Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillbedjan i gudstjänsten
fessor Friedrich Heiler. Han har
själv vuxit upp som troende ka-
tolik men lämnade denna kyrka
under fruktansvärd inre kamp för
att bli evangelisk teolog. Heiler
säger i sin bok »Das Wesen des
Katholizismus» följande förödmju-
kande ord: »Jag har länge, sorgfäl-
ligt och fullständigt opartiskt givit
akt på bönelivet i båda kyrkorna
(den katolska och den evangeliska)
men jag har alltjämt fått det intryc-
ket, att — frånsett de trånga sekt-
och föreningskretsarna — det be-
des mera och innerligare i den ka-
tolska gudstjänsten än i den evan-
geliska.> På annat ställe omtalar
han, hurusom just bönelivet inom
romerska kyrkan är det band, vil-
ket längst och starkast kvarhöll
honom själv och ännu kvarhåller,
ja, drager till sig många av de allra
djupast fromma. Han säger att
glansen från detta böneliv är så
stark, att den överstrålar alla de
mörka sidorna i katolicismen. Den
är orsaken till dess styrka och
framgång.
Vända vi oss till katolicismens
— som det kan tyckas — polära
motsats: Pingströrelsen, finna vi
om denna omstridda men mäktiga
företeelse enahanda vittnesbörd.
Docent Briem säger i sin bok,
»Den moderna pingströrelsen» så:
» Vill man finna den djupaste or-
saken till pingströrelsens fram-
trängande och den djupa dragnings-
kraft, som den övar på många män-
niskor, torde man utan tvivel finna
den i dess innerliga böneliv. Här
hava vi säkerligen pingströrelsens
starkaste sida. Såväl i det enskilda
umgänget som vid gemensamma
möten lägges den största vikt vid
bönen. — Och då all äkta bön är
förbindelse med och upplevelse av
Gud själv, ett kraftösande ur livets
brunnar, är det lätt att inse, vilken
källa till andlig förnyelse och inre
35
avgjordhet ett sådant böneliv skall
utgöra.» a
Och en av dess egna, f. kyrko-
herden Söderholm bekräftar denna
iakttagelse: »Det frapperade mig
även, då jag först kom i beröring
med andefyllda syskon, vilket un-
derbart böneliv dessa levde,
man kände snart att de levde i en
helt annan förbindelse med Gud, än
vad jag i allmänhet funnit hos de
troende.»
Nu menar väl någon, att detta
senare. böneliv har ganska litet ge-
mensamt med den stilla hängivelse,
som ligger i tillbedjan. Men mån-
ne icke den inre stillheten kan fin-
nas, redan innan det andliga djupet
hunnit fostra fram : också den
yttre? —
Så menar jag då, att även vår
kyrka har att söka och finna sin
styrka i bönelivets förinnerligande
och fördjupning. Och är månne
icke en av kungsvägarna till detta
stora härliga mål församlingens ge-
mensamma, stilla innerliga tillbed-
jan i gudstjänsten? |
Är då vår gudstjänst, enkanner-
ligen högmässogudstjänsten, ägnad
att tillgodose detta behov, att hjälpa
människor att i tillbedjan möta
Gud? Jag är viss därpå!
Vi lita icke till katolikens medel,
att med brödets och vinets konse-
krering hjälpa församlingen att tro,
att Gud är närvarande, så att Han
hör bönen. Icke heller söka vi
framkalla bönestämning med hög-
ljudda rop på svenska eller okända
tungomål, men vi tro och ha erfarit,
att i vår enkla men högtidliga altar-
tjänst med dess bön och åkallan,
syndabekännelse och lovprisning,
kan vissheten om Guds närvaro
med härlig och oemotståndlig kraft
gripa själen .och lyfta henne upp
mot de eviga höjdernas härlighet.
Och lika väl, som den enskilde
i tillbedjan ställes ensam inför Gud,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
