Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920
seende. Även den särskilda hymn-
sången blev föremål för restriktio-
ner och så försvann även den på
sina ställen från reportoaren.
Men konsten i och för sig kan
icke genom några hierarkiska för-
bud stäckas i sin utveckling. Lika.
omöjligt, som det är att hämma äl-
ven i sitt lopp, lika omöjligt är det
att hindra snillet från att giva ut-
lopp åt sin fantasi. När komposi-
törerna icke fingo röna någon upp-
muntran i sin strävan att medels
nya alster rikta mässmusiken, så
föddes tanken att, oberoende av den
gudstjänstliga ritusen skapa verk i
toner, som gåvo uttryck åt den reli-
giösa känslan, och som vid sär-
skilda s. k. musikgudstjänster och
musikstunder i kyrkan kunde kom-
ma till utförande.
På så sätt uppstod en ny kult:
Oratorier, kantater, motetter m. m.,
som vi nu med ett gemensamt namn
kalla den allmänna kyrkomusiken.
Här i Sverige förkrympte mäs-
san snart nog till såväl kvaliteten
som kvantiteten och all körsång var
så gott som bannlyst under hela
1700-talet och långt fram på 1800-
talet. Först fram på 1860- och 70-
talet började körsången upplivas
genom utförande av en och annan
hymn på högtidsdagar, och sedan
dess har intresset för hymnsången
allt mer och mer stadgats, så att
denna avdelning numera kan anses
vara räddad från förödelsen.
Men Luthers förordning om kö-
rens utförande av mässpartierna,
där det så kan ske, är fortfarande
en död bokstav.
Man hade kunnat vänta, att 1897
års mässkommitté skulle gått till
botten med denna fråga och åter-
upplivat Luthers principer och upp-
rtättat vad som under föregående år-
hundraden försumpats samt givit
klara direktiv, men härav vart
ingenting. Redan detta att stuva in
Fredrik Hjort
varje moment utav mässan i var sitt
bås tyder på, att kommitterade icke
ens haft en tanke på någon enhet-
lighet i karaktär och stil. — Vad de
små momenten, såsom prästens
»Ära vare Gud i höjden», »Herren
vare med eder» m. m. beträffar, så
äro dessa icke av den betydenhet,
att de i någon väsentlig grad kunna
inverka på stämningen över det
hela. De kunna lätt nog anpassas
utan att förrycka stilen. »Tackom
och lovom> tarvar dock större upp-
märksamhet. Att upptaga ett Ky-
riemotiv och lägga till grund för
församlingens »Tackom och lov-
om», som 1897 års Svenska mässa
föreskriver i N:o 72, anser jag ab-
solut förkastligt. Dessa moment
ha vitt skilda uppgifter: Kyrie är en -
bön, som skall skapa stämning,
men Benedicamus är ett tack för
den stämning, som gudstjänsten
skänkt. Däremot kan man med för-
del upptaga ett motiv från Kyrie till
Agnus Dei, såsom ofta sker efter
gammalt recept från många århund-
raden tillbaka. En annan sak, som
synes mig märklig är, att det trefal–
diga Amen vid slutet av gudstjäns-
ten under fastlagstiden skall gå i
moll. Se 76 d. Man må taga fram
vilken mässa som helst av de stora
mästarna eller någon annan, så
skall man alltid finna, att Amen i
slutet strålar fram i ett klingande
durackord. Detta är stil! Men att
vid slutet av en gudstjänst uttrycka
en förvissning och förtröstan, som
Amen betyder, medels klagotoner,
det kan icke anses för stil. —
Trots dessa anmärkningar mot
den nuvarande Svenska mässan,
måste man å andra sidan tacksamt
erkänna, att denna innehåller en
mångfald värdefulla enskilda num-
mer samt att harmoniseringen i all-
mänhet är konstfullt utarbetad. Men
om enhetlighet i stilen skall komma
till stånd i en mässa, så kan detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
