Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nej, aldrig!
Nej aldrig, nej aldrig skall vintern förfrysa
ett träd som med levande rötter når
djupt, djupt ner i jorden oeh bidande står
och längtar med hela sitt väsen mot vår.
Och mörkret, vad dolska försåt det må hysa,
ej släcker en flamma, som tänts för att lysa
i mörkret, i stormen så långt den förmår.
Jag är väl ej ensam, vi äro väl många,
som vattna och vårda det trädet tillsamman,
som draga till flämtande kämpande flamman
allt bränsle vi samlat på vandringar långa
all glöd som vi räddat från ungdomens bål.
Jag är väl ej ensam att mura och timra
den mäktiga borg och det härliga mål,
som alla vi längtare ständigt se skimra
i drömmen helt nära, högt upp vid den rand
där solen går upp över framtidens land.
Vi äro väl många, vi äro väl flera
som enigt stå kvar än som fegt desertera
som segt hålla ut än som tröttna och gå,
som raskt hugga i än som tvekande stå.
Och härskar än mörker och is och snö
ruvande tungt öfver strand och sjö,
och grönskar ej trädet som borde det grönska
och brinner ej flamman så klart som vi önska,
och reses ej borgen så högt och så snabbt
som alla vi längtare vilja och kräva —
nej aldrig, nej aldrig vi skola ge tappt,
nej aldrig vi svikta och tröttna att sträva,
så sant som var vinter blir strålande vår,
så sant som till sist det blir sommarn som rår!
(Soc. Dem.) Karl-Erik Forsslund.
Radbandet.
Länge hade vi redan gått omkring
i klostret och tagit alla sevärdheterna
i betraktande. Kyrkan,
helgonbilderna, alla relikerna, som inte gjorde det
minsta intryck på min kätterska själ,
emedan jag naturligtvis var övertygad
om, att den lilla träflisan i det dyrbara
krucifixet inte alls förskrev sig från
Christi kors, och att den heliga
jungfruns kjortel säkert tillhört en helt
vanlig dödlig, samlingsrummet, de
små cellerna, vilka med sina
vitrappade väggar och högt belägna fönster
kommo mig att rysa, som om jag sett
ett fängelse, — allt detta hade med
ofantlig älskvärdhet visats oss, och nu
kommo vi in i biblioteket. Det var en
stor sal med hyllor från golv till tak
och tunga ekmöbler, men jag tyckte
där var kallt och dystert, de litterära
skatterna intresserade mig ej, och jag
smög mig därför obemärkt bort för att
andas ut i trädgården. Hela besöket
hade berett mig en stor missräkning.
Ett nunnekloster! Huro hade det
ordet icke väckt till liv alla fantasier
från den tid, då jag som 14-årig tös
slukade romaner i oändlighet. I vårt
protestantiska land är tanken på
nunna nästan ovillkorligen förknippad
med någon sägen om olycklig kärlek,
brutna eder eller grymma föräldrars
maktspråk. Religiös hänförelse kom
också någon gång i fråga, men
givetvis mera sällsynt. Därför var det ej
utan en viss bävan jag nu inträdde i
denna ”fristad från jordiska kval, där
varje krossat hjärta finner ro och
frid”. Forskande hade jag betraktat
systern, som öppnade porten, för att i
hennes drag söka läsa en sorglig
kärlekssaga. Det lyckades dock ej, ty
portvakterskan, som tycktes vara
några och femtio år, hade ett skinande
och glatt ansikte, vari ej ett veck
mellan ögonbrynen eller ett smärtsamt
drag kring munnen talade om i bitter
förtvivlan genomvakade nätter. Jag
blev litet snopen, förstås, men lät ej
avskräcka mig i mina psykologiska
studier, därför att det första försöket
misslyckades. Då vi kommo in på
gården öppnades just dörrarna till
kyrkan, och nunnorna kommo ut. Alla
dessa lika dräkter verkade så
förvillande på mina synnerver, att det skulle
varit mig omöjligt att särskilja den
ena från den andra. Om någon av
mina personliga vänner befunnit sig i
denna skara, hade jag helt säkert ej
märkt det. I alla dessa ansikten sökte
jag fåfängt efter något uttryck, som
kunde fängsla min uppmärksamhet.
