och snyftande
lutade den unga frun sig tillbaka i
fåtöljen.
— Du skulle för prestigens skull ha
kastat ut henne genast, förklarade
tanten kategoriskt. Om detta hänt
mig hade jag tuktat henne för en
sådan fräckhet.
Och den värda damen satte sig i
en energisk positur och blickade på
niècen med högtrött ansikte och ögon
blixtrande av vrede.
Denna log helt vemodigt.
— Ack, kära tant, dessa härliga
tider äro förbi. Eller tror du att jag
låter dra mig inför rätta eller vill
skylta i tidningarna. Och sedan skulle
denna tjänsteflickornas förening sörja
för att jag aldrig mer erhölle en
tjänare. Därmed måste man i en framtid
vänja sig, tant. Jag skall för övrigt
redan i afton tala med henne, kanske
hon ger med sig. Bortsett från
hennes kapriser är hon proper, duktig
och pålitlig.
Doktorinnan såg vid dessa ord
frågande på tantens feta ansikte, som
tydligt återspeglade det skarpaste
ogillande.
— Gärna för min skull, men du
har inte ett spår till aning om hur
man skall uppfostra en tjänsteflicka.
Du skall få se vart det bär hän!
Och den vredgade damen hällde i
sig den sista kafferesten och tuggade
på det sista stycket av kakorna.
Ur verkligheten.
| ——— |
| Stockholmsbild |
| för Tjänarinnebladet. |
| af Walborg Ulrich. |
| —— |
(Forts. fr. n:r 3, 1907.)
Det var dock ej så lätt att få alla
dessa upprörda sinnen att lugna sig.
Visserligen föll det ingen av de äldre in att
bemöta »den där barnungens» anförande,
det var ju under deras värdighet, och
sålunda var debatten om tjänarinnorna
avslutad, men i stället övergick man
till att tala om hurudan »ungdomen
nu för tiden» är och det blev »ord och
inga visor». Ett par av flickorna hade
redan följt med Astrid in i hennes rum,
och Eva, som riktigt tycktes vilja göra
sig omöjlig i dag, utbrast plötsligt: »Nej,
vet ni vad flickor, kom så gå vi in till
Astrid, vi med. Inte är det just något
roligt för oss unga att sitta och höra
på huru de gamla ta heder och ära av
oss, och försvara oss få vi ju inte heller,
för vi begriper ingenting. För min del
tycker jag inte att det är särdeles
hövligt mot oss, som också är gäster här,
och inte heller mot våra föräldrar, som
uppfostrat oss.»
Sedan hon lämnat rummet blev de
en lång tystnad. Alla sågo på varandra
med menande blickar och somliga
skakade beklagande på huvudet. Fru
Nygren var alldeles lamslagen av fasa.
Hur skulle hon kunna reparera en
sådan oförskämdhet mot sina vänner?
Det föll henne inte ett ögonblick in,
att de värda damerna burit sig lika
illa åt, då de, i medvetandet om hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0006.html
