Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
ta Frälsarens handlande med sina
trogna, och med dessa ordens lä-
sande välsignas ock de heliga hå-
vorna på altaret, enligt svensk upp-
fattning. Därför har ock svensk
kyrkomenighet knäböjande deltagit
i nattvardsevangeliet. Det som
skedde, då Herren själv bevisade
sin åstundan att samla sina lär-
jungar omkring sig — det upprepas
i denna stund i Kristi församling.
Nu äro de i stilla tillförsikt sam-
lade såsom den första gången i natt-
vardssalen. Den första gemensam-
ma yttringen blir bönen, som Fräl-
saren lagt på deras läppar, barna-
bönen, Fader vår, som knyter dem
samman i gemensamt ansvar för
Fadersnamnet, för Gudsriket, för
Guds vilja och för bröderna.
Doxologien, den höga tillbedjan
inför Faderstronen, leder över till
Sanctus, församlingens hyllnings-
sång inför den närvarande Herren,
och tanken går hän till den jub-
lande människoskaran, som drog
ut för att med Hosiannarop möta
Frälsaren, när han kom till Jerusa-
lem !.
Pax. Frid är hans gåva till sina
trogna. Med fridshälsning mötte
han sina bedrövade lärjungar efter
uppståndelsen. Med fridshälsning
möter han sin församling, genom
tiderna.
Agnus Dei. Ordet frid dröjer
kvar på deras läppar, som mottogo
Frälsarens hälsning. Det blir lär-
jungahjärtats ödmjuka bön: O Guds
Lamm, som borttager världens syn-
der, giv oss din frid och välsignelse.
- Stunden för Kommunionen är
inne. Stunden för själens förening
med det Heliga, då själen omslutes
av det Gudomliga:
>Jag vill hos dig förbliva
som återlöste mig,
och dig ett hjärta giva,
ÅA. Adell
som evigt älskar dig.
När du mig innesluter
uti din kärleks famn
jag lugn och trygghet njuter
i denna sälla famn.»
(Sv, ps. 91:7).
Det är ock stunden, då själen upp-
låtes för att emottaga den största
gåvan:
Mitt trånga hjärta vidga dig,
att i ditt djup förvara
en skatt, som är mer kostelig
än alla stjärnor klara.
Förmer än jordens lust och prakt,
dess ära, rikedom och makt
är skatten som jag funnit.
Min skatt är du, o Jesu god:
du offrat har ditt dyra blod,
som ock för min skull runnit.
(Nya Ps. 518: 6).
Stilla vända kommunikanterna
tillbaka för att förenas i den gemen-
samma tacksägelsen för Herrens
nåd, som mynnar ut i Benedicamus.
Det tröstade barnahjärtat måste
sjunga ut sin tacksamhet inför Her-
rens ansikte. Det kan ju ej heller
vara annat i ett folk, som mottagit
så underbara gåvor, än att en var
måste vara med. Så uppmana vi
varandra ej »Tacken» men »Tac-
kom och lovom Herren»! — Ett
i tack och lov inför Herren, på an-
nat sätt kunna vi ej sluta vår guds-
tjänst.
Benedictio. Men det sista ordet
är ej vårt, utan Guds. Åter står
prästen: såsom förvaltare av Guds
gåvor och lägger välsignelsen över
Guds älskade, utkorade vänner. Så
slutas vår gudstjänst i den tre-
enige Gudens namn, Faderns, So-
nens och den Helige Andens. Vi
hava sett in i Guds ansikte.
Åter och åter stiger psalmsånger
under gudstjänsten. Här får för-
samlingens enhet sitt kanske star-
kaste uttryck. Här smälta de många
olikartade stämmorna samman till
ett, såsom det skall vara i Kristi för-
> Genom 1811 års ändring av »Hosianna i höjden» till »Giv salighet av höjden>
har alldeles onödigtvis Sanctus karaktär av lovsång försvagats.
De jublande Ho-
siannaropen hava här om någonsin sin rätta plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
