Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
i det ögonblick, vi ta en bekännelse
på våra läppar. Det vore ju en
lögn, en falskhet, om vi demonstre-
rade inför människor såsom vårt,
vad vårt hjärta är kallt och likgil-
tigt inför. Men ju mera vi förut i
gudstjänsten sökt oss ända fram in-
för Herrens ansikte, ju mera som
avslöjats för oss av den trefaldige
Gudens nåd, dess starkare växer sig
längtan att få lägga fram hjärtats
förtröstan, dess kärare blir oss be-
kännelsen, arvet från fädernas kyr-
ka, och vi förstå psalmistens ord:
»Jag tror, ty därför talar jag» (Ps.
116: 10) eller fadrens i evangeliets
berättelse: »Jag tror, hjälp min
otro» (Mark. 9: 24).
»Min Fader verkar ännu allt-
jämt» (Joh. 5:17). Det är också
Kristi församlings tro. Den känner
intet avbrott i Guds fortsatta uppen-
barelse. Ordet, som var i begyn-
nelsen, bor alltjämt ibland oss. Det
har ett budskap också till denna ti-
dens jäktande och sorglösa männi-
skor. Ja, ett särskilt budskap till
den. Predikan i gudstjänsten gör
denna vår evangeliska församlings
tro levande för oss. Den talar till
oss om Gudsordets gång genom: sek-
lerna. Till folk efter folk har evan-
geliet funnit väg. Det har tolkats
för skarorna på folkets eget tungo-
mål. Inför det ena släktet efter det
andra har det förkunnats med ut-
nyttjande av den tidens resurser.
Genom seklerna har . Guds Ande
uppväckt och rört Gudsmän, som
den fostrat och lett till att förstå
Guds vilja med det närvarande släk-
tet. Så ha de stått mitt i Kristi för-
samling, och de ville intet annat än
att var och en efter sin gåva, var
på sitt sätt, tolka den levande Gu-
dens ord till levande och döda sjä-
lar i sin samtid.
Och i Kristi församling i Sverige
har det funnits själar, som lyssnat
till Ordets tjänare av längtan efter
A. Adell
att ställas ej inför sköna människo-
ord och människotankar, men an-
sikte mot ansikte med ett oundkom-
ligt ord av Gud själv. Ett ord fullt
av makt och myndighet. Gud give,
att det behovet vaknade i våra för-
samlingar, att skarorna komme för
att så lyssna till budskapet från pre-
dikstolen! Gud väcke en hunger
och törst bland allt kyrkofolk efter
Gudsordet, så att ock prästen i sin
gärning som: förkunnare erfore, att
hans församling beder:
Låt upp var trogen herdes mund,
att han ditt ord må följa
och oförskräckt i varje stund
ej någon sanning dölja.
Men vad du, Gud, oss säga vill,
det giv du nåd och styrka till
att han oss det förkunnar.
(Sv. ps. 329: 2).
Predikan är till ända. Försam-
lingen gör sig redo att bära fram
sitt böneoffer inför Herren. Den i
mångas ögon alltför långa böneak-
ten begynner. Är den för lång? Äro
vi de, om vilka Jesus säger, att de
mena sig skola bliva hörda för sina
många ords skull? (Matt. 6: 7). Ja,
om vi såsom hedningarna hopa
tomma ord, men icke om vår bön
är ett hjärtats offer inför Herrens
ansikte. Jesus själv försvarar oss,
då vi i sådant syfte komma till ho-
nom. Aldrig ter sig hans bild trös-
terikare för oss, än då han mot av-
visande lärjungar tar sig an barnen, ’
som bäras fram på modersarmar
för att välsignas av honom. Är icke
Kristi församling den moder, som
måste bära fram sina barn inför
Frälsaren? Eller skola vi ock er-
inra om huru outtröttligt kärleks-
fullt Jesus tog sig an människorna,
då de, när aftonen föll på, samla-
des hos honom med allt vad elän-
digt, sjukt och fördärvat fanns i
staden, för att han skulle hjälpa?
Det månde ha varit en välsignad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
