Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läsaren. Jag har aldrig märkt att den
franska jungfruns moral står lägre än
den svenskas. Den franska jungfrun
har nästan alltid givit sin tro och
loven åt någon ung man från
hembygden och snålar och spar för att kunna
snarast möjligt få ihop sin ”magot”,
styvern på kistbotten, som skall tillåta
henne att få ett vackert spegelskåp
och äkta valnötssäng. Och den
fåvitska jungfrun har åtminstone den
fördelen att bli ”förförd” av sina likar
på den sociala trappstegen. Kusken
eller bodbiträdet eller vad han nu skall
vara gifter sig förr eller senare med
sin käresta, under det att vår svenska
överklass-son, som förför sin egen
eller sina grannars ”pigescher”, som
regel inte ens ger henne de
lagstadgade 6:50 i barnuppfostringsbidrag.
Den allt omfattande ”policering”,
som utmärker alla förhållanden
härute har naturligtvis satt sin stämpel
även på förhållandet husbonde och
tjänstefolk emellan. Jungfrun vet att
hon har rätt till sin frihet varannan
söndag från storfrukosten till kl. 12
på natten, hon vet att hon har rätt till
en månads lön som nyårsgåva, och att
hon ”har rätt” till de av sin husfru
avlagda kläder, som hon kan begagna.
Hon är van att bli behandlad med
hövlighet — det franska språket är ett
hövligt språk. Och trots det
förtroende den franska frun ofta visar sin
tjänstflicka, vet denna alltid mycket
bra sin plats — är alltid diskret.
Vad som mest frapperat mig är det
devouement, den praktiska
hängivenhet, som den franska tjänarinnan
visar då hon är någon längre tid på
samma ställe. Jungfrun som i själ och
sinne inte begär bättre än att få fruns
klänning, vägrar att ta emot den —
därför att den ännu är för ny. Hon
försvarar husets intressen mot alla
utomstående,, hon intresserar sig för att se
”madame” väl klädd och
transformerar sig till den ändan till sömmerska,
modist, finstrykerska. Hon lappar,
lagar och piffar upp.
Men förr eller senare kommer den
dag då matmodern ej anser sig kunna
öka månadslönen i jämnhöjd med sin
trogna jungfrus fordringar — den
enda punkt, på vilken denna är
obeveklig — trots det att hon ej tvekar ett
ögonblick att erbjuda sin fru att låna
av henne, om hon tror frun vara i en
tillfällig knipa!! Hon säger alltså
upp sig ”till om åtta dar" och begär
sitt betyg, vilket frun icke kan vägra
henne. Detta innehåller oftast ett
stereotypt: ”Mademoiselle X. har varit
i min tjänst från den dagen till den
och jag har ej haft anledning till
annat, än belåtenhet. Jungfrun bär
detta papper till poliskommissarien,
som påsätter sitt visé efter att hos
husbonden ha efterhört att denne
vidkännes signaturen. Och så går hon till
sin nya plats. En duglig jungfru går
nämligen nästan aldrig från sin plats,
utan att genom någon av sin matmors
fournissörer ha skaffat sig en ny
sådan. Bagare och slaktare äro
tjänstebyråer i så stor utsträckning, att de
föra bok över sina kunder av detta
slag. De ha den fördelen att vara
gratis för båda parterna. De vanliga
privata platsanskaffningsbyråerna äro
det numera för tjänstefolkets del,
under det husbonden får betala en efter
byrå växlande procent av
månadslönen. Jungfrun skickas av byrån till
den sökande; befinnes hon lämplig får
hon lämna sina betyg hos ”frun”,
som ger henne en ”Gudspenning”, 5
eller 10 francs, som jungfrun måste
efterlämna för att återfå sina betyg,
om hon ej antages på grund av de
upplysningar frun om henne inhämtat.
