Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag kände mig åter nära att bli
förargad. Inte läste hon några böner,
därpå var jag säker, varför skulle hon
då fingra på radbandet? Nu hade hon
kommit till den sista kulan; hennes
hand grep om det stora korset, hon
reste sig upp, betraktade det länge
och tryckte det sedan till sina läppar.
Äntligen fick jag då se verklig andakt.
En lättnadens suck undslapp mig,
som om jag blivit befriad från en tung
börda, men i samma ögonblick hörde
jag abedissan komma i sällskap med
de andra damerna från pensionatet.
Den unga nunnan ryckte till vid ljudet
av deras röster, och då hon i detsamma
blev mig varse, fäste hon en skrämd
blick på mig samt avlägsnade sig
hastigt. Jag närmade mig det övriga
sällskapet, som ej hade ord nog att
prisa allt, vad de sett, och all den
vänlighet, som visats dem. Vi återvände
till staden, var och en talande om det,
som intresserat henne mest, men jag
förblev tyst. Bilden av nunnan, som
jag sett i trädgården, stod för mig
hela dagen, och då jag somnade på
kvällen, ljöd ännu hennes
melankoliska visa i mina öron.
*
Hur länge jag hade sovit, vet jag ej,
men jag väcktes av, att jag hörde mitt
namn nämnas. Den unga nunnan från
klostergården stod framför mig.
Månen sken rakt in i rummet och belyste
hennes bleka drag och feberglänsande
ögon. Hon var klädd i sin vita
klosterdräkt, men doket hade glidit ned
och det ljusbruna håret föll i mjuka
vågor åt bägge sidor. Det var något
spöklikt över henne, som skrämde mig.
Huru hade hon kommit hit? Hon
måste vara febersjuk, eller kanske hon
gick i sömnen. Jag sträckte ut
handen efter ringklockan för att kalla på
hjälp, men i samma ögonblick sade
hon med sin milda stämma:
— Bliv ej rädd för mig och ropa ej
hit någon. Jag skall gå igen lika tyst
och obemärkt, som jag har kommit.
Då jag såg dig i trädgården i dag,
kände jag, att jag måste tala med dig,
och därför smög jag mig hit. Jag ville
bedja dig att ej berätta för abedissan
om mitt vackra radband, ty hon säger,
att jag ej har rättighet att ha ett
radband, som är olika de andras. Ser du,
deras äro av gråa träkulor, och korset
är också av grått trä. Därför äro de
så lätta och gå ej sönder, men mitt är
av dyrbara pärlor och stenar, och
korset är en svart diamant. De ville ej
tillåta mig att ha det kvar, men jag
kunde ej skilja mig därifrån, ty varje
pärla, varje sten är ett minne från den
tiden, då jag ännu levde, och nu, när
jag är död, vilja de ta ifrån mig
minnet. Abedissan säger, att jag ej ens
har rättighet att minnas. Kan du
förstå det? Till slut målade jag pärlorna,
stenarna och korset med grå färg och
nu äro de nöjda, alla de andra döda
där borta. De tro att jag läser mina
böner vid samma träkulor som de
själva, och veta ej huru tungt sorgens
kors är. De kunna ju ej se skillnad på
ädelstenar och träbitar. Men jag
förstod, att du såg det i dag, därför har
jag tvättat bort färgen och kommit hit
för att visa dig det. —
Radbandet gnistrade i månskenet
och det svarta korset tycktes så tungt,
att jag fruktade tråden skulle brista.
Hon tog de första kulorna och lät dem
glida mellan fingrarna. De voro vita
pärlor, som på sin klara yta
återspeglade allt, som omgav dem.
— Det är minnen från min
barndom! sade hon vemodigt. Den tiden,
då livet låg så ljust framför mig, att
jag ej ens kunde skönja den minsta
skugga. Det är mycket länge sedan.
Därpå följde bekymmersamma år.
Från dem är denna pärla. Den är nog
lika vit som de andra, men den har
mistat sin glans genom min mors tårar,
vilka ofta föllo på den, när sorgen blev
henne för tung att bära. Denna mörka
pärla är minnet av min fars död. Jag
var då nästan barn ännu och kunde
aldrig riktigt fatta, att han hade gått
bort. — Se′n komma flera färglösa
pärlor; det var många strävsamma och
dock innehållslösa år. — Här ser du
en blå turkos — en gåva av en väninna,
som jag höll mycket av. Här är min
första ädelsten. Den var röd, när jag
fick den; jag var då blott 15 år. Så
småningom har den blivit allt ljusare,
och nu är den endast blekt skär.
