Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 D. Rudin
Utvecklingen på 16- och 1700-
talen visar i det hela konstmusikens
utveckling på församlingssångens
bekostnad; den senare blev, såsom
kan förstås av det ovan antydda,
så småningom snarast ett bihang
till körsången, till dess orgeln än
våldsammare övertog körsångens
roll vis å vis församlingssången.
Men utvecklingen visar oss också
den lika litet hugnesamma bilden
av konsertmusikens inträngande i
gudstjänsten, varvid man även i
själva stilen på många håll kom
bort från den äkta kyrkomusiken
särskilt under stark påverkan av
den italienska glänsande operasti-
lens inträngande och herravälde i
musikvärlden. Ty — det bör ju
först som sist påminnas, att icke
vilken stil som helst är lämpad för
musiken vid gudstjänsten. Också
musiken vid gudstjänsten skall pre-
dika evangelium om synd och nåd,
om dom och frälsning. Den mu-
sik som andas romantik och ero-
tik, om än i sig på sin plats aldrig
så vacker och berättigad, är icke
berättigad i gudstjänsten, än mind-
re då naturligtvis den som inspi-
reras av stämningarna från cirkus
och gatan. Ty det finns också så-
dan musik. Allvarliga röster höjas
också under den nämnda tiden
(16- o. 1700-talet) mot församlings-
sångens förfall och missbruket av
konstmusiken. Muskovius, pastor
primarius i Lauban, talar år 1694
om instrumental- och körmusiken
såsom ett brus och larm av mycket
köttslig och världslig art, där man
»ej vet, om det är signal att rusta
sig till strid eller draga hem från
striden». Han talar om den rå-
dande figurerade körsången såsom
ett koloratur-sjungande, tremule-
rande och drillande, som man sna-
rare kunde taga för kattskrik och
hönskackel än för uppbygglig
kyrkomusik. Och «:Grossgebauer
hade redan år 1660 sagt: »när för-
samlingen med hjärta och mun lo-
var Herren, så kan man väl, om så
skall vara, bruka basuner, psaltare
och harpa med. Men när basuner,
psaltare och harpa skola lova Gud
och Guds församling sitter stum
och döv, det må ju kallas ett skrål
och ett förkastligt lovsjungande».
Genom tiden gick emellertid
också en utveckling i annan och
sundare riktning. Denna riktnings
förnämsta märkesman är den i
flera. avseenden ännu «alltjämt
oupphunne men av sin samtid föga
förstådde och beaktade mästaren
Johan Sebastian Bach. Det är
Mendelssohns stora förtjänst att
— kunna vi säga — ha »upptäckt»
Bach, uppväckt honom ur graven
och insatt honom på sin rätta plats.
Mendelssohn kom till Leipzig och
skulle taga närmare notis om Bach.
Det skedde väl närmast i studie-
intresse. Han får tag i hans musik-
manuskript, läser med stigande
häpnad och utbrister slutligen:
»S’ist kein Bach, sist ein Meer»
(det är ingen bäck, det är ett hav
— Bach betyder bäck). Bachs ko-
ral-bearbetningar äro bland det
härligaste av skatter i denna mu-
sikart; anmärkningsvärt är emel-
lertid, att redan på Bachs tid »ko-
ralerna» i det hela förelegat i ut-
jämnad form och att Bach därför i
allt väsentligt upptagit dem i den
formen. Om hans kyrkokantater,
där, såsom någon sagt, »koralen
alltjämt ligger bakom» — det gäl-
ler för övrigt Bachs musik i det
hela — kan likaledes sägas, att de
höra till det värdigaste och mest
storslagna i sin art, ehuruväl hans
användning av dem 1 gudstjänsten
jämte åtskilligt annat i den vägen
visar, att även han icke varit fri
från tidens skattande åt konsert-
musiken i gudstjänsten, något var-
ifrån den stora Bach-Verein (Bach-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
