- Project Runeberg -  Tjänarinnebladet utgifvet av Stockholms tjänarinneförening / 1908 /
7

(1905-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han rätade upp sin gestalt, som av
skam och sorg blivit böjd, höjde
huvudet i tillitsfull självkänsla över de
möjligheter, livet ännu gav honom och
började raskt gå framåt, medan ömsom
glada och hoppfulla, ömsom bittra känslor
fyllde hans inre och troget återspeglade
sig i hans rörliga ansikte. Än blev
blicken ljus och klar, än mörknade den i
dystert trots och än kom där ett uttryck
av rörande ödmjukhet, vilket liksom
tiggde om tillgift.

Ja, han ville se sin åldriga moder
ännu en gång; på knä ville han bedja
om hennes förlåtelse för allt det lidande,
han dragit över henne — och hennes
välsignelse ville han taga med ut i
världen — den skulle mer än allt annat
skydda honom för faror och frestelser.

Men hon! — barndomsvännen! Hans
panna rynkades i djupa veck och ögonen
blevo nästan svarta — hans
ungdomskärlek! — Henne ville han aldrig mera
återse. Hon hade glömt honom —
övergett honom utan ett ord till tröst, för
henne var han död.

Och hur skulle han också kunna vänta
och hoppas något annat? Han var ju
brännmärkt ... utan medborgerligt
förtroende, en förskingrare och förfalskare,
en tjuv som utstått sitt välförtjänta straff.

I ungdomligt lättsinne hade han själv
dragit vanäran över sig. På ingen annan
kunde han kasta skulden. Anledningen
var den gamla vanliga visan. Han hade
levat för högt — över sina tillgångar —
måst göra skulder. Så hade han
tillgripit pengar, som ej voro hans — och
för att till slut täcka bristen, hade han
förfalskat.

Han drog en djup, stönande suck.

Ja, det hade gått så lätt och så fort
att glida utför det sluttande planet. Han
hade handlat besinningslöst, som under
inflytandet av ett rus, tills han väckts
ur sin bedövning; men då var det för
sent — han satt sedan ohjälpligt fast i
dyn och såg den nakna verkligheten rätt
in i ansiktet.

Med huvudet djupt sänkt och
ögonbrynen sammandragna i grubbel,
fortsatte han långsammare sin väg utan att
ge akt på människorna, eller vad som
tilldrog sig omkring honom. Ju mera
han nalkades hemmet, ju saktare gick
han. Känslor av skam, ånger och
bitterhet fyllde hans sinne. Han vågade ej
se upp, av fruktan att möta någon, som
kände igen honom.

Men hennes förakt — det var ändå det
värsta — det svåraste att bära! Han bet
ihop tänderna i lidelsefull smärta.

Hur många gånger hade han ej
genomkämpat detta lidande ... hur hade
han försökt kväva denna vanvettiga kärlek;
ibland hade han också trott den vara
död; men nu kände han plötsligt med
förfärande visshet, att alla strider varit
förgäves; såren som han inbillat sig vara
läkta, hade plötsligt gått upp igen och
blödde lika friskt, som i början av hans
förnedring vid blotta möjligheten, att
var som helst kunna råka henne — vid
nästa krök av gatan kanske stå ansikte
mot ansikte med henne — den fagra,
den stolta, som han ej kunde glömma
fast han visste, hon var förlorad för
honom för evigt.

En tung suck banade sig ånyo väg
över hans läppar. I nästa sekund stötte
han emot en herre, som tappade käppen
och blev stående överraskad seende efter
den bortilande.

— Att jag då också skulle möta
honom — Fritz Berg — Astrids trägnaste
beundrare — kanske numera hennes make
— mumlade den förre straffången i det
han bet sina läppar så de blödde.

Han hade en gång i början av sin
fängelsetid frågat modern om henne, men
den gamla hade då suckat djupt och
sorgset skakat sitt huvud — och se’n
hade han aldrig mera vågat en fråga.
Vad skulle det också tjänat till? Han
visste blott alltför väl, att deras banor
voro för evigt skilda.

Se, där låg det gamla gulmålade huset,
omgivet av en liten oansenlig trädgård,
vars träd och buskar ännu stodo kala.

Hans barndomshem!

Hela det manliga, vackra ansiktet lyste
upp, och ögonen blevo fuktiga av
uppstigande tårar. Med några få steg var
han framme vid porten, tog trappan i
ett par språng, ryckte häftigt upp dörren
och några sekunder senare låg han på
knä framför en gammal dam, som
halvlåg i en vilstol.

Han förmådde ej säga ett ord — han
gömde blott huvudet i hennes knä,
medan hela den kraftfulla gestalten skakade
i konvulsiviska snyftningar.

Dörrdraperiet till angränsande lilla
förmak skildes nästan omärkligt, och ett
par klara, allvarliga flickögon sågo ett
par minuter på mor och son, så föll
draperiet igen och allt förblev tyst och
stilla därinne.

