Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I anledning av Handboksrevisionen 69
och av kyrkonotiserna, så är på landet
nattvardsgång utanför högmässan icke
regel. Den vägen är för oss landsorts-
präster ej framkomlig, om vi vilja vinna
större deltagande i mnattvardsbegåendet.
I städerna ligger saken till på ett helt
annat sätt, nära nog rakt motsatt. Där
äro nattvardsgångarna vid högmässan
flerstädes sällsynta undantagsfall. En
skånsk stadspräst sade mig i somras:
Hemma är det absolut otänkbart med
nattvardsgång vid högmässan. Detta
yttrande torde ej heller få generaliseras.
Men uppenbarligen har i städerna den
förkortade formen vunnit vidsträckt ut-
bredning och blivit den förhärskande.
Emellertid har detta medfört en fara:
nattvarden försvinner ur många för-
samlingsmedlemmars medvetande. (Ett
drastiskt exempel härpå gav Pastor Pri-
marius Widner i den citerade kyrko-
mötesdebatten). Det är nu dock allt-
fort så att högmässan, förmiddags-
gudstjänster, i församlingens medve-
tande intar en särställning. När där-
för nattvarden skiljes från högmässan
kommer den småningom att till sin be-
tydelse inordnas i jämhöjd med afton-
sång, ungdomsgudstjänster o, s. v. Och
allt detta andra står mångenstädes i
folks ögon som något som är till för
den, som ej har tillfälle att infinna sig
i högmässan. Men härigenom skärpes
ju uppfattningen av att nattvarden är
något, som ej angår församlingen i dess
helhet, utan blott ett fåtal. Har jag
fattat det rätt, så är det närmast detta
som ligger bakom Biskopens i Lund
motion vid sista Kyrkomötet. För staden
synes läget alltså vara detta: medan å
ena sidan en återgång till nattvardsfir-
ning med skriftermål vid högmässa är
omöjlig, så hotar å andra sidan den nu-
varande anordningen att skymma undan
nattvardens centrala betydelse i försam-
lingen.
Den nuvarande anordningen är otill-
fredsstältande.
Mot den nuvarande anordningen tor-
de ock berättigade anmärkningar kunna
göras. För landsorten: Det kan inte ne-
kas att en högmässa med nattvardsguds-
tjänst i en kyrka där en präst ensam
skall officiera är ett psykiskt och fysiskt
kraftprov. Betänk hur det är för honom
vid den årliga konfirmationen: På lör-
dagen förhör och tal, med den spänning
som hör stunden till. På söndagen skrif-
tetal, högpredikan och tal till konfir-
manderna och så kanske som extra på-
bröd duplikation av högmässan i annexan.
Det är orimligt begärt, för så vitt prästen
verkligen i alla dessa 6 predikningar och
tal skall ge något genomtänkt och ge-
nomarbetat. Vid duplikation kan ej hel-
ler en störande brådska vid nattvards-
gången undvikas.
Men det är naturligtvis ett icke mindre
kraftprov för åhörarna, i all synnerhet
om man tänker på konfirmanderna;
pojkar och flickor i 14, 15 års åldern
ha ju en allt annat än obegränsad för-
måga att ta emot. För de äldres för-
måga har jag fått en stor respekt. De
gamla kyrkogångarna, kanske tränade
från »stormötena» ha en fast otrolig för-
måga att verkligen höra på. Värre är
det ju för det oroligt jäktade släkte
som saknar denna träning. För dem
går det mesta förlorat, fruktar jag. Un-
der alla omständigheter skulle en kon-
centration för dem liksom för prästen
innebära en vinst.
Rent liturgiskt sett är den nuvarande
anordningen med skriftermål omedelbart
föregående -högmässa icke alldeles till-
fredsställande. Det finnes ju en gam-
mal liturgisk regel som säger: Ne bis
idem. Det skall vara psykologisk följd
i det hela. Ur denna synpunkt är det
då olyckligt med de dubbla syndabekän-
nelserna. I all synnerhet som den första
av dem åtföljes av en avlösning i mycket
högtidliga ord, medan den andra, vare
sig man väljer Ps. 51 eller »Barmhärtige
Gud», totalt saknar varje tillstymmelse
till avlösning. Här är sålunda en uppen-
bar avmattning i stället för progress.
Ännu en anmärkning måste göras. Det
är i de allra flesta fall ogörligt att av
nattvardshögmässa med föregående skrif-
termål skapa en liturgisk enhet. Det blir
kastningar hit och dit. Först det all-
varstunga skriftetalet, som för fram till
syndabekännelsen och avlösningen. Så
leder altartjänsten tankarna åt annat
håll. Den blir en förberedelse för pre-
dikan, som kanske talar om mission och
diakoni, och så skall plötsligt tråden
från skriftermålet knytas vid i nattvards-
mässan. Ofta äro då intrycken från
skriftermålet splittrade. Naturligtvis be-
höver det ej gå så. Väljes skriftertalets
text, psalmerna och högpredikans ämne
med omsorg kan allt smälta samman till
en skön enhet, men frestelsen är för när-
varande stor att låta en sådan nattvards-
gudstjänst falla sönder i sins emellan
osammanhängande delar. I sitt anföran-
de i Kyrkomötesdebatten (den 5/:1) har
Dr. Leufvén vidrört detta förhållande, då
han säger: »Svårigheterna ligga på ett
principiellt plan, vilket man måste hava
klart för sig. Det råder nämligen en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
