Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Den andra orsaken var att det
översteg tidens krafter att förändra
de gamla texterna till svenskt tungo-
mål. Språket var outvecklat, hårt
och oböjligt. Det lät sig ej formas
efter den för latinet utformade gre-
gorianska rytmen. Så fick man
nöja sig med att i de delar, som voro
mest motspänstiga, bruka latinet,
medan man i de andra använde sig
av svenskt mål. Ju mera det evan-
geliska gudstjänstbegreppet — cen
församlingsgudstjänst på moders-
målet — trängde igenom, dess mera
otillfredsställande blev denna bland-
ning i tidegärden.
Men när det gregorianska arvet
i tidegärden synes helt bortglömt,
vaknar intresset på nytt för det i
den evangeliska kristenheten. Un-
der 1800-talet begynte man i Tysk-
land inom de evangeliska kretsarna
ivra för den s. k. »Lutherska ves-
perm». De stora förkämparna för
den voro W. Löhe, L. Schoeberlein
och M. Herold. Den vespertyp, som
genom deras arbete blivit vanlig i
Tysklands evangeliska kyrkor, har
mindre karaktären av en böne-
timma än av en »Festgottesdienst»
med predikan, kör- och psalmsång
sida vid sida med gregorianskt ma-
terial. Det gregorianska inslaget i
dessa vesprar hämtades till det
mesta från tyska 1500-tals arbeten
av evangeliskt ursprung, vilka upp-
tagit den utgående medeltidens gre-
gorianska tradition. För den grego-
rianska sången var denna tid, särde-
Jes på kontinenten, en tid av förfall.
Genom det hängivna arbete, som
utförts i vårt land av prosten, dr.
R. Norén och musikdirektör J.
Morén, lärde vår kyrka känna dessa
tysk-evangeliska strävanden. 1914
års Vesperale står såsom ett monu-
ment över deras gärning. Inom
ramen av de gudstjänstformer, som
här framställas, bjudes även gre-
goriansk sång, och så begynte
Arthur Adell
svensk kyrkomenighet på nytt lära
känna det gamla, förgätna arvet.
En brist vidlådde detta monu-
mentala arbete: det tog ingen hän-
syn till den svenska reformations-
tidens rika, sköna tradition ifråga
om tidegärden, vare sig ifråga om
dispositionen för matutinen och
vespern eller i fråga om det gregori-
anska materialet, vilket hämtades ur
tyska källor. Detta kan ej läggas
de stora förkämparna för den »>Lu-
therska vespern> till last: de kände
ej vad vi genom de sista årtiondenas
liturgiska forskningsarbeten känna.
Men för den generation, som nu
har att bära ansvaret för den litur-
giska och kyrkomusikaliska utveck-
lingen i vårt land, låter det sig näp-
peligen göra att med rent samvete
låta denna svenska evangeliska tra-
dition ligga obeaktad och oprövad.
Det gäller ett arv från vår kyrkas
storhetstid, ett arv som det kostade
våra fäder mycken möda att för-
valta, ett arv, som vi på grund av
språkets stigande odling äga större
förutsättningar att göra levande i
samtiden.
Det vill också synas, som om den
gregorianska sången i tidegärden
möter ett allt tydligare framträ-
dande behöv i nutiden: behovet av
gudstjänster för stilla tillbedjan
i helgedomen. Den gregorianska
sången är nämligen till sitt innersta
: väsende bönesång. Den är född un-
der bön. Den är årsbarn med kyr-
kans liturgi. Under årtusenden har
den burit de frommas böner och
den har skänkt dem bönhörelsens
salighet. Den bevisar sig alltfort
äga en förunderlig makt att göra
oroliga hjärtan stilla och att för-
hjälpa också nuets jäktade barn in
på bönens väg.
Gå vi mot en tid av förnyad upp-
skattning av och förståelse för det
gregorianska arvet? Kanske tyda
tecknen därpå. Ett är visst: skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
