Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1908 / 8 (1905-1908) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stockholms Tjänarinneförenings Platsanskaffningsbyrå och Expedition Öppen kl. 11—4, 6—7.        Torsdagar kl. 11—4, 6—8. Lördagar endast kl. 11—4. Grefthureg. 20 C.        Allm. Tel. 94 39.

Han befriade hastigt sin hand ur hennes
och slog dem båda djupt stönande för
ansiktet, vid blotta minnet av vad han
genomlevat.

Med en innerligt smeksam rörelse
slingrade hon armen om hans hals och tog
med den lediga, energiska lilla handen
bort hans motsträviga händer, så hon
blev i tillfälle att se honom in i ögonen.

— Emedan jag ej ansåg det nyttigt
för dig, älskade, svarade hon enkelt.
Emedan jag ville, hur hårt det än måste
synas dig, att du skulle tömma lidandets
bägare till sista droppen, på det du se’n
därur skulle resa dig stark och modig,
en man i ordets fullaste bemärkelse, en
man som lärt av lidandet, att livet ej
är en lek utan det bittraste allvar. Du
behövde just genomgå en kris för allt
det allvarliga, det manliga, som slumrade
i din själ skulle vakna till liv och komma
till sin fulla utveckling. Ser du min
Gunnar — jag har älskat dig så långt
jag kan minnas tillbaka, men sådan du
var innan olyckan kom hade jag
ingalunda vågat anförtro dig mitt liv och
min framtid ... jag såg med djup smärta
det liv du förde ... hur du grusade alla
mina förhoppningar, den ena efter den
andra och jag anade, att du till sist
skulle lida skeppsbrott. Och när den
stunden kom ... hur jag kände det då ...
hur jag led med dig ... åh, det skall
du knappt förstå! ...

Hon tystnade överväldigad av smärta
och lutade sitt huvud emot hans bröst.

Hans fingrar omslöto fast hennes hand
och tryckte den krampaktigt. Över hans
ansikte hade plötsligt kommit ett
uttryck först av djupt lidande och
svårmod, som allt under det hon talade vek
undan för ett uttryck av okuvlig
beslutsamhet.

— Åh, Astrid! — du skall aldrig ...

Hon såg hastigt upp med fuktigt
skimrande ögon.

— Åh du, jag vet vad du vill säga,
avbröt hon leende, nu skall du bliva den
jag alltid velat — den man jag drömt
om och hoppas på — du skall
förkroppsliga mitt ideal livslevande, och nu skola
vi bliva så lyckliga, som aldrig förr två
människor varit, ty nu har du just fått
det drag av kraft och energi, jag förr
alltid saknat i ditt ansikte.

— Du lilla varmhjärtade svärmerska,
så har du ändå tänkt på mig under alla
dessa år, och jag har aldrig vågat tro
därpå. Hans läppar sökte hennes i en
lång, varm kyss.

— Och nu draga vi ett långt streck
över det förflutna med dess dystra
minnen, sade den unga flickan allvarligt.

— Nu kommer kaffet! — får man
stiga på? ljöd änkefru Frankes milda
röst från salen, och hon lät genast
handling följa på orden utan att ens invänta
svar, hack i häl åtföljd av gamla Kajsa,
husets gamla trotjänarinna se’n många
år tillbaka, som bar en försvarlig
kaffebricka, den hon ställde på förmaksbordet.

Sedan den gamla gumman blivit
vederbörligt kringklappad av sin unge, käre
herr Gunnar och åter avdunstat till sitt
kök igen, lät den lilla gruppen under
muntert samspråk det goda kaffet och
de färska hembakade småbröden all ära
vederfaras. — De båda unga togo
knappast ögonen ifrån varandra och den gamla
frun såg så innerligt lycklig och
förnöjd ut.

Men när Gunnar ställt sin kopp ifrån
sig, lutade han sig tillbaka mot soffan
och det kom åter ett allvarligt, nästan
mörkt uttryck i hans ansikte.

— Ja, kanske det nu kunde vara tid
på dryfta mina planer för framtiden.
Här är jag tyvärr omöjlig. En mörk
skugga gled hastigt över hans panna
medan ett par djupa veck visade sig
mellan de dystert sammanrynkade
ögonbrynen. — Jag har tänkt på Amerika ...
Det är ju alla förlorade existensers
förlovade land, tillade han bittert och
trummade nervöst på soffkarmen.

Astrid ryckte smärtsamt till vid den
bittra ton, vari de sista orden uttalades.
I nästa ögonblick behärskade hon sig
dock och det gled ett leende över hennes
friska läppar, hon lade huvudet lekfullt
på sned och utbrast:

— Varför just Amerika? Varför inte
lika så gärna Tyskland? — Jag försäkrar
dig, jag skulle trivas utmärkt i Berlin.

— Jag har ingenting emot Berlin, om
jag blott kunde få en lämplig
sysselsättning där, förklarade den unge
mannen allvarligt.

— Min farbror Erik har genom sina
vidsträckta affärsförbindelser lyckats
förskaffa dig en utmärkt anställning på ett
större kontor i Berlin och redan om
fjorton dagar väntas du där — nå, vad
säger du nu?

Den unge mannen satt stum,
fullkomligt tillintetgjord av glädje, men de mörka
ögonen blixtrade, då de vandrade från
den unga, glada flickan till den åldriga
modern, som om han endast i hennes
milda, som förklarade ansikte vågade tro
helt och fullt på det glada budskapet.

— Det är som en dröm, jag kan ej
fatta det, utbrast han till slut.

— Och till hösten kommer du hem
för att hälsa på din mor — och fira
bröllop. — och då följer jag dig, för
att aldrig mera lämna dig ...

                                (Svensk Damtidning.)

——————————————————

Stockholm. A.-B. Arbetarnes Tryckeri 1908

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>