Med undrande nyfikenhet betraktade de
främlingarna, somliga blott ett
ögonblick, medan de passerade förbi oss,
andra åter tycktes ej ha någon
brådska, utan stodo stilla, granskande oss
från topp till tå. Sedan mina ögon nu
vant sig vid denna mångfald av kåpor
och dok, började jag så småningom
åter kunna reflektera över, vad jag
såg. De flesta av nunnorna voro
äldre kvinnor med långsamma
rörelser, även om ansiktsuttrycket och
ögonen voro livliga. Somliga pratade
ivrigt med varandra, och av deras
blickar kunde man gott förstå, att vi voro
föremålet för deras samtal. Några
yngre flickor närmade sig livligt och
tycktes ytterst intresserade av våra
toaletter och isynnerhet av hattarna.
De hade troligen ej så länge burit
nunnedräkten, att icke deras tankar
ännu hängde litet fast vid denna
världens fåfänglighet. En och annan gick
brådskande över gården och försvann
i en port, som jag fick veta ledde till
sjuksalen. Mina blickar följde dem
med större intresse än de övriga.
Vilken vacker uppgift fyllde icke dessa
här i livet! Blott en liten stund
unnade de sig att fullgöra sin andakt,
sedan skyndade de åter att sprida
lindring och tröst bland de stackars
febersjuka.
— Ha ni många patienter nu?
frågade jag.
— Nej, inte för närvarande, svarade
portvakterskan, men det är
storrengöring i sjuksalen och vi ha ett par
gummor från staden till hjälp, och dem
måste man minsann se efter. Så snart
systrarna gå i bönen, göra de
latmaskarna ingenting. —
Ja, det var början av mitt besök,
och fortsättningen blev ungefär
likadan. När jag nu satt i trädgården
under ett blommande akacieträd,
undrade jag, om alla människor skulle
känt sig lika besvikna i mitt ställe,
eller om jag hade haft för stora
förväntningar på livet i ett kloster. Ej
ens någon andäktig fromhet kunde jag
finna. Korstecknet gjordes mekaniskt,
tyckte jag, och när jag såg radbandets
kulor glida mellan systrarnas fingrar
fick jag mina starka tvivel, huruvida
de verkligen tänkte på vad de gjorde.
Vore det för resten så underligt, om
det blev mekaniskt till slut, sedan de
hållit på därmed dag ut och dag in i
10, 20, 30 år kanske? Jag undrade,
vad som förmått de flesta av dessa
kvinnor att gå i kloster, och jag
tänkte omedvetet på ett uttryck, som jag
ofta hört hemma i Sverge, när det
varit tal om den eller den förlovningen:
”För att bli försörjd”! Var då detta
ett yrke som alla andra? Kunde man
tänka på att bli nunna på samma sätt,
som man tänkte på att söka plats på ett
kontor eller att lägga in en ansökan
för att komma in på det eller det
”"Hemmet för — — —”? Det var så
meningslöst allt detta. Jag kände mig
nästan förargad över hela besöket och
önskade, att vi väl vore härifrån igen.
Det var nog likadant innanför
klostermurarna som utanför dem. Då
träffades mitt öra av några toner ur en
liten sång, som jag hört sjungas i den
pension, där vi bodde. Ovillkorligen
reste jag mig upp och såg då, att blott
ett par steg ifrån mig satt en ensam
nunna. Några rosenbuskar hade helt
och hållet dolt henne för mig, och jag
hade varit så inne i mina funderingar
över klosterlivet, att jag ej märkt,
när hon kom. Jag stod stilla och
betraktade henne. Hon satt orörlig med
blicken riktad ut i fjärran, som om
hon ej hörde till denna världen, hennes
fingrar omslöto radbandet och
läpparna rörde sig blott helt obetydligt,
medan hon sjöng de tre verserna av den
lilla sorgliga visan:
”De stunder som jag var med dig
Ett pärlband likt med sällsynt glans
Mig tyckas, och jag täljer städs
Min bittra saknads rosenkrans.
Var stund en pärla är, en bön
Att sargat bröst må finna frid.
Men när mitt radband jag läst ut
Ett kors är fäst därvid.
O, minne, som ger fröjd och kval!
O, bitter sorg för allt jag mist!
Jag kysser varje pärla, tills jag lär
Att kyssa korset, älskade, till sist.”
Hon sjöng så sakta, att det skulle
varit mig omöjligt att urskilja orden,
om jag ej kunnat dem utantill. När
sången var slut, släppte hon den kula
hon höll, och tog den nästa utan att
flytta sin blick eller ändra sin
ställning, men det kom ett ljust leende
som ett återsken av svunnen lycka
över hennes drag så att hon blev
riktigt vacker. Den ena kulan efter den
andra gled mellan hennes fingrar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:46 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0012.html
