Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Operasoarén för fackskolan
Till förmån för den yrkesskola för
kvinnliga tjänare, som man så lifligt
önskar skall komma till stånd, gafs i
tisdagen den 28 april på operan en
musikalisk-dramatisk soaré.
Det var skådespelerskan fru Augusta
Lindberg, som gripit verket an med
ordnandet af denna föreställning och med
outtröttlig energi fått färdigt det hela.
Ingen, som icke är inne i dylikt, anar
vad det vill säga, att bland de mycket
upptagna musik- och teaterkrafterna finna
medverkande, hvilka ofta icke själva veta,
om icke något i sista stund kan hindra
dem, att välja program, att samla till
inövande, att själv mitt under allt detta
skapa en ny och betydande roll. Bakom
fru Lindbergs ledande av soarén ligger
ett uppoffrande arbete, för hvilket alla,
som intressera sig för ändamålet, icke
kunna vara henne nog tacksamma.
Programmet var rikt och omväxlande,
man tycker det bort locka en talrik
publik. Tyvärr var dock salongen icke
alldeles fullsatt.
Aftonen inleddes med den lilla
enaktaren »För tidigt», författad af Anders
de Wahl och spelad af honom och Astrid
Torssell, som ett glatt improviserande,
som en rolig lek, som fullständigt drog
publiken med sig. Konsertavdelningen
börjades med sång av hr Gentzel,
varefter följde utomordentligt fint utförda
violinnummer av hr Runnqvist,
accompagnerad av fröken Märta Ohlson.
Duncanbaletten »Iphigenia i Aulis»
dansad av studenter från Stockholms
högskola, inövad av fru Gerda
Holzhausen, som själv utförde en däri inlagd
satyrdans, var litet svårtydd. Naturligt
nog inflöto i denna dans av till grekiska
flickor klädda unga män en del
parodiska moment, men dansskickligheten
och dräkterna gjorde dock det hela
ganska vackert, och bifallet var livligt.
Till sist spelades »Imperia»,
versdrama i en akt av Sven Lidman, vilket
säkert var den del av programmet, som
mest lockat, då dramat icke förut är
givet, ehuru det är känt sedan det för
någon tid sedan utkommit i tryck.
Denna heta och färgmättade skildring
från Renässanstidens Rom visade sig
vara livfull och stark från scenen liksom
vid läsningen. Det är endast skada, att
alla de glödande bilderna, de våldsamma
utbrotten äro nästan lika kraftiga i
början som i slutet av stycket. Det kloka
sparandet, den så nödvändiga dramatiska
stegringen saknas, och utförandet
försvåras härigenom i hög grad.
Fru Lindberg, hr Klintberg och hr
Ivar Nilsson stodo värdiga bredvid
varandra som de tre huvudfigurerna,
Imperia, kurtisanen, den romerske ädlingen
och den åldrige kardinaten. Det är icke
alla dagar man kan få se och höra så
fullödiga renässansmänniskor, som dem
fru Lindberg och hr Klintberg gåfvo i
denna framställning, och det fordras hr
Nilssons begåvning för att i en stå
skröplig gestalt som kardinalens kunna ingjuta
så mycken andlig kraft. Främst står
dock fru Lindberg, praktfull som den
ståtligt sköna Imperia, stolt och
obetvinglig som poeten velat henne med
sin klara och själfulla diktion finnande
uttryck för allt det brusande talet såväl
som för de milda slutorden, som lagts
i rollen. Det vore skada, om man icke
mer finge se denna framställning. En
ung målare spelades av hr Molander,
och en Winge gjorde vackert en liten
pageroll.
Till var och en av de uppträdande är
man skyldig tack för den möda de så
välvilligt gjort sig. H. S.
Också en förmån. Herrn i huset:
— Kära Lisa, i 25 års tid har ni verkat
hos oss med flit, trohet och uppoffring!
Vi betrakta eder hädanefter såsom
tillhörig familjen — från och med denna
dag har ni ingen lön!
Franska jungfrur.
Paris i mars 1908.
Vid femton års ålder vallade hon
får i Auvergne, vid sexton finna vi
henne i Paris som ensamjungfru med
trettio francs lön i månaden. Hon har
på mellantiden ”dresserats” ett par
veckor av någon i Paris boende
kvinnlig släkting och kan nästan hålla
sopkvasten rätt och bona ett golv.
Allteftersom matmodern lyckats uppfostra
henne, ökar hon sina löneanspråk för
att vid några och tjugu vara en
skicklig ensamjungfru med en femtio,
sextion francs i månaden. Och gudarna
vete om hon ändå inte tycker sig göra
sitt husbonde folk nära nog en nåd
genom att inte lämna dem för att bli
kokerska.
