Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärkta de själva varit i sin
längesedan svunna ungdom, likt fariséen i
templet svepte in sig i sin egenkärleks
mantel och tackade gud att de icke
voro som en av dessa. Av några
deltagande ögonkast och förstulna viskningar
förstod hon med ens, att alla väntade
på hennes dom, och hon kände sin
plikt.
»Aldrig har jag haft en aning om,
att Eva Rosenberg var en sådan ryslig
varelse», utbrast hon i klagande ton,
»hon är ju en socialist, en riktig
anarkist! Och med henne har min Astrid
haft umgänge! Men nu är det slut,
aldrig mera får hon sätta sin fot inom
mina dörrar. Medgiv, att vi mödrar
äro beklagansvärda. Vi göra allt för
våra döttrar, uppbjuda hela vår förmåga
och alla våra krafter för att uppfostra
dem till goda, fina kvinnor, och så råka
de ut för en sådan där, som alldeles
kan fördärva dem med sina moderna,
rysliga åsikter.»
»Kära Mathilda, var lugn, det är nog
ingen fara för Astrid. Hon har ju sin
rara, förståndiga mor, och sin snälla
fästman. Hon har väl annat att tänka
på, som snart skall gifta sig. Eva
Rosenberg kommer nog inte långt med sina
»åsikter» om vi nu skall kalla det så.
För min del anser jag det bara för
dumma näsvisheter av en illa uppfostrad
flicksnärta, som egentligen borde ha en
duktig risbastu, så att hon bad om
förlåtelse.»
»Åh, ungdomen nu för tiden ber
minsann inte om förlåtelse, det är
gammalmodigt.»
»Nej, numera ha de alltid rätt. Tacka
vet jag i min ungdom. När min far
en gång befallde mig att be om
förlåtelse för att jag, som han trodde, slagit
sönder en fruktskål, så bad jag om
förlåtelse, ehuru jag visste att det var
min bror, som med sin boll varit
vållande till olyckan. Och det hade ej
heller varit rådligt för mig att vägra.»
»Kära du, det var annorlunda med
oss. Vi uppfostrades i tukt och Herrans
förmaning, vi lärde oss att lyda och ha
vördnad för våra föräldrar. Men
nutidens ungdom har icke vördnad för
någonting.»
I denna tonart fortgick samtalet
medan påtårn och tretårn dracks, och när
det äntligen gjordes uppbrott, voro alla
mer än någonsin övertygade om, att
världen ej gick framåt utan med stora
steg närmade sig sin undergång. — — —
*
»Kommer det något främmande i
kväll eller tror fröken att jag kan be
frun att få gå bort i afton?» frågade
Anna, medan hon dukade av
kaffebordet och Astrid ordnade blommorna på
alla möjliga bord och hyllor i salongen.
»Det tror jag nog Anna kan göra«,
svarade Astrid vänligt, »det brukar aldrig
komma någon på eftermiddagen och
mamma sa just nyss att det skulle bli
skönt att få vila efter allt bråk på
förmiddagen. Stackars mamma hon blev
så ond på fröken Rosenberg, för att
hon muckade mot alla gamla tanterna.
Säg mig, känner Anna till
Tjänarinneföreningen? Det lär ju finnas en sådan
här i Stockholm.»
Anna vände sig häpen om.
»Så eget att fröken frågar mig om
det just nu. Visst känner jag till den.
Jag var där på en mycket trevlig
julfest i år, och i afton ämnar jag gå in
som medlem i föreningen.»
»För all del, kära Anna, tala inte
om det för mamma, då förbjuder hon
Anna alldeles säkert att göra det. Det
var just för att den föreningen kom på
tal och Eva tog den i försvar, som
mamma blev så ond, och hon sade
också, att hon aldrig skulle tillåta sin
jungfru att vara med i den.»
»Jag har inte alls tänkt be frun om
lov därtill.»
»Nej, det är nog bäst att låta bli»,
skrattade Astrid, »för Anna får det ändå
inte. Men säg mig, vad vill den där
föreningen egentligen? Den lär ju vara
så ryslig, socialister och mördare, sa’
tanterna. Vad skall Anna göra där?»
»Vad föreningen vill? Jo, det skall
jag säga fröken. Den vill bli ett stöd
och ett hem för alla tjänarinnor i
Stockholm, den vill arbeta på att förbättra
deras ställning och bibringa dem
kunskaper, som de kan behöva och ha nytta
av. Det fins många tusen tjänarinnor
här i Stockholm, och om de alla slöto
sig tillsammans som en enda kår, skulle
de kunna göra rysligt mycket gott åt
både sig själva och även kanske
matmödrarne. Men det är så förfärligt
många svårigheter att övervinna just när
det gäller tjänarinnorna. Det allra värsta
är att de inte ha bestämd arbetstid.»
