Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Högmässan
65
Högmässan.
Med Allmänna Kyrkobönen än-
das den del av vår nuvarande hög-
mässoordning, som motsvarar, vad
som i den gamla kyrkan plägade
kallas Missa katechumenorum, och
som var tillgänglig jämväl för icke
döpta. Nu vidtar Missa fidelium,
förbehållen de kristtrogna. Därmed
föras vi alltså in i den del av guds-
tjänsten, som i innerligaste mening
och djupaste betydelse för den en-
skilda själen och den kristna för-
samlingen såsom helhet inför Her-
rens ansikte. Ty här i nattvardens
måltid kommer till uttryck och för-
verkligande gemenskapen mellan
församlingen och hennes Herre —
nattvarden är communio. Detta
sker under församlingens tacksä-
gelse — nattvarden är eucharisti.
Här har, i denna Missa fidelium,
församlingen räddat under tidernas
:stormar element, som härröra från
Kyrkans äldsta dagar. Det är ett
arv, som fäderna förvaltat och be-
varat åt oss. Här stå vi omgivna
såsom av en stor sky av vittnen.
Missa fidelium begynnes och
slutar med maning till lovsägelse.
De kristtrogna skola komma under
lovsång inför sin Herre. Det är
Guds barns glädje, som föder lov-
sången, Kristi brud fröjdar sig över
föreningen med Brudgummen.
Sursum corda med Präfation.
Anslaget är mäktigt. Hjärtat skall
lyftas från de jordiska omsorgerna,
vardagens tankar måste vika: ty
»där din skatt är, där kommer ock
ditt hjärta att vara». Själen och för-
samlingen gå att förena sig med den
Uppståndne. I honom finner för-
samlingen ämnet för sin lovsång
och tacksägelse. Den besinnar sig
på och ställer fram till begrundande
de objektivt givna frälsningsfakta i
Herrens Jesu Kristi liv. Därför
var fordom Präfationen rikt varie-
rad efter kyrkoårets olika tider. Vi
bevara allenast tvenne av de gamla
Präfationerna, av vilka den ena be-
tonar Kristi lidande, den andra
framställer Kristus såsom påska-
lammet". |
Präfationen slutar i en erinran
om nattvardens karaktär av åmin-
nelsehandling: att vi skola åter och
åter ställas inför det underbaraste
liv, som levats i mänsklighetens
historia. Därför föras våra tankar
till vad som hände i en sal i övra
våningen i ett av Jerusalems hus i
den natt, då Herren Jesus vart för-
rådd. I Instiftelseorden målas det-
! Präfationen utgjorde i gamla kyrkan och utgör ännu inom de flesta kristna
kyrkor (så ej blott i de anglikanska och romerska utan ock i de evangeliska kyr-
korna i Bayern, i Finland och Norge och annorstädes) inledningen och motive-
ringen till Sanctus. Övergången härtill utgöres av en erinran om den glädje,
som Kristi frälsningsgärningar väckte bland himmelens änglaskaror och i vilken
ock församlingen tar del, sjungande: Helig . . . Härigenom fick Sanctus, denna
kristenhetens underbaraste lovsång, sin tillbörliga plats och nattvardens karaktär
av glädjemåltid och eucharisti en ytterligare betoning. Genom särskiljandet av
Präfationen och Sanctus har en svårighet uppkommit att finna en för den senare fullt
lämplig plats. Att kyrkomenigheten fattat och älskat sammanställningen av Prä-
fationen och Sanctus, förstår man av den gamla nattvardspsalmen sv. ps. 265, som
utgör en omskrivning av Präfationens gamla slutord med begynnelseorden i Sanc-
tus såsom omkväde. En restauration av detta moment till överensstämmelse med
allmänkyrklig tradition skulle åt vår kyrka återbörda ett stort religiöst och este-
tiskt värde. Samtidigt borde då ock flera präfationsalternativ återupptagas, så att
— efter kyrkoårets olika tider — frälsningshistoriens olika skeden komme till rikare
uttryck än vad nu sker.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
