Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 D. Rudin
nad. De efter Ambrosius” död upp-
stående sångarskolorna började vil-
ja ta hela kyrkomusiken på entre-
prenad, man började briljera med -
långa koloratur-utsmyckningar av
de enkla tongångarna, och alltsam-
mans höll på att betänkligt urarta
till något helt annat än gudstjänst;
musiken i gudstjänsten skall ju själv
vara ett stycke gudstjänst.
Det var då Gregorius den store
(590—4604) grep in och reglerade
det hela, blott att han gjorde det
missgreppet — eller var det kanske
huvudsakligen hans efterföljare som
gjorde det — att borttaga all den
rytmiskt bestämda folksången ur
gudstjänsten och utesluta folket från
dess plats såsom aktivt medverkan-
de i gudstjänsten, såsom ett sjung-
ande Herrens folk.
Kom så den flerstämmiga sången
från och med ungefär 800-talet
(Hucbald m. fl.) steg för steg in
i gudstjänsten, utmynnande i den
(äldre och yngre) Nederländska
skolans (på 13- och 1400-talet) till
sin kanske högsta — hittills ej upp-
nådda — höjd drivna kontrapunk-
tiska färdighet. Men här kom åter
urartningen. I utvecklingen låg
redan fröet till förfallet. Efter, ja
nog redan under de stora mästar-
nes tid av den Nederländska sko-
lan — en Josquin de Prés och en
Orlandus Lassus, för att bara näm-
na ett par av de främsta — bör-
jade det hela bli »ett själlöst ma-
skineri>» i stället för musik. Det är
från denna tid vi ha det bekanta
yttrandet av en kardinal om sången
i själva det påvliga kapellet: »när
jag hör dem sjunga tillsammans,
förekomma de mig såsom en säck
full med smågrisar, ty jag hör väl
ett fruktansvärt larm och grymt
och skrik, men icke ett enda ar-
tikulerat ljud». Hela konstmusi-
ken höll ju på att på grund av den-
na urartning bli förbjuden i guds-
tjänsten, när Palestrina (T 1594),
sänd genom Försynens skickelse i
den rätta stunden, genom en un-
derbar förening av det sublimt
enkla med det kontrapunktiskt för-
vecklade räddade konstmusiken åt
kyrkan. Till urartningen inom
konstmusiken inom den katolska
kyrkan vid början av 1500-talet
hörde ju också, att man — det var
ju nästan ett hån mot gudstjänsten
och mot allt heligt, i alla händel-
ser en oerhörd fräckhet — i stället
för ur den gregorianska musiken
tog motiv till mässor och motetter
icke blott i allmänhet från den
världsliga musiken och från folk-
visan (t. ex. »den beväpnade man-
nen»), utan rent av från lättsinniga
visor (>den röda näsan», »kom hit
och kyss mig» o. s. v.); och man
rent av benämnde mässorna efter
dessa sångers begynnelseord, ja
man till och med sjöng motivet
(cantus firmus) på den världsliga
melodiens ord, under det de öv-
riga, de kontrapunkterande stäm-
morna, fingo frambära de andliga
orden; orden, så väl de världsliga
som de andliga, drunknade ju i det
förvecklade kontrapunktiska ma-
skineriets virrvarr. Palestrina fick
nu gripa in reformerande och rädda
det hela. Det kan sägas också om
honom, fastän han sedan fick gå
genom mången nöd — det kan sä-
gas om honom, vad Caesar sade
om sig själv, fastän Palestrina väl
var för anspråkslös att ens tänka
det: »jag kom, jag såg, jag segra-
de».
Även den gregorianska koralen
råkade mot medeltidens slut i för-
fall, ehuru i annan riktning: den
blev ofta nog, själlöst utförd av då-
ligt ledda och dåligt skolade skol-
pojkar, i stället för en livfull recita-
tion i toner av växlande längd, ett
långdraget skrikande av lika långa
toner. Det är detta den grego-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