»Ja, det talade Eva Rosenberg också
om, att det var galet och att en
fabriksflicka hade det mycket bättre, men det
förstår jag inte alls. Vad gör det
egentligen, om det inte på förhand är
bestämt, ni få ju ändå alltid gå ut, bara
ni ber om det.»
Anna log. »Tror fröken det? Ja,
kanske är det så — på somliga ställen,
men de hör nog till undantagen. Jag
har nu 3 gånger under de sista 14
dagarna försökt att få hälsa på mamma
och systrarna, men det har inte varit
möjligt att komma ifrån. Men om vi
också få gå ut då och då, så är det
ändå inte detsamma som att på förhand
veta när man är ledig.
Tjänarinneföreningen har i vinter haft kurser dels i
svenska språket och dels i sömnad. Jag
tror, det var varje torsdag. Det var
rätt många som tecknade sig till dem,
i synnerhet sömnaden; avgiften var bara
2 kr., så det skulle de ju haft mycken
nytta av. Men det var inte många där
om torsdagskvällarna, somliga voro med
endast 2 eller 3 gånger på hela tiden.
De kunde ej få bli lediga, än var det
ett än ett annat som hindrade. Därför
måste vår förnämsta strävan bli att få,
om inte bestämda arbetstimmar om
dagen, så åtminstone bestämda
ledighetstimmar i veckan.»
Astrid hade blivit helt allvarsam.
»Tror Anna verkligen, att jungfrurna
skulle bry sig om att gå och lära sig
något nyttigt, om de voro lediga om
kvällarna?» frågade hon fundersamt. »De
kanske bara gick och roade sig i stället.»
»Nåja, fröken, det kanske inte heller
vore så underligt, om de ville ha litet
förströelse efter att ha arbetat hela
dagarna. Men nog vet jag flera, som
skulle begagna sig av sin ledighet till
att skaffa sig kunskaper. Det är väl
så inom alla klasser, tänker jag. Somliga
anser att när de ha slutat skolan, vare
sig det är folkskolan eller
elementarskolan, så har de lärt sig nog för livet,
och intresserar sig bara för romaner
eller kläder eller kärlekshistorier. Tror
fröken Astrid till exempel att lilla
fröken Holmkvist använder sin lediga tid
till något nyttigt? Och hon är ändå
fri från kontoret kl. 4 varje dag och
hela söndagen.»
»Jo, kära Anna, hon arbetar och
knogar alldeles rysligt — för att bli
förlovad. Hon kammar sig och klär sig
och speglar sig och promenerar på
Strandvägen för att visa hur söt hon
är. Men det hjälper visst inte ändå.»
Astrid kunde ej låta bli att skratta vid
tanken på hur Gerda Holmkvist skulle
ta sig ut på en föreläsning eller i en
diskussionsklubb.
»Ja, vet fröken, när det kan vara så
bland frökens kamrater, är det väl inte
underligt om en tjänstflicka, som har
så litet förkunskaper tycker det är för
knogigt att använda sin enda
ledighetskväll till att höra på ett föredrag, som
hon kanske inte begriper hälften av.
Men om hon hade det som en
fabriksflicka, kunde hon ju anslå en kväll till
sin förening, en till något föredrag, och
ändå ha ett par kvällar att sköta sina
kläder, hälsa på de sina och roa sig.
Men det dröjer nog länge innan vi
kommer därhän. Emellertid skall
föreningen redan i höst sätta upp en egen
platsanskaffningsbyrå, så att man slipper
gå till kommissionskontoren. Jag har
visserligen aldrig anlitat något sådant,
men syster Hilda har nog inte gjort av
med litet pengar där. Och sedan är
det föreningens önskemål att kunna få
till stånd en fackskola för att utbilda
dugliga tjänarinnor. Tycker fröken
verkligen, att det är en så ryslig förening?»
Innan Astrid hann svara, öppnades
dörren och fru Nygren kom ut. Hon
såg sig omkring med låtsad förvåning.
»Kors, jag trodde här var främmande.
Det var en så livlig konversation
härinne. Har du inte slutat med
blommorna än, Astrid?»
»Jo då, jag är färdig nu» svarade
Astrid, och som hon såg att det var
åska i luften, fann hon rådligast att
försvinna fortast möjligt.
»Har inte Anna annat att göra än
stå här och fördriva tiden med pladder?»
vände hon sig till denna, sedan dottern
lämnat rummet.
»Det har väl inte varit så många
minuter» sade Anna så lugnt som
möjligt, »jag bara hörde mig för med fröken
Astrid, om hon trodde jag kunde få
ledigt en stund i afton.»
»Ledigt! Nu igen! Ja, gå i Herrans
namn, så jag kan slippa höra den där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0007.html
