Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Högmässan
födde Son, Guds lamm, borttager
världens synder. Honom prisar
Kristi församling: »Ty du är allena
helig, du är allena Herren, du är
allena den högste, Jesu Kriste, med
den helige Ande» (ur det gamla
Laudamus) ".
Församlingens lov har klingat
ut, när det mest personliga momen-
tet i mässan har sin plats: hälsning-
en mellan församling och präst —
Salutation, responsio caritatis. För
ett ögonblick stå prästen vid altaret
och församlingen liksom öga mot
öga med varandra, och uppmärk-
samheten riktas på förhållandet
dem emellan. Men det ögonblicket
får utnyttjas till intet annat än till
ett förvissande av att man. ömsesi-
digt önskar att i allt. få förnimma
Herrens närvaro och att han är
med, synnerligast då prästen bär
fram församlingens behov inför
församlingens Herre. Skulle präs-
ten ej göra detta med fröjd och utan
suckan, då han väl känner det ’dju-
pa behovet å den ena sidan men
ock de outtömliga förråden å den
andra, som församlingens Herre är
villig upplåta? Han gör det i den
från fäderna nedärvda, ordknappa,
men andeburna Collectbönen.
Skrifternas vittnesbörd. Törnig
är kristenlivets väg. Det är en kris-
tens kall att se farorna, som lura.
Det är hans sköna uppgift att låta
Guds ord lysa över stigen. Hårda
hjärtan skola. krossas av lagen,
sorgsna sinnen stillas av evange-
lium. För människorna på livets
solsida ställas kraven fram i epis-
telns apostoliska eller profetiska
förmaning. I epistelordet möter oss
53
undervisningen från den äldsta
kristna församlingens lärare. Apost-
larna,’ de benådade vittnena, S:t
Paulus, S:t Petrus, S:t Johannes,
följa alltjämt församlingen, lärande,
undervisande. — För de bedrövade
hjärtan, för dem som livet icke
skänkte mycket av sol, lyser det
heliga evangelium. Såsom en gång
i Kapernaums synagoga (Mark. 1:
21), så kommer vår Frälsare själv
till Gudshuset och skänker sitt ords
tröst och ljus.
Det finnes ej en människa i en :
så ensartad belägenhet, så fjärran
från Gud, att Guds ord ej har hjäl-
pen. Det är församlingens förmån,
att den äger den i Ordet. Det är
prästens lycka, som Jesus så skild-.
rar: »Så är nu var skriftlärd, som
har. blivit en lärjunge för himmel-
riket, lik en husbonde, som ur sitt
förråd bär fram nytt och gammalt>
(Matt. 13:52). Det gamla evange-
liet skall på nytt göras levande i
församlingen. Men detta kan ske,
endast när prästen bär fram ordet
och församlingen mottar det un-
der ödmjukt medvetande av att det
är icke människomeningar utan le-
vande Guds ord.
Gemensam syndabekännelse och
gemensamt mottagna nådegåvor
måste driva fram gemensam tros-
bekännelse. De giva den gemen-
samma grunderfarenhet, om vilken
vi tvingas att inför Herren avlägga
vår bekännelse, om vi än göra den
med stapplande tunga. Inför Her-
ren måste församlingen avlägga sin
bekännelse d. v. s. bekänna hjärtats
förtröstan. Det blir meningslöst och
värdelöst att söka sig undan hans öga
! Här må det tillåtas mig påpeka den högeligen beklagliga reduktion, som lov-
sångsmomentet undergått under seklerna.
Det gamla Laudamus återinfördes 1894 i
hårt beskuren form, och av psalm 24 hade redan tidigare verserna 2—5 (motsvarande
själva lovsången) bortfallit, så att nu allenast första versen, vilken endast innehåller
en upprepning i församlingssångens form av prästens nyss uttalade ord, kommer till
utförande.
En fullständig restauration av det gamla Laudamus är — för stärkande
av lovsångsmomentet i högmässan — högeligen påkallad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