Härvid är att märka att fransk
rättspraxis icke medger husbondefolket att
giva några obestyrkta illvilliga
upplysningar, som kunna anses hinderliga
för jungfruns borgerliga näring. I en
på sitt sätt celeber process för ett par år
sedan dömdes en fru till 500 francs
böter därför att hon upplyst en
spekulant om att hon satt jungfrun på
porten, sedan hon fått bevis på att denna
bestulit henne. Frun hade emellertid
velat vara beskedlig och icke stämt
flickan.
En plats finnes emellertid, dit en
respektabel jungfru ej går. Det är till
de kommunala
platsanskaffningsbyråerna. Anledningen torde till stor del
ligga däri, att dessa endast fordra att
den sökande skall äga en adress och
icke vara medborgerligt förtroende
förlustig, men för övrigt inga betyg
eller upplysningar fordra, vilket
däremot de privata byråerna göra. Att
vända sig till den kommunala byrån
har på så sätt kommit att bliva något
misskrediterande. En annan mera
tillfällig anledning är den att de
kommunala platsanskaffningsbyråerna
ligga endast i de fattigare kvarteren, där
verkliga jungfrur äro en okänd lyx.
I dessa kvarter och på dessa byråer
finna vi däremot hjälpfrun, ”städet”
i sin franska form. Den franska
medelklassfru, som inte tänker bara på
billigheten utan även litet på arbetets
kvalitet, har i stället för den ”lilla
jungfrun” en femme de ménage, en
hushållshjälp. Denna betalas pr
timme, 25 à 40. t. o. m. undantagsvis 50
centimer, och arbetar vanligtvis från
kl. 8 till 12, då hon bör ha städat och
lagat stora frukosten, för att sedan
ägna eftermiddagen åt sitt eget hem.
Systemet i fråga är så genomgående,
att det knappast finnes någon fransk
arbetarhustru, hur god hennes mans
lön än må vara, som inte har ett extra
”hushåll”. Det lämpar sig även
särdeles väl för franska förhållanden, då
mannen oftast på grund av de långa
avstånden mellan arbetsplatsen och
hemmen äter sin frukost på någon
restaurang.
Till slut ett par ord om
familjearbeterskornas fackföreningsväsende. Vi
finna kvinnliga medlemmar i diverse
fackföreningar. Krögarjungfrurna,
en pariasklass på gränsen mellan
familje- ock restaurangtjänst, ha egen
fackförening om 2,000 medlemmar,
som emellertid uteslutande tjänstgör
som platsanskaffningsbyrå och vilken
som sådan gör mycken nytta.
Jungfrurna på småhotellen återfinna vi i
en annan fackförening, och
kokerskorna göra gemensam sak med
charkuteriarbeterskor o. d. De enda som
förete ett verkligt intresse för de
syndikala strävandena äro les femmes de
chambre. Dessa utgöra över hälften
av den nyligen bildade
familjearbetarfackföreningens 1,200 medlemmar.
Återstoden utgöres av hovmästare,
betjänter o. dyl. Den ständiga
sekreteraren är kvinnlig och det är de kvinnliga
medlemmarna, som hittills visat sig
som de mest energiska. Det mest
typiska för denna fackförening är för
övrigt, att den är bildad på basis av
ett ganska ideellt yrkesintresse. Av
föreningens medlemmar äro inte en
enda utan plats, alla ha goda löner, 70
francs som minimum; föreningens
ändamål är att genom på alla sätt
bedriven propaganda få parlamentet att
utsträcka arbetarlagstiftningen även
till samtliga familjearbetare:
lagstadgad arbetstid, övertidsbetalning,
söndagsvila.
Fackföreningsmedlemmarna åligga att signalera lediga platser,
och i vår öppnar föreningen tre
eleganta platsanskaffningsbyråer i
stadens finaste kvarter, avgiftsfria för
såväl husbonde som platssökande, den
senare må vara medlem eller ej.
Dylikt kan föreningen orka med, då den
har en efter franska förhållanden
synnerligt hög medlemsavgift, en francs
i månaden.
Signe Garling-Palmér.
(Framtiden.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
