Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillbedjan i gudstjänsten
33
Tillbedjan i gudstjänsten.
Platsen för tillbedjan i helgedo-
men är altaret. Detta gäller präs-
ten bokstavligen, andligen hela för-
samlingen. Till altaret framburos
offren. Så är ännu alltjämt tillbed-
jan en offertjänst inför Herrens,
vår Guds, ansikte. Evad vi i ge-
mensam syndabekännelse offra vå-
ra syndavanor, vår världslighet, vår
likgiltighet, vår själviskhet eller vi i
tacksägelse hembära Gud lovets och
prisets offer. Och därför att en
gudstjänst icke kan tänkas utan till-
bedjan, firas i vår högmässa altar-
tjänst.
Över tillbedjan i altartjänsten
vilar städse det gamla: Sursum
Corda! — Upplyften edra hjärtan
till Gud! Det är den helgade stund,
Gud ger oss, då vi få lämna allt ar-
bete, all oro och strid utanför och i
stilla hängivenhet hämta kraft ur
all krafts källa. Det är Mariasin-
net i vårt gudsförhållande.
Predikan och övrig kristlig verk-
samhet återger mera Marias ivriga,
målmedvetna sinnelag. Det synes
mera för människor och får i all-
mänhet berömmelsen och tacket för
vad som göres, för framgångar och
segrar. — Men lika väl som arbe-
taren snart ginge under utan vila,
lika säkert som kämpen inom kort
miste mod och kraft och uthållig-
het utan stunder av ro, lika visst
skulle arbetarna i Herrens vingård
och kämparna i Kristi här snart
duka under av trötthet och modlös-
het, därest de icke tid efter annan
hämtade kraft och mod genom att
upplyfta sina hjärtan till Gud i
stilla tillbedjan.
Och dock, som sagt, det synliga
arbetet och dess påtagliga resultat,
det är de som märkas och vinna
anklang i Guds rike liksom i konst,
industri och vetenskap. Men vi-
lan — liksom hälsan
still».
Därför var det en tid, då man
menade, att Guds rike främjades
icke blott framför allt utan t. o. m.
uteslutande genom predikan. Man
uteslöt väl ingalunda bönen, men
nära nog den stilla, gudshängivna
tillbedjan — jag menar nu i stort
sett. Det var då icke underligt, att
man förlorade förståelse för allt
sådant, som bidrog till andaktens
höjande — andakten, som väl än-
dock. är en ofrånkomlig betingelse
för all sann tillbedjan.
Det var en tid då många de
frommaste bland kyrkans tjänare
blygdes för kappa och krage och
helst sett, att altartjänsten helt vore
borttagen ur vår gudstjänst. Och
det var den tid, då de förkunnare,
som sagt upp sin förbindelse med
Kyrkan, men ej med kristendomen,
ofta som text hellre syntes hava
prästdräktens <:<världslighet = och
handbokens <bokstavsträldom än
evangeliet om Jesus Kristus och
Honom korsfäst.
Dock, vår tids tecken synas tyda
på en omvärdering.
Inom vår Kyrka har Gud på flera
håll visat oss vägar till att föra
människor till Honom, vägar, vilka
förr voro bortglömda eller förakta-
de. Låt mig endast påpeka den he-
liga sången, vilken skapat nya guds-
tjänstformer eller upptagit gamla,
där huvudvikten är lagd på själens
stillhet inför Gud i ostörd tillbed-
jan. Och man rädes nu icke längre
eller blyges för, att inför Herrens
altare träda upp i helig skrud även
i yttre avseende. Det räknas nu-
mera icke som bevis på särskild
gudsfruktan att snurra ihop präst-
kappan, så att den släpar bakom
en som ett svart, grovt rep. Och
3
»tiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