— Mamma — har du förlåtit? —
Kan du glömma? Åh, jag skulle ha
velat giva år av mitt liv för att ha allt
detta ogjort! ljöd till sist den unge
mannens darrande stämma.

— Min gosse, min egen Gunnar,
viskade den gamla under det tårarna en
och en droppade ned i det mörka
huvudet, som vilade i hennes knä.

Ömt och kärleksfullt strök hon med
båda händerna genom hans hår.

— Kanske du väntat mig utanför det
ställe, vars namn vi aldrig nämna mera?
frågade hon sakta, men ser du min
käre gosse, jag ville hellre träffa dig här
i vårt lilla hem — det är förklaringen,
varför jag icke var dig till mötes.

— Bäst så, älskade lilla mamma, jag
skulle ej uthärdat, att se dig där utanför
— det hade varit allt för grymt. Han såg
upp och en djup ångerfull, men på samma
gång allvarlig och beslutsam blick mötte
den gamlas ögon. — Jag lovar dig
heligt, lilla mamma, att aldrig mera göra
dig någon sorg, han smekte ömt hennes
hand. — Du har blivit så grå under
dessa år — men för min skull skall du
ej mera behöva åldras i förtid ... jag är
nu en annan än förr — den förlorade
sonen har återkommit till sin moder med
ett annat sinnelag, en kraftig vilja att
bliva din tröst och ditt ålderdomsstöd
till din levnads slut. Han slöt hennes
båda händer emellan sina och tryckte
dem kraftigt.

— Tack, min egen gosse! Djupt rörd
tryckte hon sina läppar mot hans panna.
Men stig nu upp, fortfor hon i gladare
ton, så skall jag säga till Kajsa, att hon
tar in kaffet — och du kan allt behöva
få litet extra starkt och godt kaffe.

— Ja, det skall smaka! Med öm
varsamhet hjälpte Gunnar modern upp ur
stolen, lade armen om hennes liv och
förde henne mot köksdörren.

— Stanna här min gosse, du får hälsa
på Kajsa sedan, utbrast hon ivrigt, då
Gunnar gjorde min av att vilja följa
henne ut i köket. Se dig omkring!
Kanske du kan finna någon
sysselsättning under den lilla stund jag blir borta.

Hon nickade leende med en halvt
skälmskt, halvt mystisk blinkning, som
kom den unge mannen att med ett
uttryck av förvåning hastigt se sig om åt
alla sidor i det ej särdeles stora rummet.

Han fann ingenting märkvärdigt; salen
var sig lik, som den varit i minst femton
år; men plötsligt fick han sikte på ett
kabinettsporträtt i en vacker ram, som
stod på ett litet hörnbord.

Det hade han aldrig sett förr, det måtte
nyligen ha kommit dit.

Han ryckte det med häftighet till sig.
En sky drog över det bleka ansiktet och
med de mörka ögonen nästan brännande
i lidelsefull glöd, såg han oavvänt på
porträttet av en ung kvinna, vars stora,
allvarliga ögon med en djupt sorgsen
blick mötte hans.

— Astrid! — Min lycka ... förlorad
för alltid, — han nästan stönade fram
orden.

Då delade sig plötsligt draperiet till
det lilla förmaket, en ung kvinna gled
ljudlöst in i rummet. Ett ögonblick
stod hon stilla med händerna knäppta
över bröstet och med de tårfyllda ögonen
fästa på barndomsvännens sorgsna
ansikte, därpå klang det sakta och
innerligt från hennes läppar det enda ordet:
Gunnar! ...

Han ryckte till ... i nästa ögonblick
lågo de i varandras armar.

Efter en stunds tysta smekningar förde
han den unga kvinnan in i det lilla
förmaket, där de tätt slutna intill varandra
slogo sig ned i soffan.

— Kan du förlåta? Kan du glömma?
hviskade han med av rörelse nästan kväfd
stämma.

— Ja, Gunnar! — jag både kan —
och vill, svarade hon allvarsamt. Och
jag vill mer än så — jag vill trofast
stå vid din sida, då du på nytt går ut
i livet för att arbeta för oss båda Varmt
och tillitsfullt såg hon in i hans djupa
ögon och de kände båda ömsesidigt, att
de nu kunde tryggt lita och tro på
varandra. Han kysste sakta hennes lilla
hand som vilade i hans.

— Men varför var du så grym?
Varför lät du aldrig, under den tid, som
var så bitter för mig, få ens en enda
liten hälsning från dig — då vanäran
nästan tryckte mig ned till jorden, och
då jag så väl behövt din tröst och ett
hopp att haka mig fast vid. Åh, jag
trodde många gånger jag skulle gå under.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:16:46 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tjanbladet/1908/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free