Sedan kommo många blåa, röda och
gröna pärlor, allt minnen från glada
ungdomsdagar. Denna gula pärla var vit,
när jag första gången såg den,
åtminstone tycktes den mig så. Den är
minnet av en väninna, som missbrukade
mitt förtroende till henne och gjorde
mig mycket ont. Jag skulle så gärna
vilja ta bort den pärlan tillika med ett
par andra, men det går ej. Man kan
aldrig få bort något från minnets
radband.
Hittills hade hon låtit den ena
pärlan efter den andra glida vidare, under
det hon talade, men nu tvekade hon ett
ögonblick. De bleka kinderna fingo
varmare färg, ögonen blevo så mörka
och djupa. ”Svunnen lycka”, viskade
hon och kysste en stor purpurröd pärla.
— Vet du vad detta är? Varken
pärla eller ädelsten och ändå förmer
än alla de övriga. Blott två droppar
hjärteblod av dem båda, som älskade
varandra, och ändå lika tungt som det
stora, svarta korset. Dess röda glans
kastar sitt skimmer över alla de stenar
som sedan följa, utom denna svarta
diamant, som jag fick av min moder,
när hon lämnade mig för alltid.
Hon gjorde andäktigt korstecknet
och hennes läppar rörde sig tyst,
förmodligen i bön för moderns själ. När
hon åter såg upp glänste tårar i
hennes ögon. Sakta lät hon diamanten
falla till de andra.
— Här äro smaragder, på vilka
fyrväpplingar äro inristade. Jag har
många sådana. Och diamanterna, som
gnistra, äro minnen från stunder av
en ljuv sällhet och berusning, då jag
fick vila vid min älsklings hjärta och
visste och kände, huru kär jag var
honom. Säg, skulle jag väl
kunna byta ut dem emot de gråa
träkulorna? Och dock är det
just diamanterna, som
abedissan ej kan tåla att se. Kanske om hon
själv ägde några, att hon då ej skulle
tycka så illa om dem. Här är en mörk
kula. Den är tyngre än bly och har
ingen glans. Många heta tårar ha
fallit på den, ty den är en påminnelse om
det löfte jag gav, att utan klagan
avstå från all kärlek och alla
förhoppningar, om ödet för hans lycka krävde
ett sådant offer av mig. Jag bar på
den tiden detta radband som ett
smycke kring min hals, och han brukade då
och då fästa dit ännu en diamant. Men
en dag kom han emot mig med ett
jublande leende och ropade på långt
håll, att han hade en dyrbar gåva åt
mig, och under det hans läppar
trycktes emot mina, fäste han det svarta
diamantkorset på mitt bröst. Sedan
flydde han därifrån utan att våga se
sig om. — — — Länge släpade jag
mig omkring med min tunga börda,
som nästan krossade mig, men
slutligen förbarmade sig Fader Tid över
mig och lät mig få dö. Och nu går
jag där uppe bland alla de andra döda,
men de flesta av dem ha aldrig levat och
de övriga ha lydigt bytt ut sina fagra
pärlor emot de lätta träkulorna. Men
jag kan det ej, jag vill det ej!
utropade hon vilt. Säg själv, om du skulle
kunnat förmå dig därtill? tillfogade
hon vänd till mig, och lade det tunga
radbandet på mitt bröst. Jag försökte
att försvara mig, att rycka bort det.
Korset kvävde mig, jag kände, att jag
måste dö under dess tyngd, jag ville
bedja henne att befria mig därifrån,
men jag kunde ej få ett ljud över mina
läppar. Det svartnade för min blick,
och jag såg blott nunnans ögon som
glimmande eldkol, där hon stod lutad
över mig, och med handen tryckte det
tunga korset mot mitt bröst. Så blev
allt mörkt, och jag förlorade
medvetandet. — — —
*
— Men Ester, är du inte uppe än?
Tåget går ju om en timme. Skynda
dig!
Jag satte mig upp förvirrad.
— Men så skynda dig då ! Varför
stirrar du på mig, vad är det åt dig?
Greta kom fram till min säng och
ruskade mig. I ett nu stod det klart
för mig att jag hade drömt, drömt
alltsammans. Åh! Gudskelov! Jag
sprang upp som befriad från en tung
börda, och inom en halvtimme var jag
klädd och färdig med packningen, så
att jag till och med hann äta frukost i
all hast, innan vi åkte till stationen.
Men när tåget hade lämnat staden,
lutade jag mig ut genom fönstret för att
ännu en gång få se klostret, som vi
foro förbi. Jag tänkte på henne, som
sjungit så vekt och med undergivenhet
kysst sitt kors. Själv var jag ungefär
vid samma ålder som hon, men vilken
skillnad var det ej oss emellan. Vilka
planer byggde jag ej för framtiden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0013.html