Eller ock stannar hon litet längre
i hembygden och går igenom någon
fortsättningskurs i sömnad och
debuterar med en 40 à 50 francs som
femme de chambre, vilket namn omfattar
såväl husjungfru som
kammarjungfru. Som ensam femme de chambre
har hon att med hjälp av en städfru
hålla våningen i ordning, hålla fruns
garderob i stånd och servera, under
det att diskningen faller på
kokerskans lott. Finnas två femmes de
chambre, svarar den första mot
kammarjungfrun, den andra mot husan.
Att vara kokerska i ett fint kvarter
är dock det mest inbringande —
kanske näst efter att vara kammarjungfru
hos en kokott. — Kokerskan, le
cordon bleu, som hon kallas efter det blåa
ordensband, någon kunglig mätress
en gång av landets härskare utbad åt
sin ”kokkepige”, har vanligtvis
kostat på sig en grundlig utbildning,
antingen i någon restaurang eller vid
den skola, som ”Le cordon bleu”,
kokerskeföreningen, upprättat. Men så
tar hon snart igen utgifterna. Utom
lönen, som varierar mellan 50 och 100
francs, har hon av fournissörerna
procent på allt hon köper, inte bara den
sou pour le franc (5 procent), som
tjänstfolket förr allmänt hade, utan
ofta en av henne själv dikterad
procent, som lägges till matpriserna på
husbondefolkets räkning.
Ensamjungfrun i de mindre eleganta, men
dock ”borgerliga” kvarteren, har
numera ingen procent, men däremot
kontant nyårsgåva hos slaktare,
charkuterier o. s. v.
Detta är emellertid överklassen
bland Paris’ ”tjänande systrar”. Den
mer eller mindre förmögna
medelklassfrun sköter som regel sitt hushåll själv
med biträde av en hjälphustru. Men
är hon riktigt ekonomisk, så har hon
en ”liten jungfru”. Denna kommer,
om herrskapet, som ju ofta händer, är
”filantropiskt”, från fattigvården.
Hon har till sitt trettonde år varit
utackorderad på landet, där hon väl fått
göra nytta för sig, men dock av det
friska utseendet att döma haft det
jämförelsevis bra. Men nu skall hon
göra nytta för sin lön, 10 à 15 francs,
av vilka genom fattigvårdens försorg
hälften insättes på en sparbanksbok
att lyftas vid 21 år. Jag har sett
tretton- à femton-åringar ha fyra rum och
kök att städa dagligen, bädda och
sköta ett par barn, utan att någon
skandaliseras däröver. Och själva äro
de för unga för att göra en nyttig
revolt och ”uppfostras” av sina
matmödrar lika väl som den rättänkande
medelklassmatronans ”lilla jungfru”
redan blivit det hos ”de goda
systrarna”. Denna sistnämnda är
tjuguett år innan klosterbarnhuset släpper
henne ur sina klor, utsliten av
linnesöm, utan en sou i fickan, men med
en vacker linneutstyrsel.
Intellektuellt och moraliskt står hon ungefär
på samma nivå som fattigvårdens
trettonåring, fysiskt sämre och behandlas
lika. Detta är tjänarinneproletariatet,
som i långa år slavar för en 20, 25
francs och nog aldrig kommer över de
35. Deras frihet är naturligtvis också
på det strängaste kringskuren, då de
bo i herrskapets våning.
Härmed äro vi inne på en av de
största olikheterna i den franska och den
svenska jungfruns ställning:
fransyskan bor ej (såvida hon inte är
barnjungfru) i våningen. Varje väl
inrättat hus har översta våningen inrättat
till jungfrurum, som mot 100 francs
pr år stå till hyresgästernas
disposition, men som annars uthyras till
högre pris. För min uppfattning, som
inte tar saken ur ensidigt svensk
husmoderssynpunkt, ha vi häri alldeles
obetingat ett steg mot ett bättre
sakernas tillstånd. Jungfrun blir på
detta sätt icke en familjeslavinna med
obegränsad arbetstid. Då hon slutat
dagens arbete med middagsdisken kl.
8, 9 eller halv 10, är hon en fri
människa, som gör vad hon vill; om ni
tillfälligtvis kommer till en bekant
framåt 10-tiden, vilket är en mycket
korrekt visittid, skall ni undantagsvis
få se, att ”monsieur” själv öppnar
åt er. Hon kan ta emot vem hon vill
utan att hennes fru behöver ondgöras
över ”bröder”, som skräpa i köket.
Men moralen, utbrister antagligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0010.html
