Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
utan just det som församlingen
därefter skall sjunga», likaså att
han, sedan han intonerat, »icke
skall spela mer än en eller två
gånger under församlingssången,
utan lämna folket sin tid att med
samfälld röst och andakt utföra sin
sång». Märkas bör således, att or-
geln, enligt sin ovan omnänrinda
tredje uppgift, brukade i omväxling
med församlingssången spela nå-
gon vers av sången. Men till be-
ledsagande av folkets sång i kyrkan
användes orgeln ej. Den har —
man torde våga säga bevisligen —
ej förr än på 1600-talet kommit
med vid församlingssången.
Att följa orgelns historia mera
utförligt från reformationstiden
och fram till vår tid skulle ju föra
oss långt utom ramen för den före-
liggande uppgiften. Blott ett och
annat må därför ur denna historia
påpekas.
Hurusom man. mot slutet av.
1550-talet sökte — det var hovpre-
dikanten Lucas Osiander i Wär-
temberg i sångboken av 1586 —
upphjälpa den redan tynande för-
samlingssången genom ett försök
att sammanslå körsång och försam-
lingssång, så att man lät försam-
lingssången stödja sig på körens nu
från tenoren till sopranen flyttade
melodistämma, är i ett föregående
nummer antytt. Osianders sättning
var enkel och klar. Men snart bör-
jade man tillgodose konstmusiken
genom mindre enkla sättningar.
Den store Johan Eccard (död 1611)
gjorde början, ännu dock jämfö-
relsevis i den enklare stilen; hans
efterföljare fortgingo på den inslag-
na vägen och fullföljde försam-
lingssångens förvandling till ett
slags bihang till konstsången, till
dess man fick den att i det när-
maste tystna.
Sedan medeltiden var man ju
van vid att orgeln ackompagnerade
Daniel Rudin
körens sång. Steget var då ej långt
till att låta orgeln först spela med
vid den förenade kör- och försam-
lingssången och sedan så småning-
om rent av låta den övertaga kö-
rens roll att »stödja» församlings-
sången. | a
Med enkla sättningar kunde det
ju gå bra — dock att erfarenheten
ju alltjämt bekräftar det faktum,
att ingen orgel i världen utan egent-
ligen blott det levande materialet
av människorösten (t. ex. en unison
barnkör) kan verkligen leda för-
samlingssången. Med de mer in-
vecklade sättningarna i Eccards
och än mer hans efterföljares stil,
än mer naturligtvis då genom vir-
tuosmässigt tillkrånglade orgelsätt-
ningar, genom sådana med figure-
ring och kontrapunktisk bearbet-
ning kom emellertid orgelackom-
pagnemanget att helt enkelt för-
störa församlingssången. Och dess-
utom: då man började redan i de
Eccardska körsättningarna till för-
mån för tydligheten och = lätt-
sjungenheten beflita sig om »einen
feinen "langsamen Tact», d. v. s.
både spela långsamt och jämna ut
rytmen, så fick man ju så små-
ningom fram vår gamla vän: den
utjämnade, sakta och värdigt (feier-
lich) framskridande, utjämnade s.
k. evangelisk-lutherska <koralen,
ursprungligen varken evangelisk-
luthersk eller någon koral; koral
blev den först genom att dess mo-
tiv upptogos i körens motetter och
flerstämmiga sättningar i övrigt.
Luther uttalar sig på det hela ta-
get föga aktningsfullt om orgeln,
fastän han icke utdömer den. I Wit-
tenbergs slottskyrka skulle orgeln,
enligt kyrkoordningen av 1525, upp-
gjord, som det heter, »med doktor
Martini råd», få — »eftersom den
nu finnes» — användas endast vid
ett par ställen i bigudstjänsterna,
men ej i högmässan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
