Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 12.
Instängd under hafvet. En bekännelse af
mindre privat art. Slutet.
Under tankarna på Sonjuschka öfvermannades
jag af en svaghet och af ett behof att gråta
öfver mina bittraste sorger i ett lif, som redan
var förbi. Jag fällde hufvudet mot golfvet och
grät och snyftade i goda tio minuter. Det var
som om tårarna tvättade bort min skuld och gaf
mig frid med mig själf. Jag såg Sonjuschka, blek
och allvarlig stå bredvid mig, jag nästan kände
hennes hand på mitt hufvud, och jag hörde hennes
lugna och behärskade stämma tala tröstens ord till
mig, förlåta mig och säga mig att hon hoppades
på ett snart återseende i en annan, bättre värld.
Jag vet ej om dessa mina känslosamma
fantasier voro en följd af min aftagande lifskraft, men
jag vet att de liksom luttrade mig och gjorde mig
mera god och ödmjuk och värdig att möta mitt
öde med det rätta sinnelaget. När jag hämtade
mig ur min rörelse såg jag med möda läsa det
jag nyss nedskrifvit. Lampan hotade återigen att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
